Rummikub

Flyttade in i mitt nya rum i går. Ska bara stanna någon månad, men det kommer ändå att bli en prövning tror jag. Huvudorsaken är att de röker inomhus i köket. Mycket. Jag hatar rökning och att det ligger otömda och odiskade askkoppar i det kök där jag ska laga mat gör mig fullkomligt gälen. Nåja, in Rome osv. Mitt rum är i alla fall najs, litet men med allt man behöver. Och läget är perfekt.

I går satt vi uppe och spelade Rummikub och drack te halva natten, det var grymt. Rummikub har en gång i tiden varit världens mest sålda sällskapsspel (1977) och man förstår verkligen varför (läs hela historien på Wikipedia här). Det är väldigt enkla regler och enkel logik, utan att vara tråkigt och folk med olika mycket erfarenhet kan spela mot varann.

Såhär går det till: brickorna är fyra olika färger (gul, svart, röd, blå) och numrerade från 1 till 13 (det finns två serier per färg), man börjar med 14 brickor "på handen" (i ställning framför en) och målet är att få ut alla. Man kan lägga tre eller mer av samma siffra eller stegar i samma färg med minst tre brickor. Men det fina är att man kan använda de brickor som redan ligger på bordet och flytta om hur mycket som helst, bara det är minst tre brickor i varje serie. Så man kan planera flyttningar som involverar fem olika serier typ. Så jävla grymt. Om man inte kan lägga ut något måste man ta upp en bricka ur högen med brickor som blivit över. När någon går ut så får alla det de har i ställningen i minuspoäng och den som vann får deras samlade poäng i pluspoäng. Gissa vem som vann? Vilket var mycket bra med tanke på att mitt tålamod hade prövats ganska rejält av en av medspelarnas oförståeliga brist på logik (nej, man kan inte lägga en gul åtta på en stege bestående av blå 6-7-8)... Tolerans och tålamod, precis det jag behöver jobba på, tack universum för den.

Rummikub är för mig alltid förknippat med min klasskompis Johanna och deras sommarstuga i Ingå skärgård. Varje sommar eller helg vi var ute där spelade vi alltid Rummikub och jag älskade det. De var den enda familjen som hade spelet, så det är alldeles specifika härliga minnen som dyker upp med spelet. Och detta var första gånge jag spelade på typ femton år. Nostalgi! Tack för det Johanna!