onsdag, maj 21, 2008

High Chaparall med Shannen Doherty


Herrigud vad roligt avsnitt 2 av säsong 4 på High Chaparall är! Filip sjunger Je ne regrette rien nersprutad med choklad och strössel (I am the Krokofant man), Fredrik skriker fittluder ex antal gånger och Shannen Doherty ser storögt på och verkar sympatisk. De är hjältar, det går inte att säga det för många gånger.

3 Comments:

Anonymous Andreas said...

Tänk vad google är praktiskt! Här råkar man hitta en suverän person som du.

Håller med dig om senaste High Chaparall. Var skeptisk, eftersom jag tyckte första avsnittet med Andy Dick var så tragiskt och tråkigt. Men detta var ju helt underbart, och va charmig Shannen var. Det trodde jag inte.

Såg att du gillar film också, jag antar det i alla fall, eftersom du jobbar med det, hehe.

Du skulle nog uppskatta teaterföreställningen jag spelar i just nu. En uppsättning av "Reservoir Dogs" på svenska, i Sverige, om Sverige. Låter det krångligt? Det är det inte. Kika in artikeln : http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=5-AV_ID=752453,00.html?from=sectionlinks5

Ha det bra! Jag kommer nog fortsätta läsa din blogg.

//Andreas

12:41 em  
Anonymous Anonym said...

Förlåt mig om jag tar ned stämningen en smula.

Jag vandrade genom en förort för ett tag sedan, i Skåne.

Eller var det kanske i Sydafrika, Bohus eller Göteborg?
Minnet sviktar. Men jag tror det var i Bergsjön, där jag
växte upp...
Eller så var det i en dröm?
Nåväl, det är mindre viktigt.

Jag vandrade över en lång och ödslig slätt av betong
Och jag såg tysta, skygga, varelser glida förbi

Jag vandrade genom De Resurs-Svagas Reservat
Och jag såg stukade gestalter skygga för ljuset
Jag satte mig på en bänk av cement
Och såg kisande skuggor i höghusfönstren

Och när jag sänkte blicken såg jag barnen

Vilket pris är det egentligen vi betalar för
Vår så kallade "välfärd" tänkte jag
Vad väntar vi oss egentligen skall växa ur betong?
Kärlek, Solidaritet, Medmänsklighet?

Penang-folket på Borneo
Ett som vi kallar primitivt folkslag, är visa
De vet att människans hjärta hårdnar när det är avskilt
ifrån naturen
Att brist på respekt för det som växer, för levande ting,
så småningom leder till en brist på respekt för allt,
också för människan

Så kom det en kvinna och satte sig intill mig
hon ville sälja en bukett blommor
och jag köpte en bukett

Hennes ögon formulerade en mycket tydlig fråga

Vet du hur det känns att vara helt utan hopp?
Att vara Hopplös?
Att tillhöra det som vår socialvård kallar "Partiellt bortfall"?
(Det måste väl ändå ha varit här i Sverige)
Det sociala svinnet, slaggen, avfallet i folkhemmets sopnedkast
Vet du hur det känns? Frågade hennes ögon mig

Nej, tänkte jag, det vet jag inte
Och det vet ingen av oss andra, och vi vill inte veta det heller.

Vi vill inte veta att över två hundra barn under fjorton år
tar livet av sig varje år, i Sverige, och vi vill inte veta varför.

Vi vill sova gott på nätterna, äta gott på dagarna
Och i mellanrumen vill vi umgås med varann, inte med de hopplösa
De tillhör inte oss, vår verklighet, inte deras verklighet
Vi bor inte där de bor

Nej, vi skulle inte stå ut en minut
Dessutom har vi inte tid, vi är fullt upptagna med att kämpa mot
växthuseffekten. Mot apartheid, för amnesty, mot valslakt för
regnskogar och fred!

Vi är fina människor

Och om vi någon gång tvingas snedda över vår egen bakgård
Då blundar vi.

Sitting Bull yttrade en gång, då han i de vitas städer såg svultna
och tiggande barn: "Den vite mannen vet hur han skall skapa
rikedomar, men inte hur han skall dela ut dem"
Nej, tänkte jag, det vet vi fortfarande inte.

Så vände jag mig emot kvinnan
Hon ställde långsamt sig upp, och log, gav mig en hastig kyss på pannan

Och hon viskade:
Det är inte de utslagna som skall in i samhället
Det är de inslagna som skall ut
/A .Gosskropp

1:50 fm  
Anonymous maja said...

Åh vad jag tycker att det är tråkigt att de inte gör fler program. Helt min humor. Men jag tycker inte alls om det de gjort efter, små ler inte ens. Så back to basic säger jag åt dem.

3:26 em  

Skicka en kommentar

<< Home