A day in the life...

Huh, vilken dag jag hade igår. Det var meningen att jag skulle intervjua Darren Aronofsky vid elva, men eftersom hans plan var försenat så var jag tvungen att avboka. För att gå på pressvisningen av En lysande jul, troligtvis den sämsta filmen jag sett sedan jag började recensera! Fy faaan, vad den suger. En amerikansk julfilm med ett "familjevärderingar"-budskap som får en att vilja spy, allt ackompanjerat av ett sinnessjukt enerverande "happy" bjällerklangssoundtrack. Denna skit istället för Aronofsky, om jag var död skulle jag vända mig i min grav. Nåja, lite plåster på såren var att jag träffade Aronofsky och hängde ut med honom någon halvtimme på Spy Bar på kvällen.

Han var supertrevlig (som alla amerikaner på besök i Stockholm) och vi bytte mejladresser, och så fick jag dessutom skälla ut Linnea på distributionsbolaget Fox för att de tar upp sådan smörja som En lysande jul på bio. Hon bekräftade mina misstankar om att det är en direkt order från USA, ingen med lite vett skulle kunna tro att en så amerikansk familjefilm går hem hos svenskar, speciellt nu när det finns så många bra animerade familjefilmer på repertoaren.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Efter filmen mötte jag upp Fredrik Wikström och Daniel Wallentin och så gjorde vi vår grej på work-in-progress på festivalen (se tidigare inlägg här och här). Det var fullsatt och folk var väldigt intresserade och frågade mycket, kul! De visade tre korta scener från Ett öga rött och det så riktigt lovande ut, med lite tur får jag se en rough cut av filmen i början av nästa år, då ska jag rapportera för er hur den var. Premiären är först i augusti/september 2007 och så länge orkar jag inte vänta. Jag är legendarisk för mitt usla tålamod...

Men nu till det viktiga: vid sju mötte jag upp min vän Vincent Skoglund, en av Sveriges främsta fotografer (och Sveriges 32:e sexigaste man enligt förra årets Elle, he he) och tillika min f.d. pojkvän, som jag i typ tre års tid varit skyldig pengar (don´t ask). För att slutgiltigt settle the score gick vi till Pontus in the green house och käkade deras avsmakningsmeny med vin. Oh my god! Det tog oss 4,5 timmar och begreppet kulinarisk resa kändes plötsligt inte som en kliché utan som dagens sanning (hm... klichéer är ju sanningar som sagts tusen gånger, vilket också är en kliché...). Jag har fan jet lag idag av allt gourmandande igår. Min vinnare var fördesserten (fatta att det finns en rätt som är fördessert!) som bestod av stiltonost vispad med creme fraiche och panerad, ackompanjerad av päronmarmelad och världens godaste vita übersöta dessertvin. Det hela kostade flera recensioner (det ska vara en sjukt dyr designerskjorta för att man ska kunna säga att det kostade skjortan, men som en liten ledtråd kan jag säga att ett lakan i timmen inte riktigt räcker till...), men om man känner sig löjligt rik eller om man lyckas få någon snubbe/snubba med pengar att bjuda ut en, så kan jag rekommendera stället. Servicen var förstås ypperlig dessutom. Alla borde få äta på en riktigt fin restaurang minst en gång per år, då skulle vi ha ett nöjdare samhälle (paw riktigt).