fredag, mars 20, 2009

Norska filmdagar på Sture

Var på invigningen av de norska filmdagarna på biograf Sture i går kväll. Sprang in i salongen med andan i halsen precis när den norska kulturattachén började prata, skämdes lite ända tills Rafael Edholm några minuter senare kom inrusande med vespahjälmen under armen...

Filmen som visades var Max Manus, som handlar om killen med just det namnet. Eller han hette Maximo Guillermo Manus om man ska vara noga (och det ska man vara om en norrman heter något så superhjältelikt). Max Manus var en norsk motståndsman under andra världskriget, som först stred på finnarnas sida mot ryssarna och sedan inom sitt eget land under de allierade. Visste ni förresten att ryssarna under hela krigsperioden aldrig kom längre in i Finland än 150 km medan Tyskland ockuperade hela Norge på två månader? Eller så sa de i alla fall i filmen... Jag blev verkligen sugen på att läsa mer om andra världskriget i alla de nordiska länderna, är det någon som kan rekommendera en bra bok? Hursomhelst var filmen intressant och välgjord och Aksel Hennie som spelade huvudrollen var bra som alltid. Fatta att filmen setts av 1,2 miljoner norrmän (de är 4,5 miljoner allt som allt)! Efter visningen var producenten och Aksel där och svarade på frågor, men de bleknade i jämförelse med Gunnar Sönsteby, en av männen som faktiskt var med i motståndsrörelsen och som avbildas i filmen. En åldrande, otroligt ödmjuk gubbe som fick mitt hjärta att snörpa sig av vördnad. Jag var tvungen att hålla i armstöden hårt för att hindra mig från att stiga upp och göra honnör när han kom in på scenen. Vilken respekt jag känner för krigsveteranerna i våra land, det går inte ens att förstå vad de har gjort för oss. Att vi i Norden fått växa upp i rika välfärdsland i stället för i rysshelvetet eller under nazism. Bra att hålla i minnet när man kommer på sig själv att gnälla över något, vad som helst. Alla våra "problem" bleknar i jämförelse.

Samtidigt kan jag inte låta bli att i en liten liten del av mig själv i Sverige känna en saknad efter den gemenskap och nationella stolthet som kommer ur känslan av att ha klarat sig igenom ett krig tillsammans med sina landsmän. Att tillsammans ta sig igenom en gigantisk kris där främlingar hjälper varann utan att förvänta sig något tillbaka, där folk riskerar sina liv på fronten eller i staden genom att gömma en motståndsman. I dagens Stockholm undviker folk att ens titta på varann i tunnelbanan och aldrig att det hänt att någon bett om ursäkt när den gått rakt in i en på gatan. Armbågsmentaliteten, offermentaliteten, trygghetsnarkomanin, ansvarslösheten och egoismen: alla dessa horribla beteenden florerar fritt utan att vi ens kan sätta fingret på dem ordentligt. Är det verkligen så hemskt att välfärd per automatik måste leda till att alla bara bryr sig om sig själva?

Efter filmen gick filmgänget och min underbara kompis Lisa Taube (som håller i filmdagarna) och alla andra inblandade i visningen till O-baren på Sturehof. Stod mellan Rafael Edholm och Aksel Hennie största delen av kvällen, så det går inte att klaga. Rafael var som vanligt full av smaskiga och galna historier om vad han gjort i sitt liv och som vanligt blev jag tvungen att lova att inte skriva om dem på min blogg. Jag tror fan att han sysslar med att testa min lojalitet, den jäveln. Men ett löfte är ett löfte... Aksel var i riktig bläckfiskstämning (ni vet, armar överallt, runt alla kvinnors midjor), men jag hade inget emot det eftersom han lagt sig till med ett praktfyllt helskägg. Jag är ju total skäggoman och blir alltid löjligt imponerad och förtjust när någon kan visa upp ett tätt och vackert skägg. Fint, va?

1 Comments:

Anonymous Hasse said...

Under mina vistelser i Finland har jag anat att minnen av krigserfarenheterna sitter djupt också hos de yngre generationerna och att dessa gör att sammanhållningen i landet ökar (bland annat över generationsgränserna).

Samtidigt undrar jag om inte också Sverige har skapat en stark gemenskap genom det som åtminstone vi själva beteckanar som kännetecknande för vårt land ("den svenska modellen"). Jag tror att nationalismen i Sverige är betydligt starkare än vad svenskar i allmänhet vill erkänna. Kylan människor emellan känner jag uppriktigt sagt inte riktigt igen, men så bor jag inte i Stockholm utan ute i provinsen. Kanske ska jag vara glad över mitt småstadsliv. Fast när jag ser filmutbudet uppe hos er vill jag plötsligt dit. :-)

9:15 em  

Skicka en kommentar

<< Home