Varning: detta inlägg handlar om droger och kan uppfattas som drogliberalt. You have been warned...
Jag har funderat mycket på kokain den senaste tiden. Katalysatorn denna gång var att Mario Vargas Llosa vann Nobelpriset i litteratur och att Magnus Linton då skrev en grej i Dagens Nyheter om att Vargas Llosa är för legalisering av kokain (läs Lintons text
här). I våras var jag på Textmässan och lyssnade på när Linton och debattören Isobel Hadley- Kamptz diskuterade drogpolitiken i väst och den legaliseringsrörelse för kokain som är på gång i Central- och Sydamerika. Ögonöppnande.
Det här är en diskussion som intresserar mig något kolossalt eftersom jag alltid tyckt att det är bisarrt hur drogpolitik är ett ämne där vettiga argument och vetenskapliga belägg alltid fått stå till sidan för emotionella irrationella åsikter. Att utbyte av sprutor givetvis inte leder till att fler blir sprutmissbrukare (seriöst, hur kan vuxna människor tro något så bisarrt och forma sin politik efter det?), att alkohol och nikotin är mer skadligt och kostsamt för samhället än marijuana eller att drogkrigen i Mexiko och alla andra länder söder om USA ställer till med ofattbart mycket mer skada än kokainbruket och dess följder i USA och resten av brukarländerna är för mig sådana uppenbara självklarheter att jag baxnar över att de här frågorna inte ens har kunnat diskuteras vettigt. Att man inte ändrat politiken efter vetenskap och diverse undersökningar är i sig skamligt, men att man inte ens har kunnat diskutera dessa frågor! Obeskrivligt infantilt. Men nu har i alla fall Linton och några andra trätt fram på arenan och öppnat upp diskussionen. Har precis fått hem Lintons bok
Cocaina: en bok om dem som gör det, brinner av lust att läsa den. I en samtid där medvetenheten kring rättvis handel och barnarbete och annat som gäller situationen för de som framställer de varor vi konsumerar här i väst är stor och viljan att göra något åt det (i alla fall i sin konsumtion) faktiskt finns, så känns det viktigt att dessa frågor inte bara dryftas kring bananer eller kläder från H & M. Med tanke på att det i en
undersökning i England visade sig att 99 % av alla sedlar innehöll spår av kokain (givetvis även för att sedlar som använts för att snorta med sedan kommit i kontakt med och "smittat" andra sedlar i den allmänna hanteringen av pengar) så kan man utgå från att det finns en väldigt stor mängd personer som använder kokain där. Har inte tagit del av några undersökningar om hur det ser ut här i Sverige, men att kokain blivit en svennedrog är uppenbart för vem som helst som överhuvudtaget rör sig i festsvängen.
Antar att det är nu jag ska förtydliga att jag ingalunda vill se stackars barn ligga i rännstenen p.g.a. drogmissbruk (vem fan vill det?) och att jag inte propagerar för att alla ska börja knarka. Det finns uppenbarligen människor som absolut inte klarar av narkotika, precis som det finns otroligt många som inte klarar av att dricka alkohol. Men de absolut flesta som dricker alkohol klarar ju av att hålla det på en vettig nivå, så att Sverige fortfarande har en policy som lyder att det inte finns något som kan kallas ett rekreationellt bruk av droger utan att det endast finns "aldrig provat" och "fullkomlig pundare" känns långt borta från verkligheten.
Fan vad svårt det här är, det är ett så brett ämne och det känns som att man borde kunna mästra fakta ur otaliga undersökningar för att alls få ha en åsikt. En sak är i alla fall säker: kriget mot kokainet i länderna söder om USA är fasansfullt, det skördar tiotusentals (om inte hundratusentals) människors liv varje år och skapar ett samhälle präglat av rädsla. Det är på tiden att man börjar fundera på om det finns alternativa lösningar.
P.S. Kolla in veckans
Kobra om de kulturella uttryck som fötts ur våldet i Mexiko.
