Don´t get kränkt, get angry!

Läste precis den avslutande delen av Maciej Zarembas tredelade artikelserie i Dagens Nyheter om kränkningar. Otroligt intressant, gå in och läs serien här. Zaremba är som vanligt superb, en intellektuell röst med en blick som bygger på gammalt hederligt sunt förnuft. En riktig bristvara i dagens samhälle om ni frågar mig.

Artikelserien handlar alltså om hur ofta media använder uttrycket "att bli kränkt" och hur människors attityd till det hela ändrats de senaste åren. Här är vad jag tycker: nuförtiden verkar människor bli kränkta av vilken skit som helst och det här är en samhällstendens jag blir så jävla förbannad på! Det är ju självklart att det finns beteenden och utsagor som på riktigt är kränkande i olika grad, t.ex. att bli våldtagen, att bli mobbad och kastas i en lerpöl eller att bli tagen på brösten av din chef som samtidigt kallar dig "lilla gumman" och vi har ju lagar kring sådant som diskriminering, men det eviga användande av "kränkt" devalverar själva ordet till den milda grad att det knappt betyder något mer. Folk blir kränkta av att chefen kritiserar deras arbetsinsats (vilket ofta säkert är befogat), av att en lärare kräver att de har gjort sin hemläxa eller att ett fyllo kallar dem snygging. Skitsaker alltså.

Hur har folk blivit sådana jävla mesar? Att konflikträdsla gör att man i stället för att bli heligt förbannade på klumpigt och dumt beteende placerar sig själv i en oantastlig offerposition a la "men jag blev ju kränkt när du sa så där, så det har ingen skillnad att du inte menade det och dessutom behöver jag inte argumentera för min sak, jag känner ju mig kränkt". Man kan faktiskt själv välja hur man reagerar i de flesta situationer; när jag t.ex. blev biten i bröstet av en okänd kille på en bar i Helsingfors (ja, det är bisarrt) blev jag inte "kränkt", jag blev fly förbannad och örfilade upp honom och drog honom i kragen till vakten som slängde ut honom. Så jag vände situationen till min fördel och har nu en sjukt rolig anekdot att berätta (fatta att det blev röda bitmärken på mitt bröst som inte gick bort på flera minuter!).

Det här är lite besläktat med allt som Eberhard säger i I trygghetsnarkomanernas land (se tidigare inlägg). Tur att det finns i alla fall några vettiga röster kvar i det här über-PK-landet...