torsdag, januari 29, 2009

Festival, festival!

Herrigud, vad tiden rusar förbi här på festivalen. Jag tycker det är sjukt störande när bloggare ber om ursäkt för att de inte hunnit blogga, men nu tänker jag göra detsamma. Förlåt! Speciellt till er som hittat hit via länken som min käre kusin Bent Blomqvist satt upp som veckans länk på Finlandssvenskt filmcentrums sida. Men välkomna ska ni vara!

Livet här på festivalen går i jobbets tecken, i går var det femte kvällen av Studio Draken i festivaltältet och det känns bättre och bättre varje kväll. Så himla kul att intervjua intressanta människor och känna på festivalpulsen. Och så har jag hunnit se en del film och medverkat i radion ett antal gånger. I går var jag och festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla med på Krister i P3. Första gången jag var tillbaka i TV-huset på Hisingen (som förstås kallas Kanalhuset, det är ju i Göteborg som göteborgshumorn frodas. Duh!) sedan jag slutade på Filmkrönikan. Najs. Intervjuades också av Radio X3M, Svenskfinlands motsvarighet till P3, det programmet ska ha sänts i dag. Efter avslutad intervju sade killen som intervjuade mig "men du är ju riktigt trevlig". Hmmm... Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller fundera på hur jag framstår i media...

I dag har Nordic Film Market satt i gång, alltså den nordiska filmbranschens träff. Träffade bl.a. producenten Aleksi Bardy och regissören Aku Louhimies i går. Louhimies har regisserat Paha maa (Fruset land), som vann fyra priser här i Göteborg för några år sedan, den bästa filmen från Finland på åratal. Sjukt svart, men galet bra. Se den om ni råkat missa den, finsk ångest x1000 utlovas.

Såg precis en seeeeeg jävla film från Turkiet (festivalen har en turkisk sektion i år) som hette Three Monkeys. Undvik den! Men har sett mycket bra, bl.a. en dokumentär om Roskildefestivalen (eller den var kanske inte så bra, men det var nostalgiskt att minnas mina år där, var där 1995, 96, 97 och 99) och Gus Van Sants hyllade Milk med Sean Penn i Oscarsnominerad roll som förste öppet homosexuella folkvalda politikern i USA. Filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco, så det var ordentligt med spända jeans och koola mustascher. Penn var fantastisk och skickligt subtilt bögig, det var små saker som hur han rörde sin hand i en scen till hur han gick igenom ett rum i en annan. Producenten för Studio Draken, Håkan, hörde förresten en galet rolig grej efter visningen. Det var två tanter som pratade och den ena sade: "Hur kan de ha fått tag på en så bra homosexuell skådespelare?" Mängden av fördomar i den repliken gör den till en omedelbar klassiker. Trots Penns fantastiska prestation tycker jag dock fortfarande Mickey Rourke ska få Oscarn för sin roll i The Wrestler. Trots att jag älskar genialiska Elephant och gillade Milk skarpt så tycker jag fortfarande att van Sants bästa film är My Own Private Idaho. När jag såg den första gången var jag ca 15 och hade precis börjat gå på Filmarkivet i Helsingfors. Den filmen är en bidragande orsak till att jag är där jag är i dag, den hade så stor effekt på min väg mot att bli en inbiten cineast och börja plugga film. När jag sedan började på Filmvetenskapen och såg Orson Welles Chimes at Midnight (som bygger på Shakespeares Falstaff) fick filmen ännu ett lager av djup, plötsligt förstod man de Shakespeareska referenserna i My Own Private Idaho. Stort.

Nu ska jag rusa i väg till tältet i gen, i kväll ska vi ha en specialgrej, Pecha Kucha är nämligen där. Pecha Kucha är en japansk idé som går ut på att kreativa människor får komma dit och gör en presentation som består av 20 bilder som alla visas i 20 sekunder och så pratar personen på det. Var och kollade på dem förra våren och det är verkligen en inspirationskick att sitta i publiken. Ämnena varierade från resor till Indien (det var förresten Morgan som ledde Krister i går som gjorde den skitroliga presentationen) till en tjej som berättade om när hon föll från cykeln och slog ut alla sina framtänder.

1 Comments:

Anonymous Anders said...

När det begav sig hade jag ingen aning om hur speciellt det var att få tillfälle att se "Chimes at Midnight", men det var en stor filmupplevelse för mig. Nu var det ju ganska länge sen, men jag ska ta mig en första titt på Idaho och se om jag kan plocka upp de där referenserna.

10:34 fm  

Skicka en kommentar

<< Home