Snickeriet och Aqua Teen Hunger Force

Ledsen för min oannonserade frånvaro från bloggen, men nu är jag tillbaka, så beyond utvilad och peppad på en fantastisk vår fylld av jobb och bloggande. Välkomna till år 2007, det bästa året någonsin, jag lovar.

Kollade på dokumentären Snickeriet när jag åkte över med Finlandsfärjan igår, jag lovade fixa fram den åt en kompis brorsa och tog nu chansen att se den själv innan jag ger vidare den åt honom. På flera av mina kompisar har det låtit som att Snickeriet är lika kult som Plötsligt i Vinslöv (som jag älskar), men jag kan verkligen inte förstå varför. Tyckte den var skittråkig rent ut sagt. Fattar att det antagligen är lite politiskt inkorrekt att säga så, men vad göra när jag inte gillade den. Den kom ju redan 1993, så det är väl inte att undra på att det kändes gjort, men jag förstår inte varför det faktum att de medverkande var utvecklingsstörda och förståndshandikappade gör att filmskaparna inte skulle behöva bry sig om att gå lite djupare eller fokusera mer, nu fick man inte lära känna någon av personerna alls egentligen.

Måste erkänna att jag inte direkt var på mitt bästa humör dock, air conditioningen i hytten ger mig alltid ont i halsen och nu mådde jag dessutom vagt illa eftersom båten gungade så mycket att man knappt hölls i bädden. Jag är inte rädd av mig och dessutom sorgligt van vid skiten (tur att jag har råd att flyga nuförtiden, åkte bara båt för att jag hade så sjukt mycket grejer i diverse påsar som jag varken hade kunnat checka in eller ta som handbaggage), men det här var seriöst skecthy, har aldrig varit med om sådan här sjögång förut. Don´t mention the E-word…

Var tvungen att kolla in den sinnessjuka animerade serien Aqua Teen Hunger Force tre första avsnitt istället. Karaktärerna i serien är Master Shake (en milk shake), Meatwad (en oformlig köttbulle) och Frylock (en kartong pommes frites med skägg). De bor i ett hus i New Jersey och ”löser mysterier”. Adam, som jag bodde hos i New York, tipsade om den och eftersom jag älskar animerade tv-serier, as you know, så ville jag ge den en chans. Att den är helt spritt språngande är det ingen tvekan om och redan i andra avsnittet insåg jag hur rolig den är. Avsnitten är bara halvlånga (11 min), så idag har jag matat fyra till. Fattar inte att jag kunnat missa serien totalt, den kom ju redan 2000. Den är gjord för folk med en mycket sjuk hjärna eller en stadigt upplyst garderob, if you know what I mean.