Sångöverdos

Ja, jag vet att jag inte får klaga på ett jobb som består av att sitta och kolla på film på bio hela dagarna, men efter att tvingats se Dreamgirls och Tenacious D efter varann så hade jag verkligen fått nog. Även om jag inte är någon stor fan av musikaler, så finns det ju massor bra sådana på film (Moulin Rouge, Sound of Music, Team America, South Park-filmen, Singin´ in the Rain m.m.), men gränsen går fan vid när de börjar sjungsäga sina repliker. Ett samtal där dialogen både sjungs och sägs om vartannat och dessutom levereras "med känsla" a la musikal, då vill jag bara lämna salongen.

Dreamgirls, filmen som bygger på Broadwaymusikalen som i sin tur löst bygger på The Supremes framgångssaga, började riktigt lovande med ett fartfyllt sångnummer och vanlig dialog, men rätt fort urartade det till en enda kavalkad av folk som sjöng (wailade!) vad de kände och tyckte utan att man brydde sig värst mycket. Hursomhelst var det i alla fall inte fruktansvärt och jag skulle ha varit såå tacksam över att vara på den visningen om jag vetat hur olidlig Tenacious D skulle vara. Det är självklart att jag väntat mig att den skulle suga och det var med mycket långa tänder jag gick med på att recensera den i Metro (C-G owes me big time), men att den skulle vara så poänglös och jobbig hade jag inte trott.

Jag tycker att alla filmer är viktiga och ska få en likadan chans att bedömas, även om man redan i förväg vet att de bara kommer att få 245 tecken i Metro, och dit hör förstås att se hela filmen, men under Tenacious D försökte jag verkligen aktivt somna för att slippa se smörjan och ta mig igenom plågan snabbare. Men inte ens den taktiken funkade, för Jack Black insisterade på att vråla och grimasera så högt hela tiden att man aldrig fick en lugn stund. Än en gång är det bevisat, jag hatar rockmusik.