Eat, Pray, Love

Jag var och kollade på Eat, Pray, Love i söndags tillsammans med Camilla och Mia. Även om filmen fått ganska ljumma recensioner ville vi ändå gå och se den eftersom vi alla läst boken på Mias rekommendation. Jag hade svårt att tro att boken skulle vara bra, den verkade ju vara någonslags ytlig chick-lit-gone-spiritual, men jag gillade den och den påverkade faktiskt mitt sätt att reflektera på mitt eget liv. Det intressanta var att filmen gjorde samma sak fast på ett helt annat sätt eftersom jag nu befinner mig i en livssituation som på många sätt ser helt annorlunda ut än den gjorde för bara ett halvår sedan.

That said så var filmen ärligt talat inte så bra som film, men eftersom jag helt och hållet kunde ta av mig mina bedömande kritikerglasögon (ibland är det såå skönt) njöt jag av upplevelsen. Inte så svårt när de manliga huvudrollerna spelas av James Franco (som förresten är mitt frikort) och Javier Bardem... Och när hon befinner sig i Rom, Indien och på Bali. Faaan vad jag vill åka till Bali. Seriöst.

Det är väldigt svårt att försöka bedöma hur det skulle ha varit att se filmen utan att ha läst boken, men jag rekommenderar definitivt att läsa boken. Och sedan eventuellt se filmen. Att bara se filmen är, ja, rätt tomt. I boken händer det ju så mycket inom henne, medan filmen mest är ett uppradande av yttre händelser. Verkligt förvånande att de knappt använde sig av berättarröst, det hade ju varit ett så effektivt sätt att försöka placera i alla fall lite av bokens inre resa i filmens yttre resa. Well, well. Nu är jag på slutet av Committed, fortsättningen på Eat, Pray, Love. Den här boken handlar om äktenskapet, dess historia och hur man ska kunna få det att fungera. Jag går definitivt inte i giftastankar, men det här med relationer är det alltid bra att få lite lämpligt andlig och mycket rolig (Elizabeth Gilbert skriver lättsamt på ett sätt som inte känns ytligt) input kring. Rekommenderas också.