Inspelning av vårens första Filmkrönikan

I fredags var jag nere i Göteborg och spelade in mitt första Filmkrönikan för våren. Den här säsongen reser jag i första klass och det är najs. Kaffe och frukter och juice och tidningar, breda säten och gratis internet. Helt perfekt helt enkelt. Jag har alltid diggat att åka tåg och tre timmar ostörd datatid eller chansen att läsa hela DN eller någon kul bok är bara skönt. Det är rätt galet att Helena, Göran och jag (och alla gäster!) pendlar ner från Stockholm för inspelning, men för mig funkar det bara bra.

Gäst i pgm 2 var Ewa Fröling och hon var svinkool. Klipsk, rapp och lagom bitsk. och skitsnygg! Kan inte fatta att hon är 55 år gammal. Hon pratade om filmen The Queen, där Helen Mirren spelar drottning Elisabeth. Tyckte att det kändes som att pratet flöt bra, imorgon kl 20 ser vi reaultatet på SVT2. Helena, Ewa och jag satt i bistron och snackade hela vägen upp, det var svinkul. Mycket skvaller (my lips are sealed) och prat om livet. Tycker det är supersynd att de flesta jag snackar med i mitt dagliga liv är mellan 25 och 35 år, det är sällan jag talar med någon i mina föräldrars ålder (förutom mina föräldrar alltså...). Kommer ihåg hur kul jag tyckte det var att tala med kompisars föräldrar när jag gick i skolan och var hemma hos någon, saknar verkligen den kontakten med "riktiga" vuxna, erfarna människor som har levt dubbelt så länge som jag och därför troligen förstår dubbelt så mycket. När man tänker på hur stor skillnad det är på hur man tänker nu och hur man tänkte för bara säg fyra år sedan, så kan jag knappt vänta på att bli äldre. Att röven börjar hänga har INGEN betydelse jämfört med hur mycket mer chill man blir i huvudet. Jag fullkomligt älskar att bli äldre, varje år är det bästa jag upplvet hittills. Och så kommer det att fortsätta, det är jag övertygad om.

Photo booth

Jag vet att de flesta väl gjort det till leda, men herregud vad roligt det är att leka med den inbyggda webbkameran i Macbooken med hjälp av programmet Photo booth. Det finns förvrängingseffekter som bara är för kul, den perfekta leksaken för en våt efterfest. Alltså en modern version av skakbilden ungefär, trenden som för tre år sedan fick oss att skratta oss fördärvade.

Själv är jag i alla fall peppad. Som synes.

superstart.se

Alla känner förhoppningsvis redan till den fantastiska hemsidan superstart.se, men jag bara måste göra reklam för den, den är så jävla överlägsen. Tack, Anders, för att du hajpat den på din blogg, hade aldrig hittat den annars.

Man kan göra absolut allt på den (hitta personer, kolla vad som går på tv just nu, köpa biljetter, se de nyaste nyheterna från Aftonbladets hemsida m.m.). Själv använder jag mest synonymordboken, tetris, Sudoku, hitta.se, imdb.com. Man kan anpassa sidan totalt enligt sina egna behov och det funkar skitenkelt med att addera funktioner och flytta runt fält m.m., i alla fall med Mac (har inte testat med PC). Ni måste kolla in den om ni inte hittat den redan, den gör faktiskt livet lite, lite bättre. Välkommen internet 2.0. I like you already!

Mac som religion

Sedan jag skaffade min svarta Macbook för några månader sedan har jag sällat mig till ledet av predikande Macälskare. Inte så förvånande direkt, jag har ju en viss tendens att predika när jag hittar något jag tycker är grymt, speciellt inom teknik. Min polare Oscar tipsade om en artikel i SVD om just det här, att Macanvändare blir frälsta. Läs den här. Stämmer pinsamt bra in på mig.

CSI NY

Kollar på säsongsavslutningen av CSI NY. Brukar inte kolla på CSI med något extra stort engagemang, ibland låter jag det vara på om det inte finns annat att kolla på. Men jag tycker det är rätt skit faktiskt, fattar inte hur det kan vara en av de mest sedda serierna i USA. Har alltid gillat teknikaliteterna kring brott, DNA-test och rekonstruktioner m.m. (om jag skulle välja ämne för studier nu, tror jag faktiskt att jag skulle ta kriminologi), men karaktärerna i CSI är bara så ointressanta, man lär inte känna dem överhuvudtaget och serien är klippt och musiklagd på ett sätt som känns, ja korkat helt enkelt.

