måndag, mars 24, 2008

In Treatment


Kollade precis på första avsnittet av HBO-serien In Treatment, där Gabriel Byrne (en yngre och billigare Al Pacino, som min bror så träffande påpekade) spelar psykiater. Avsnitten är ca 30 minuter långa och serien sänds fem dagar i veckan, varje dag är en klient (eller ett par) som man följer vecka efter vecka. Serien började i slutet på januari, så det finns redan 40 avsnitt...

Svårt att bedöma om serien är något jag kommer att fastna för, tycker nog jag måste se i alla fall tio avsnitt för att veta det (två per klient), men första avsnittet fick mig absolut att vilja se mer, trots att det bara var två personer som satt i ett rum och talade överraskades man konstant, dialogen var välskriven och rakt på sak och påminde en hel del om Tell Me You Love Me, vilket ju inte är så konstigt eftersom de både utspelar sig i psykologsoffan.

40 avsnitt... Jag förstår verkligen vad min kompis Oscar menade när han häromdagen sade att han var tvungen att förbjuda sig själv att kolla på tv-serier, det är helt enkelt alldeles för lätt att börja punda. Alla som varit i det träsket vet att man ligger där och tänker "bara ett avsnitt till" och plötsligt har det gått fem timmar och man har förlorat halva sin nattsömn eller halva den dag man borde ha tillbringat promenerandes kring Djurgården. Det finns också en annan aspekt av det hela, nämligen självbedrägeriet att man tycker att man "åstadkommit" något genom att kolla igenom alla avsnitt på en serie, att man har fått något gjort när man äntligen betat av alla fyra säsonger av Grey´s Anatomy. T.ex. När man strängt taget inte gjort annat än slösat dyrbar tid i sitt liv.

Tror nog att jag måste kolla avsnitt två av In Treatment innan jag går och lägger mig i alla fall. Och kanske avsnitt tre också... Kanyl med USB-anslutning anyone?!

3 Comments:

Blogger Alexander said...

Kalla det självbedrägeri om du vill. Men Director's Cut, Complete Series, Ultimate Edition, såna ord gör något med mig. Att se alla filmer av en regissör eller skådespelare, att plöja X antal säsonger gånger 22 gånger 42 minuter av valfri serie, det ger iallafall mig en bisarr men verklig känsla av att jag åstakommit något. Jag har gjort lite mer ordning i kaoset, i bruset som är världen. The world seems a little less chaotic. /Han som nyss såg klart Six Feet Under och Dirty Sexy Money

10:45 em  
Anonymous Karin said...

Jag håller med Oskar, jag måste också sluta. Det är något speciellt just med TV-serier. De är ju egentligen inte gjorda för att ses i ett streck. De är menade att tvinga oss till TV-soffan just en och samma tid varje vecka. Det är väl det som är giftet. När man istället får alla avsnitt rakt in i datorn smäller man till och överdoserar, för att det inte går att motstå. De är luriga de där seriemakarna.

Med filmer blir det inte samma känsla, inte för mig i alla fall. Man får lösningen serverad, ett lugn sprider sig i kroppen. Man kan gå vidare.

9:12 fm  
Anonymous Katarina said...

Skarttade gott åt följande stycke:
Det finns också en annan aspekt av det hela, nämligen självbedrägeriet att man tycker att man "åstadkommit" något genom att kolla igenom alla avsnitt på en serie, att man har fått något gjort när man äntligen betat av alla fyra säsonger av Grey´s Anatomy. T.ex. När man strängt taget inte gjort annat än slösat dyrbar tid i sitt liv.

Känner igen denna känsla så väl. Varje gång som jag ser klart en säsong av en serie, får jag exakt samma känsla i magen som jag får när jag har lämnat in en lång uppsats eller en filmrecension. Jag känner mig helt enkelt nöjd och belåten. Skrämmande!

1:42 em  

Skicka en kommentar

<< Home