torsdag, september 23, 2010

Submarino av Thomas Winterberg


Eftersom vi på Utlandsenheten på Svenska filminstitutet jobbar med att sprida svensk film i världen hör det till arbetet att ibland se film på arbetstid. Fatta att jag hittills bara haft jobb där det faktiskt ingår att se på film! Så sjukt lyxigt. Denna ynnest har inte gått mig förbi, jag är så otroligt tacksam. Danke, danke.

Det ingår dock inte att se film från andra länder, så därför brukar vi ofta se film i visningsrummet under lunchen. I förrgår och i går hade turen kommit till Thomas "Festen" Winterbergs nyaste film Submarino. Redan på Berlins filmfestival i februari försökte jag se filmen, men lyckades tyvärr inte få tag på en biljett. Festen är i mitt tycke den allra bästa dogmafilmen och när jag hörde snacket kring Submarino i Berlin visste jag att det skulle vara en film för mig. Och det var det.

Jag har alltid haft en fabläss för riktigt hårda filmer med en strikt genomförd estetik, typ Ulrich Seidels Import/Export (etta på min lista över nollnolltalets bästa filmer) eller dokumentären Vårt dagliga bröd, och Submarino är en riktig djupdykning rakt ner i ett danskt gråblått helvete. Brorsorna Nick och hans icke-namngive lillebror växer upp med en gravt alkoholiserad mor och efter en inledning från deras barndom flyttas vi fram till ett nu på samhällets botten. Eftersom jag verkligen vill att ni ser den här filmen (har inte lyckats hitta något svenskt premiärdaum för den, men den visas som Danmarks bidrag till Nordiska rådets pris, se datum på Kulturhuset här) tänker jag inte avslöja mer om innehållet utan endast konstatera att den är djupt berörande, otroligt vacker (vissa scener tar andan ur en, t.ex. scenen där Nicks ensamhet visas genom att det är helt kolmärkt runt honom och bara hans ansikte och cigaretten han röker är upplysta) och riktigt välspelad (svenskfödde Jakob Cedergren, se bilden ovan, är helt otrolig och dessutom skitsnygg i sitt imponerande skägg).

2 Comments:

Blogger f i f f i said...

Hej Andrea.

Alltså, jag vet inte hur ofta/sällan du går på bio med "vanligt folk", jag vet inte ens om du har en åsikt i ämnet, men jag har fått fett NOG med att folk stör/pratar/skriker/använder sina mobiler i biosalongen och nu ska jag försöka göra skillnad med den lilla makten jag har, nämligen att ta upp det för diskussion på min filmblogg.

Jag är trött på att bli kallad könsord när jag ber folk att vara tysta men jag betalar inte hundra spänn för en biobiljett för att sen behöva titta in i framförvarandes mobildisplay i två timmar och när jag framfört mina synpunkter till SF så bemöts jag bara av tystnad.

Det är ju inte så att jag är den enda i salongen som suckar, stönar och tyst gnäller åt dessa störande moment men jag är ALLTID den enda vuxna som säger till och det börjar bli rätt tjatigt.

Jag skulle bli jätteglad om du ville läsa mitt inlägg och har du en åsikt i ämnet får du mer än gärna dryfta den.

Vänlig hälsning,
Fiffi

http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/09/jag-ar-ingen-fitta-jag-ar-ingen-hora.html

12:08 em  
Blogger Andrea Reuter said...

Hej Fiffi!

Precis som Fantomen ibland går på gatorna som en vanlig man, så händer det att jag går på vanlig bio med "vanligt folk". Och ja, jag har en åsikt i frågan. Jag håller med dig totalt! Det är galet störande med folk som härjar i biosalonger. Till skillnad från dig så är jag dock inte trött på att säga till. Perverst nog gillar jag det t.o.m. Surkärringen i mig måste också få komma ut och rastas, så jag riktigt njuter när jag får säga till gapiga biobesökare. För det mesta brukar de tystna (kanske min hårda dialekt har något med saken att göra?) och i de fall de kallar mig onämnbara saker så noterar jag var de sitter och räds inte för att ta diskussionen efteråt. De flesta är livrädda för att tvingas tala med någon ansikte mot ansikte och en ordentlig åthutning efteråt skrämmer nog upp dem för framtiden, muahhahahaha!

Eller så kan man helt enkelt undvika att gå på de största biograferna under helgerna. Det mest effektiva sättet att låta bli att bli störd är att undvika idioter, så enkelt är det. Därav går jag heller aldrig ut kring Stureplan nuförtiden, det är lättare att undvika att bli förbannad än att tro att man ska kunna få idioter att vakna upp. Tyvärr.

9:13 fm  

Skicka en kommentar

<< Home