Och dagens avsnitt handlar om en död marinsoldat och är en enda lång propaganda för hur bra marinkåren och kriget är i USA, hur modiga och vältränade de är och hur moralen i marinkåren är det finaste som finns i samhället. Svårt att smälta när man vet att de som rekryteras till ett meningslöst krig som allt mer motsätts i USA är fattiga och obildade och inte har värst många andra alternativ.

Och Razziesnomineringarna också förstås

Låt oss inte glömma anti-Oscarn Razzie award, som delas ut till de värsta insatserna inom film den 24e februari (dagen innan Oscargalan). Bland de nominerade toppar Basic Instinct 2 med rätta listan. För alla de nominerade se här. Precis som med Oscarnomineringarna kommer här mina förhoppningar om vem som ska vinna, nu i alla kategorier (det är så roligt med dynga!):

Sämsta film: Basic Instinct 2 förtjänar alltid att vinna, tyvärr har jag bara sett den och Lady in the Water (att Lady in the Water är nominerad är bara ännu ett bevis på masspsykosen mot den filmen. Jag gav den inte mer än en trea, men den är för fan inte USEL, hur kan folk tycka det?)

Sämsta regi: Helt klart Ron Howard för Da Vincikoden. Han ska ju ändå föreställa någonslags seriös regissör, så det är omöjligt att förstå hur han kunde göra sådant crap som den filmen (eller omöjligt är det väl inte, money talks and bullshit lands on the screen)

Sämsta kvinnliga: Jessica Simpson i Enployee of the Month (USAs svar på Victoria Silvstedt har inte heller alltför många välfungerande synapser...)

Sämsta manliga: Nicolas Cage (har inte sett Wicker Man, men Cage är ALLTID usel nuförtiden, man riktigt ser hur han poserar och struttar omkring och älskar sig själv. Cage är lätt den mest övervärderade skådisen som jobbar i Hollywood nu)

Sämsta kvinnliga biroll: Kristin Chenoweth i En lysande jul (den filmen var så fullkomligt under all kritik värdelös att jag blev asförbannad, läs mitt tidigare inlägg här.)

Sämsta manliga biroll: Danny DeVito i En lysande jul (som sagt förtjänar filmen ALL skit den kan få)

Sämsta "familjeunderhållningen": En lysande jul (se kommentarer ovan)

Sämsta remake/rip-off: Rosa pantern förstås! Den var inte kul någonstans, skrattade en enda gång under hela filmen (när Clouseau krockade, och det skrattet var i misstag). Tur för Peter Sellers att han är död så han slipper se hur de urinerar på hans legacy.

Sämsta manus: Basic Instinct 2 (förklaring överflödig)

Sämsta uppföljare eller prequel: Big Momma´s House 2 (Martin Lawrence i fat suit är INTE roligt, skämt om tjocka, skämt om svarta och skämt om kvinnor kan vid givna tillfällen vara skitroligt, men absolut inte i detta fall. Så trött.)

Sämsta par på duken: Nicolas Cage och hans björndräkt i Wicker Man (har inte sett filmen, men gillar originalfilmen från 1973 och kan inte föreställa mig att den amerikanska versionen med Cage är annat än ett hån mot allt av värde)

På tal om uslingen Nicolas Cage, kolla in trailern till hans film Ghostrider nedan (premiär i Sverige 23 feb). Filmen ser för fan så skrattretande ut att det är svårt att tro att de menat allvar när de gjort den. Nicolas Cage som åker på en motorcykel med eldflammor upp för ett hus? Nicolas Cage som långsamt vänder sig om och ser förvånad ut? Kan filmbranschen bli mycket dummare än det här? Knappast.

