Submarino av Thomas Winterberg

Eftersom vi på Utlandsenheten på Svenska filminstitutet jobbar med att sprida svensk film i världen hör det till arbetet att ibland se film på arbetstid. Fatta att jag hittills bara haft jobb där det faktiskt ingår att se på film! Så sjukt lyxigt. Denna ynnest har inte gått mig förbi, jag är så otroligt tacksam. Danke, danke.

Det ingår dock inte att se film från andra länder, så därför brukar vi ofta se film i visningsrummet under lunchen. I förrgår och i går hade turen kommit till Thomas "Festen" Winterbergs nyaste film Submarino. Redan på Berlins filmfestival i februari försökte jag se filmen, men lyckades tyvärr inte få tag på en biljett. Festen är i mitt tycke den allra bästa dogmafilmen och när jag hörde snacket kring Submarino i Berlin visste jag att det skulle vara en film för mig. Och det var det.

Jag har alltid haft en fabläss för riktigt hårda filmer med en strikt genomförd estetik, typ Ulrich Seidels Import/Export (etta på min lista över nollnolltalets bästa filmer) eller dokumentären Vårt dagliga bröd, och Submarino är en riktig djupdykning rakt ner i ett danskt gråblått helvete. Brorsorna Nick och hans icke-namngive lillebror växer upp med en gravt alkoholiserad mor och efter en inledning från deras barndom flyttas vi fram till ett nu på samhällets botten. Eftersom jag verkligen vill att ni ser den här filmen (har inte lyckats hitta något svenskt premiärdaum för den, men den visas som Danmarks bidrag till Nordiska rådets pris, se datum på Kulturhuset här) tänker jag inte avslöja mer om innehållet utan endast konstatera att den är djupt berörande, otroligt vacker (vissa scener tar andan ur en, t.ex. scenen där Nicks ensamhet visas genom att det är helt kolmärkt runt honom och bara hans ansikte och cigaretten han röker är upplysta) och riktigt välspelad (svenskfödde Jakob Cedergren, se bilden ovan, är helt otrolig och dessutom skitsnygg i sitt imponerande skägg).