Stora mål

Som ni märker på mitt flitiga bloggande är jag fortfarande hemma sjuk. Nöff nöff. Och då har man ju tid att göra allt som man inte hinner annars. Konsumera media, städa datorn, läsa böcker. Ja, och tänka. Just nu sitter jag och kollar på Nobelfesten (förstås!), vilket alltid är härligt. Roligast hittills är att Anders Borg blev caught on tape med att sms:a. Haha.

Hursomhelst, det var det där med funderandet. Nobelfesten påminde mig om alla de mål jag halvt medvetet formulerat, de jag redan uppnått och de jag har kvar. Till de jag redan uppnått hör besök i New York, en egen fin lägenhet där jag ofta bjuder underbara vänner på middag, att jag träffat Peter Englund och att jag bott i Amsterdam och Berlin. Och förstås att mitt liv rent generellt är ännu mer fantastiskt än jag någonsin kunde föreställa mig när jag växte upp.

Bland målen som finns kvar hittar vi följande: att få gå på Nobelfesten, att få gå på Oscarsgalan, att träffa Martin Scorsese, att få sommarprata, att medverka i något av Filip och Fredriks program.

Nu är det bara ask, believe, receive som gäller.

Kobra om Norge och svenskhat

När jag och min chef var på väg till Island för ett nordiskt möte i mitten av november träffade vi Jane Magnusson på Arlanda. Hon var på väg till Oslo för att göra flera reportage om Norge och vad som händer där nu när de har alla sina oljemiljardär. Kobra är ju alltid välgjort och temat fascinerar mig stort, så jag har verkligen väntat på det här avsnittet. Och nu har det äntligen dykt upp på SVTplay (se programmet här). Det inledande reportaget om jeansmärket Anti-Sweden var bara för roligt. Om man lämnar in sina svenska jeans får man köpa nya norska jeans för 666 kr (givetvis, i detta dödsmetallens förlovade land) i stället för 999 kr. Så humor. Och samtidigt säkert rätt upprörande för svenskar. Som finländare kan jag se det hela lite utifrån trots att jag bott här i tio år, men jag vill gärna veta hur svenskar upplever faktumet att Norge nu gått om Sverige ekonomiskt. Att lillebror blivit storebror. Berätta gärna vad ni tycker.

The gest

Jag är fortfarande hemma sjuk och har uppenbarligen hur mycket tid som helst på mig att fundera på meningslösa saker. Som t.ex. vilken gest som är den absolut mest irriterande en kvinna kan göra i en dålig dokusåpa. Det finns många som stör sig på folk som gör citattecken i luften med fingrarna och dylikt, men jag har insett vad som är det absolut värsta någon kan göra för att få mig att infantilt och elakt döma ut den helt och hållet. Nämligen: att med plastnaglar på fingrarna sitta och gråta och samtidigt vifta med händerna framför ögonen som någonslags tork. Det är inte okej. Inte alls okej.

Sommarpratarna och Synecdoche, New York

Har varit hemma i dag med en rejäl förkylning (tror dock inte att det är nöffnöff), vilket givetvis har fuckat upp mitt dygn så att jag nu inte kan sova efter en hel dag i sängen. För att fördriva tiden bestämde jag mig för att äntligen se Charlie Kaufmans regidebut Synecdoche, New York. Bad mistake. Filmen var på sätt och vis helt genialisk i sin bisarra metametametalabyrint, men slutresultatet var ändå att jag kände mig ensam, förvirrad och ångestfylld. Borde ha lyssnat på Roger när han sa att man inte ska se den om man mår det minsta dåligt just då. Men man får vara tacksam för det lilla och just nu är jag djupt tacksam för att jag aldrig behövde recensera den. Vet helt enkelt inte vad jag tycker om den. Överhuvudtaget. Blev lite klokare av att läsa Roger Eberts recension, han är bara så jävla bra.

Som en skänk från ovan såg jag en trailer på programmet Sommarpratarna på SVT och gick genast in på svtplay och sökte upp programmet. Har nu sett de två första avsnitten och allt känns så otroligt mycket bättre. Vilket givande program. Man har alltså samlat fem personer som någon gång sommarpratat i P1 och föst ihop dem under en lunch. Resultatet är så nära man har kommit Dinner for Five i Sverige (läs mitt inlägg från mars 2007 om det programmet här), vilket i min bok är precis det jag vill se på tv. Människor som i lugn och ro pratar om intressanta, intellektuella och emotionella saker. Check it out, folks.

Behandlingen

Var på premiärfesten för Behandlingen (som tidigare hette Guidance och som jag skrivit om flera gånger förut här på bloggen) i måndags. Filmen är fantastiskt bra, konstig och intressant och oförutsägbar. Har premiär på fredagen, gå och se den då! Tillsvidare kan ni se trailern nedan.