Oscarnomineringarna

Igår kom årets Oscarnomineringar och det var mest som väntat. Kolla in alla nomineringar här. I de stora kategorierna hoppas jag på följande vinnare (vilka jag tror kommer att vinna återkommer jag med närmare galan):

Bästa film: Little Miss Sunshine
Bästa regi: Alejandro González Iñárritu för Babel (sorry Scorsese)
Kvinnliga huvudroll: Helen Mirren för The Queen
Manliga huvudroll: Ryan Gosling för Half Nelson
Kvinnliga biroll: Rinko Kikuchi för Babel (bilden)
Manliga biroll: Alan Arkin i Little Miss Sunshine
Bästa utländska: Efter bröllopet

Så var Guldbaggegalan

Å så skönt med sovmorgon och å så skönt att inte vara bakis. Misstänker att fler av mina kollegor inte mår lika bra idag, det gick rät vilt till vid halv tre när jag lämnade festen. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Efter besök hos frissan (jag går hos en underbar tjej som heter Sandra och jobbar på
Moi Stockholm vid Odenplan, jag blir alltid så nöjd) åkte jag till Cirkus och sminkade mig och bytte om på en toalett som var så liten att man knappt kunde vända på sig. Så glammigt är det att vara på tv. Och glamouren bara fortsatte, vid 17.30 ställde sig min kollega från Filmkrönikans webb, Magnus (som var fotograf för kvällen) och jag oss vid ändan av röda mattan och började intervjua anländande gäster. Vi fick ihop många roliga som Eagle-Eye Cherry och Lena Nyman, Gustaf Skarsgård och Haddy Jallow, men efter en och en halv timme i klänning och läderstövlar frös jag trots en varm kappa så inni helvite, kunde inte ens känna mina tår.

Som tur fick jag en liten uppvärmningspaus med ett par mackor (=torrt vitt bröd med sesamfrön på, the worst kind= ingen näring och smakar frigolit. T.o.m. värre än glutenfritt bröd...) och ett litet glas vin, sedan var det på´t igen. SVT hade ordnat väldigt exklusivt för oss, så när vinnarna gick av scenen satt de sig i en soffa med mig och jag ställde några frågor innan de gick tillbaka och satt sig i salongen.


Det var verkligen kul att jobba, jag är nöjd med resultatet och det var mina kollegor också. Alla klipp finns här, gå in och kolla.

Men nu till the juicy part, efterfesten. Guldbaggegalans efterfest är en total firmafest, folk blir aspackade och de som normalt är de mest uppstyrda börjar kladda på allt som rör sig och dansa i otakt. Så även igår. Här är ett urval av bilder jag tog:

Gustaf Skarsgård är supertrevlig förstås och var skitglad över att ha vunnit en Guldbagge för bästa manliga huvudroll. Själv hade jag hellre sett att Anastasios Soulis vann för Underbara, älskade, men Gustaf förtjänar sin han med. Hans kommentar till mig var "men du är ju riktigt glad i verkligheten". Hm, man borde kanske fundera på sin tv-image...

Anna och Sara från distributören Noble Entertainment. Jag jobbade med både Anna och Sara på Stockholms filmfestival 2003 och vi har varit vänner sedan dess. De är alltid säkra kort när det gäller att slå klackarna i taket, I löv dem.

Träffade Hannu "Fatboy" Kiviaho som jag känner från att han, Rafael Edholm (som var på festen med sin nya brutta) och jag åkte snöskoter för ett inslag för 400 Bio (mitt filmprogram på TV400) förra februari. Kul att se honom, han var glad för att Förortsungar, där han medverkar, tagit storslam. Jag var mindre glad för det, tycker att Farväl Falkenberg borde ha bästa regi och manus istället. De enda priserna jag är riktigt nöjd med är faktiskt Haddy Jallow för bästa kvinnliga (hon är fantastiskt bra i Säg att du älskar mig) och Storm för bästa foto. Annars var jag mest besviken och förvånad. Träffade Amir Chamdin efteråt som var helt förstörd och sade att han ger upp, han tyckte nivån på filmerna som vann var så låg och nu är det det här som folk kommer att satsa på. Håller med honom, jag ser inte fram emot fler scener där Jennifer Brown sjunger i en pizzeria.

Via Hannu träffade jag också Jarmo Mäkinen för första gången. Har intervjuat honom över telefon för 400 Bio när vi valde honom till Sveriges bästa bad guy, så det var kul att ses på riktigt. Och att få tala finska med snubbarna var grymt. Fan vad jag saknar detta vackra och hårda språk!

