Breaking Away

Kollade precis på cykelfilmen Breaking Away från 1979 (tack, Jonas för hjälpen!). Jag älskar verkligen looken i amerikanska sjuttiotalsfilmer, den där gryniga och soldränkta världen full med långa scener utan egentlig funktion annan än stämning. Filmen handlar om en arbetarklasskille som älskar att cykla och är därför full av skitfina italienska racingcyklar som skulle få vilken Hornstullskille som helst att komma i brallan bara vid åsynen av dem. Breaking Away är en klassisk "sista sommaren med killarna"-film a la Dazed and Confused, Farväl Falkenberg m.m (missa inte de superunga versionerna av Dennis Quaid och Jackie Earle Haley). Inte så mycket nytt under solen, men jag gillade den. Kolla in trailern nedan (och lägg märke till hur extremt mycket sättet att göra trailers har ändrats sedan dess).



I en scen sjunger huvudrollen en serenad för en tjej han är kär i utanför hennes fönster och det fick mig att tänka på det här med hur kärlek framställs på film. Hur många har egentligen varit med om ens någon av de kärleksgrejer som händer på film? Att en kille jagar en till flygplatsen för att säga att man inte ska åka, att folk runt omkring en applåderar när man kysser en kille, att ens kille överraskar en med en helg i Paris? Inte finns det där i min värld i alla fall. I min värld är det snarare så att man får vara glad om man då och då får ett fylle-sms av någon halvsnygg karl. Det tål verkligen att tänkas på hur mycket av vanliga människors missnöje och sorg som kommer från den massiva Hollywoodpropagandan vi utsätts för dagligen.