Just Kids

Förra veckan läste jag klart Patti Smiths bok Just Kids om sitt och Robert Mapplethorpes liv som kämpande konstnärer i New York under sjuttiotalet. Den är fullkomligt magisk, skriven med ett språk som flyter lika lätt och vackert som det är inspirerande och imponerande. Smiths kärleksfulla beskrivning av deras speciella förhållande och deras kreativa och monetära strävanden är stundvis så gripande att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och "själfullt" stirra ut genom fönstret och ponera livet. Seriöst. Nu är jag ännu mer övertygad om att New York under sjuttiotalet är den era jag helst av allt skulle vilja uppleva om jag fick resa tillbaka i tiden. Chelsea Hotel, punk- och gayrörelsen, enorma dragiga våningar med trägolv och badkar i köket, den pulserande kreativiteten överallt.

Min kollega Sara läste också precis boken och tipsade mig nere i Berlin (när jag var där på filmfestivalen förra veckan) om att CO Berlin just nu har en stor Mapplethorpe-utställning. Perfekt. Gick dit och avnjöt svartvita bilder av Smith, blommor och kukar. Tyvärr finns inte min favoritbild ute på nätet, den avbildar en liten staty av en djävul som hötter mot en erigerad penis. Galet rolig och snygg bild. Såg också en intressant dokumentär om hans liv som tyvärr visades med bedrövande risigt ljud i en mittgång där det var iskallt. Utställningen fortsätter fram till 27e mars, såå värt ett besök om ni befinner er nere i Berlin. Fan, det är t.o.m. värt att åka till Berlin bara därför. Kom bara ihåg att klä er varmt! Och att läsa boken innan.

PS. Första gången jag var på CO Berlin såg jag Annie Leibovitz där, den utställningen kom sedan till Fotografiska, så med lite tur kanske den här också kommer dit senare. Överhuvudtaget känns det som att Fotografiska vill ha samma stil som CO Berlin. Förutom att det förstås i Stockholm varken är kallt eller hål i kaklen eller annat som gör CO Berlin till just Berlin.