Och nu sist, men absolut roligast:


Regissören Stefan Thunberg kom fram till mig och sade: "jag har drömt om den här stunden, om vad jag skulle säga till dig om jag såg dig. Du sågade min film."
Andrea: Jaha, vilken film är det då? (Hade ingen aning om vem snubben var)
Stefan: Hemligheten (en Wallanderfilm som är USEL)
A: Ja, jag menade vad jag sa, ta det inte personligt.
S: Jag hade tänkt säga allt möjligt, men nu kan jag det inte, för du är så vacker. Bla bla bla (i samma stil).
Jag flyr undan, men snubben ger inte upp utan börjar fyllestalka mig och typ stå sjukt nära bakom mig medan jag talar med Jarmo och Hannu. Jag är helt "vad fan laver du, maaan?" (från Pusher), men han fortsätter. Till slut kommer den sista desperata repliken: Jag tänder på när du kritiserar mig.

Ha ha ha! Så sjukt roligt. Det är så bisarrt och komiskt. Tack Stefan, you made my night!

Pass this on

The Knifes Pass This On är en av världens bästa låtar, jag tröttnar aldrig på att höra den! Och videon är sjukt kool också. Jag vet att ni alla vet det här redan, ville bara påminna er:-)

Metro: recensioner och Reuters ruta

I fredagens Metro var det min vecka, så ännu en omgång av Reuters ruta har sett ljuset. Min kollega C-G och jag alternerar ju varannan vecka, precis som Göran och jag gör på Filmkrönikan. Det komiska i situationen är ju att de är bästisar och delar kontor, så jag är ungefär som Jenna Elfmans karaktär i Edward Nortons underbara och förbisedda regidebut Keeping the faith. Förutom att jag inte har någon kärleksrelation till någon av dem alltså... Ööh, vad jag menar är att jag är en av the guys, vilket är svingrymt. Jag har alltid diggat att hänga ut med snubbar och det bästa är när de totalt behandlar mig som en av killarna. Jag tror att det finns många delar av det manliga psyket (hur de talar och om vad), som många tjejer inte har en aaaning om och det känns som ett privilegium att få tillgång till det. Vafan, nu babblar jag bara, det måste ha att göra med vinet vi drack till middag, jag skulle ju bara säga att C-G och Göran är de gulligaste glasögonprydda 40-åringarna ever och att det är kul att jobba med dem.

Ja just det, så var det ju recensionerna också. I veckans Metro recenserade jag Anthony Minghellas nya Breaking and Entering med Jude Law (igen!), Alla kungens män med Sean Penn och Jude Law (ja, ja...) och Patricia Clarkson (älskar henne) och tonårsrullen Rosa - The Movie. Kolla in recensionerna och Reuters ruta här.

Camilla Läckberg

Har precis läst klart min tredje bok av Camilla Läckberg, Stenhuggaren (läste Isprinsessan och Predikanten i julas). Har sett hennes namn på Pocketshops toplista länge, men inte tänkt desto mera på det utan dumt nog antagit att hon är som Liza Marklund eller Kajsa Ingemarsson (=kiosklitteratur). Men ack så fel jag haft! Min mamma har alltid varit en ivrig läsare av deckare och jag har henne att tacka för underbara deckarupplevelser som Aino Trosells Om hjärtat ännu slår och hela Håkan Nessers författarskap (han är Sveriges Paul Auster) och följaktligen var det hon som lånade mig Läckbergs två första. Böckerna utspelar sig kring Fjällbacka på västkusten och är otroligt välskrivna. Huvudkaraktärer som man kan identifiera sig med och verkligen gillar och en skicklig beskrivning av alla personer från deras eget perspektiv. Har alltid varit imponerad av författare eller filmare som lyckas förmedla en människas perspektiv som man aldrig trodde att man kunde förstå sig på (extra uppenbart blir det förstås när karaktären i fråga är galen och man totalt köper den personens logik i en given situation). Det jag också diggar med Läckbergs böcker är att hon alltid har en parallell historia som utspelar sig i det förgångna och först i ett sent skede förstår man hur den hänger ihop med den nutida historien. Ja, och så är det spännande också.

Så, jag rekommenderar henne starkt. Nu ska jag krypa ner i sängen och börja läsa hennes senaste Olycksfågeln, underbart. Köpte ett äkta duntäcke på Hemtex när de hade 50% rabatt och det är bara för underbart. Lätt, fluffigt, perfekt varmt. Sååå värt investeringen, man tillbringar ju trots allt nästan en tredjedel av sitt liv i sängen så det är ju absurt att inte satsa på den "utrustningen" lika mycket som man kittar med teknik etc. Just do it.