I samarbete med Filmtrailer.se

Festen hölls i den lokal som tidigare var Astoria på Nybrogatan. En lokal bestående av flera nivåer, vilket var perfekt för en premiärfest där folk minglar som tusan. Axel Boman (dj, konstnär och kompis) som gjort den suggestiva musiken till filmen, spelade skivor tillsammans med Petter och Kornel, så många av mina kompisar från klubbvärlden var där och hängde. Rätt bisarr kollision av två världar eftersom mina jobbkontakter och mina "vi dansar tillsammans sju på morgonen till tysk miminalistisk knulltecho"-polare plötsligt befann sig på samma ställe. Anyway så berättade jag för Axel att jag ska dj:a på hela två olika filmrelaterade evenemang i början av nästa år (soon you´ll find out where) och han erbjöd sig genast att ha en crash course i dj:ande för mig i Morfar Ginkos källare nästa vecka (han är musikansvarig där). Så fett! Nu ska jag slå alla med häpnad med min förmåga att mixa. Typ. Ska bli sjukt roligt i alla fall, det var ju så galet najs att spela på Göteborgs filmfestivals invigningsfest i år (läs mitt inlägg om det här).

Modern Family

Jag kan inte ens komma ihåg när jag varit så peppad på en ny serie som jag nu är på Modern Family. Alex (som jag jobbade med på Filmkrönikan) tipsade om serien för några veckor sedan och när jag hälsade på min kompis Balint stannade han och jag hemma en fredag kväll för att kolla på alla avsnitt. I Amsterdam. Ni förstår nivån.

Serien är en sitcom om en familj, eller snarare tre familjer. Pappan (som spelas av han som spelade Al Bundy!) och hans nya unga fru med son, dottern med man och tre barn och sonen med partner och deras nyadopterade flicka. Från första sekund diggar man karaktärerna och tycker man känner dem, det är sjukt roligt och hjärtevärmande och trovärdigt. Hela tiden. Min personliga favorit är dotterns man Phil, en kille som helt enkelt försöker alldeles alldeles för mycket. Gör ert allt för att se den här serien, bryt lagen om det behövs (om man lyckas gå via en amerikansk server kan man se hela episoder på ABC:s hemsida). Det är det värt.

Cinema-intervju

Emma Gray-Munthe var hemma hos mig i kväll och intervjuade Roger Wilson och mig för ett kommande nummer av Cinema. Vi snackade om nollnolltalets filmer och vad som utmärker det senaste decenniet samt diskuterade hur filmerna och tittandet kommer att se ut i framtiden. Spana in nästa nummer för att se intervjun. Jag känner ju Emma och Roger sedan länge, men vi ses inte så ofta och det var verkligen en intellektuell och populärkulturell kick att hänga med dem. Inte så att mina polare är anti-intellektuella eller något sådant, men det är något helt annat att snacka med folk i samma bransch, folk som hänger med i filmvärlden, tv-världen och bloggvärlden. Både skriver (givetvis) superba bloggar som ni kan läsa här: Emma och Roger. Emma hajpade än en gång Spike Jonzes Where the Wild Things Are. Faan, vad jag väntar på den filmen, missade den på Stockholms filmfestival (se trailer här, inbäddningen är "deaktiverad på begäran" på YouTube).

Och Roger och jag snackade förstås som vanligt om Berlin och jämförde tempot i Berlin med tempot i New York. Och då påmindes jag om att jag för några veckor sedan fick veta att jag ska till New York i jobbet i april. Tjohoo! Även om jag lovat mig själv att inte resa så mycket nästa år (har varit på resande fot 14 gånger sedan jag flyttade hem från Berlin i mars) så vet jag redan nu att jag ska till Berlin på filmfestivalen och som sagt till New York. Och förstås Cannes. Och givetvis till Berlin för öppningen av Bar 25 i april (ja, de ska ha öppet en "sista sommar". Igen. Snacka om pojken som ropade varg...). Jaja, det är väl bara att lita på min far som med många års erfarenhet ruskade på huvudet när jag förklarade att det nog kommer att bli lugnare nu. As if.

November - check!

Hör och häpna, jag har överlevt november. Som ni har märkt har jag inte uppdaterat bloggen under hela november och orsaken stavas tidsbrist och energisparande. Har varit utomlands fyra gånger och haft en hel del uppdrag på sidan om mitt vanliga jobb. Inte en lugn stund. Underbart och korkat och inget jag kan rekommendera, men samtidigt spännande och givande. Till höjdpunkterna hör dans på Panoramabar en söndagseftermiddag, tvättning av en tvätterska på Helsingfors äldsta vedeldade offentliga bastu, bad i Blåa lagunen på Island och en riktig walk down memory lane i Amsterdam (där jag bodde 2002). Därtill besök av min far och hans tantvän, medverkan i en panel om finlandssvenskan och moderatorsjobb för SFI och Stockholms filmfestival. Och förstås Morgonpasset Helg som vanligt. Ja, och så har inte mindre än två killar betett sig sinnessjukt svinaktigt mot mig. Men jag lever och har hälsan och njuter så inni helvite av att sitta i soffan och blogga med ett glas rödvin i handen. Rimfrost utanför och levande ljus i fönstret, myyys.