Morgonpasset och Guldbaggegalan

Ska vara med i Morgonpasset i P3 imorgon måndag för att snacka om Guldbaggegalan. Mellan 8.30 och 9.15 hör ni mig gissa vem som kommer att vinna och beklaga mig över hur man på nomineringarna kan se vilket kasst filmår det varit. För att se alla nomineringar, kolla Svenska filminstitutets hemsida.

På kvällen ska jag bevaka Guldbaggegalan för Filmkrönikans webb. Lite snack bakom kulisserna på Cirkus, mingel på Röda mattan innan galan och under själva galan får Filmkrönikan exklusivt tala med de som precis mottagit pris (innan någon annan journalist får tillgång till dem). Ni kan följa med allt det här på webben, där vi vartefter allting händer lägger upp klipp.

Children of Men

Har sett fram emot Children of Men skitlänge och idag såg jag den äntligen. Jag är inte besviken. Clive Owen är svinbra som vanligt och så skitigt sexig (hm... handlar min blogg bara om killar nuförtiden? Ööhh). Men det var förstås inte det som gjorde filmen grym. Det finns massor faktorer som gjorde att jag gillade den så mycket, men det största var ändå identifikationsfaktorn, att jag verkligen kände vilken panik det hade varit att vara där. Totalt kaos i ett samhälle utan hopp, anarkistgrupperingar som närsomhelst kan dyka upp och skjuta en, för att inte tala om de fruktansvärda Mad Max-kläderna och snuskiga dreadlocksen alla bär. Min känsla av skräck påminde mig om scenen i The Beach när Leo och hans polare upptäcks på ett marijuanafält och hotas med maskingevär av skrikande thailändare. I vanliga Hollywoodfilmer kan vad som helst hemskt hända med vapen och annat skrämmande, men oberoende om man blir skrämd eller inte så finns alltid medvetenheten om att det bara är fiktion. Här var den medvetenheten förstås närvarande, men det kändes ju så jävla äkta. Och därför var Children of Men så intensiv. Filmen har premiär 9 februari i Sverige, till dess kan ni kolla in trailern:

Kafka i TV-huset

Var på TV-huset på Gärdet och läste in en "speak"(voice over) till ett inslag för Filmkrönikan igår. Efter diverse konstiga problem i receptionen fick jag en svårtydbar vägbeskrivning till redaktionen och redigeringen för samhälle- och nyheter. Frågade "bara" tre typer om vägen innan jag hittade rätt, men det kafkaeska var när jag skulle ta mig ut. Irrade planlöst omkring i trapphus och korridorer utan fönster, med jämna mellanrum fanns det kartor som indikerade att jag var precis bredvid utgången, men det var helt omöjligt att hitta dit. Eftersom det var vid lunchtid var nästan ingen på plats (i den sista Sovjetinstitution better known as SVT håller man hårt på sådant som exakt lunchtid...), så det fanns ingen att fråga. Efter många om och men och en hel del mutter lyckades jag hitta två städare som förklarade hur jag skulle ta mig ut. Puh. Undrar hur länge man skulle behöva jobba där för att lära sig hitta? (PS. Filmkrönikan spelas in i tv-huset i Göteborg, ett asfult betonghus med kommunistvibbar, så därför hittar jag inte på SVT i Stockholm).

Sjumilakliv...

Slökollade på Gokväll nyss, Martin Stenmarck var gäst och snackade om videon till Sjumilakliv. Utan att med ett ord nämna att den är en total rip off på Fight Club. Credit where credit is you due tycker jag, programledaren frågade t.o.m. vad grejen med videon är, men Martin bara mumlade om att man slåss med sig själv bla bla bla. Musikalartister med en bakgrund på Wallmans är inte direkt min smak, men den nye Martin är ju helt sinnessjukt snygg helt enkelt. Missförstå mig inte, han är fortfarande en tönt, men rent utseendemässigt i den verklige toppen i ett kändis-Sverige där Adam Alsing enligt Aftonbladets läsare hör till de tio sexigaste männen på tv (tror det var plats 7)! What´s that all about? På riktigt.

Jude Law...

... är verkligen överallt nu. Knappt har man hämtat sig från The Holiday så dyker han upp i två nya filmer denna vecka, Breaking and Entering (bra) och Alla kungens män (lite tråkig). Inte för att jag klagar, nu fick jag ju en orsak att lägga upp en bild på denna goding.

Jennifer Garner

De visade trailern på Catch and release när jag var på The Holiday i New York och när jag nu såg den innan en pressvisning påmindes jag om hur mycket jag irriterar mig på Jennifer Garner. Filmen är tydligen en riktig tårdrypare, eller försöker i alla fall vara det, och Garner får spela ut hela sitt register. Smala register that is. Man riktigt ser hur hon i varje scen tänker "är jag snygg om jag gråter så här? Visst är jag charmig om jag ler så där snett som Ben tycker om", det lyser alltså igenom att hon bryr sig mer om att posera än att skådespela. Och det hatar jag. Att man blir helt utseendefixerad som Hollywood-stjärna är väl förståeligt, men en skådis som inte vågar vara ful kommer aldrig att bli bra. Kolla in vad ni själv tycker i trailern nedan. Min absoluta hatscen är när hon blinkar med ögonen och har bröllopsklänningen på sig. Usch.

Svenska filmvåren

Sitter i soffan och skriver på mitt nya trådlösa tangentbord, äntligen. Har handlat en mus och en Airport också, så nu slipper jag alla dessa evinnerliga kablar. Najs!

Som ni vet så presenterade Svenska filminstitutet vårens svenska långfilmspremiärer igår. Det är inte mer än 13 filmer, varav en är dokumentär, men några verkade intressanta. Främst fastnade jag för Darling, Johan Klings långfilmsdebut (han har tidigare gjort bl.a. mockumentärsåpan Stockholmare) som följer en tjej på Östermalm. Trailern såg kul ut och just den delen av Stureplanskulturen har det inte riktigt gjorts långfilm om trots att den i dagens media tar rätt oproportionerligt stor plats. Trailern avslutades med den redan nu legendariska dialogen hos arbetslöshetskassan:
Socialtanten: Nå, vilken A-kassa tillhör du?
Tjejen: Ingen aning. Östermalm antar jag.

Så har vi också Agneta Fargerström-Olssons Blllack Island Sisters om tre kvinnor som jobbaar på stålverk i Luleå och sjunger country på fritiden. Jag diggade förstås tv-serien Hammarkullen av samma regissör och så är den underbara Kajsa Ernst (från Masjävlar) med i filmen, så den har potential.

På tal om Masjävlar har Maria Bloms nya film Nina Frisk premiär 9 mars. Jag fullkomligt älskade Masjävlar, det året jag var programkoordinator på Stockholms filmfestival var den som första svenska film med i tävlingssektionen, en bedrift jag faktiskt är stolt över. Och sedan hade den ca 800.000 besök, så "folket" kan också ha bra smak (även om det för det mesta tyvärr är vidrigheter som Såsom i himmelen och Göta kanal 2 som drar mycket publik). I Nina Frisk är det än en gång Sofia Helin som har huvudrollen, ska blii intressant att se hur hon är. Jag har alltid haft känslan av att hon är en skådis som lyckats på grund av att hon är snygg och med rollen i Massjävlar var dett lite svvårt att bedöma vilken talang hon egentligenn har, men jagg har nog inte räknat ut henne.

Om jag inte redan sett den skulle jag här ha sagt att jag ser fram emot min landsman Klaus Härös film Den nya människan. Såg den förra veckan och var lite besviken. Det är förstås ett skickligt hantverk som Härös tidigare filmer Elina och Den bästa av mödrar, men jag hade hela tiden en känsla av att det snarare var en historia som bör berättas (filmen handlar om tvångsstteriliseringarna på femtiotalet) än en film som berör. Jag gillar att Härö vågar ha ett sådant enormt patos och berätta om viktiga och rätt bortglömda (eller i alla fall ihjältigda) perioder i Sveriges historia, men för mig brukar han vara lite väl sentimental.

Ska också bli kul att se Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna. Alltför få filmer har gjorts om problemtiken i att välutbildade invandrare (t.ex. läkare från Turkiet) jobbar på totalt okvalificerade jobb (t.ex. tunnelbaneförare).

För mer info och trailers på alla vårens svenska premiärer. gå hit.

Planet Earth

Hade hört massor om BBC:s mest påkostade naturfilmsprojekt någonsin, Planet Earth, och nu lånade min kompis mig en av delarna på DVD. Delen hette Shallow Seas och visade livet i just grunda delar av haven, korallrev och sådant.

Det är det mest fantastiska jag sett, det finns inte tillräckligt med superlativer i det svenska språket för att beskriva hur fett det var. När de visade en vithaj som dödar en säl, filmat med high speed-kamera kunde jag inte annat än skratta, för det var bara så obeskrivligt vackert och hänförande. Fascinerande, helt enkelt.

The Departed och The Host

Mina recensioner av Scorseses nya The Departed och den asiatiska monsterfilmen The Host i dagens Metro kan ni läsa här.

Victoria Silvstedt på Ett herrans liv

Kollade på avsnittet med Victoria Silvstedt i onsdags. Jag har förstås aldrig inbillat mig att hon har värst mycket insikter att erbjuda (to put it mildly), men hon har ju ända gjort en hel del galna grejer, så jag hade hoppats på att i alla fall bli underhållen. Men tji fick jag. Förutom det uppenbart roliga i att hon inte överhuvudtaget kan svenska, så framstod hon helt enkelt som så sjukt tråkig. Och det hjälpte ju inte direkt att hon hela tiden anspelade på sex på ett så korkat sätt (kolla bara på bilden). Hon är säkert en skicklig affärskvinna etc etc, men jag tycker ändå att det är totalt oacceptabelt att spela korkad på det sättet som hon gör. Att aktivt bidra till objektifieringen och porrifieringen av kvinnobilden i samhället är inte koolt. It´s wrong, man, it´s wrong.

Family Guy after all

Okej, okej, jag erkänner: Family Guy är roligt. Stundvis helt sjuuukt roligt faktiskt. Har sett någon del här och någon del där genom åren, men aldrig fastnat direkt. Och när South Park dissade serien totalt i dubbelavsnittet Cartoon Wars (s10e3+4) trodde jag blint på dem (det är nästan osunt hur mycket jag älskar South Park, jag vet) så jag utgick från att de helt enkelt hade rätt och att det därigenom är bevisat att Family Guy suger= jag behöver inte ge det någon chans. Som tur tjatade min polare Hornstulls-Anders om att jag måste kolla på det, så i dag har jag sett avsnitt 1,2 och 4 på femte säsongen. Kvaliteten varierar, men det är rätt roligt även som tråkigast. Erkänner att avsnitt 3, som vi såg igår kväll, framstod som otroligt mycket roligare än de andra, men jag misstänker att det mest har att göra med det läge vi befann oss i. Det är ju liksom designat för ett visst sinnestillstånd if you know what I mean... Tycker förresten inte att bebisen är så rolig, det enda roliga med honom är typ att han talar med brittisk överklassdialekt, och de andra karaktärerna är sisådär, den som verkligen bär hela serien är pappan, själva family guy himself.

TV-reklamer

Alla som har kollat på tv utomlands (t.ex. i Tyskland, USA eller Finland) vet att svenska tv-reklamer håller rätt hög standard. I Finland är en klassisk reklam att två snubbar bär en bokhylla, stnnar upp i stegen och säger: "nu är det billigt", samtidigt som skyltar med "billigt" och "rea" dyker upp i rutan. Den nivån...

Själv hatar jag ICA för deras egna reklamer (har förresten aldrig kunnat tåla Sara Sommerfeld, hon är bara på något sätt så otroligt irriterande), men mest för att de gett upphov till vidrigheter som Comhem- och Sibareklamerna. Telia-serien har däremot haft sina stunder (diggar hur den lille killen säger "Vill du ha saft?" för några delar sedan). Vet att det är såå gammalt att klaga på de tyska och amerikanska reklamerna som är dubbade, men Werther´s Original tar verkligen priset i patetisk uselhet. Att själva reklamen är sliskig och översentimental är en sak, men kom igen, man kan inte ha följande slogan: "...för att du är mycket speciell". What? Huur trött var copywritern den dagen?

Roligast är i alla fall Merci-reklamen, "Merci means thank you". Den där jävla låten fastnar ju värre än Basshunter (som by the way borde få ordentligt med spö. Eller tvingas hänga ut med E-type, Dr Alban och Runar Sörgaard dygnet runt. Fast det kanske han skulle gilla å andra sidan...)

Rocky Balboa

Var på pressvisningen av Rocky Balboa idag, filmen med sloganen "It ain´t over ´til it´s over" och jag har dissat filmen inte bara i mitt sinne utan även i Metro. Men man ska vara försiktig med att tro att man vet hur en film kommer att vara. I 9 fall av 10 har man rätt, men ibland överträffas ens förväntningar rejält och det hände idag. Från att ha tyckt att Stallone var patetisk som gör den här filmen om en åldrande Rocky har jag gått till att ha respekt för Stallone som lyckas göra en film som inte hymlar med att den egentligen handlar om en åldrande Sylvester. En åldrande man som både förtjänar den cred han fortfarande har för en film han gjorde för 30 år sedan och som också lyckas övertyga publiken om att han ännu har mycket att ge, att man inte kan avfärda en man som vågar göra det han älskar trots att alla säger att han är slut och bara kommer att göra sig själv till åtlöje. Han visade självdistans och humor och en riktig Rocky-kämparanda.

Och så fanns det en ordentlig montagescen som slutade med att han än en gång sprang uppför trapporna i en grå joggingdress och det var inte utan att jag uppfylldes av en mäktig känsla, en sådan där "jag håller på dig och du kommer att klara dig"-känsla. Ska varken recensera filmen för Metro eller Filmkrönikan, så jag kan ge den betyg här och eftersom jag alltid saknat att kunna ge halvor, ska jag nu utnyttja det och ge Rocky Balboa 3,5.

Är det annars någon som vet vilken hip hop-låt som spelas när Mason Dixon kommer in på arenan innan den stora matchen? Svara gärna i kommentarerna.

Förresten, kan inte låta bli att lägga in n bild på Sylvester Stallones morsa, hon är ett sådant monster.

De enda som kan tävla med henne är Tony Curtis och Kirk Douglas, de är bara fööör mycket.

Just look at it!

Snickeriet och Aqua Teen Hunger Force

Ledsen för min oannonserade frånvaro från bloggen, men nu är jag tillbaka, så beyond utvilad och peppad på en fantastisk vår fylld av jobb och bloggande. Välkomna till år 2007, det bästa året någonsin, jag lovar.

Kollade på dokumentären Snickeriet när jag åkte över med Finlandsfärjan igår, jag lovade fixa fram den åt en kompis brorsa och tog nu chansen att se den själv innan jag ger vidare den åt honom. På flera av mina kompisar har det låtit som att Snickeriet är lika kult som Plötsligt i Vinslöv (som jag älskar), men jag kan verkligen inte förstå varför. Tyckte den var skittråkig rent ut sagt. Fattar att det antagligen är lite politiskt inkorrekt att säga så, men vad göra när jag inte gillade den. Den kom ju redan 1993, så det är väl inte att undra på att det kändes gjort, men jag förstår inte varför det faktum att de medverkande var utvecklingsstörda och förståndshandikappade gör att filmskaparna inte skulle behöva bry sig om att gå lite djupare eller fokusera mer, nu fick man inte lära känna någon av personerna alls egentligen.

Måste erkänna att jag inte direkt var på mitt bästa humör dock, air conditioningen i hytten ger mig alltid ont i halsen och nu mådde jag dessutom vagt illa eftersom båten gungade så mycket att man knappt hölls i bädden. Jag är inte rädd av mig och dessutom sorgligt van vid skiten (tur att jag har råd att flyga nuförtiden, åkte bara båt för att jag hade så sjukt mycket grejer i diverse påsar som jag varken hade kunnat checka in eller ta som handbaggage), men det här var seriöst skecthy, har aldrig varit med om sådan här sjögång förut. Don´t mention the E-word…

Var tvungen att kolla in den sinnessjuka animerade serien Aqua Teen Hunger Force tre första avsnitt istället. Karaktärerna i serien är Master Shake (en milk shake), Meatwad (en oformlig köttbulle) och Frylock (en kartong pommes frites med skägg). De bor i ett hus i New Jersey och ”löser mysterier”. Adam, som jag bodde hos i New York, tipsade om den och eftersom jag älskar animerade tv-serier, as you know, så ville jag ge den en chans. Att den är helt spritt språngande är det ingen tvekan om och redan i andra avsnittet insåg jag hur rolig den är. Avsnitten är bara halvlånga (11 min), så idag har jag matat fyra till. Fattar inte att jag kunnat missa serien totalt, den kom ju redan 2000. Den är gjord för folk med en mycket sjuk hjärna eller en stadigt upplyst garderob, if you know what I mean.

300

Behold den mest epic trailern ever!!!



Och om ni vill se den i bättre upplösning eller HD (lönar sig!), gå hit.

Fy faaaaan, vilket pepp. Jag dör. Tack Christoffer för tipset!