Yes, sir, Ich kann boogie!

Igår kväll upplevde jag total lycka. Total lycka! Fick ett sms av min finlandssvenska polare Mimmo som frågade om jag ville hänga med på konsert med M.A. Numminen. The man, the myth, the legend, M.A. Numminen. Jag höll på förgås av lycka när jag förstod att jag skulle få se honom. Det kändes verkligen som att komma in i en Kaurismäkifilm, lokalen (Brew House) var rätt stor och öppen, med bord och ståbord utplacerade rätt glest. Det var max 50 personer i publiken och spelningen blev fantastisk, intim och extremt underhållande. När andras föräldrar spelade Beatles för dem när de var små, spelade mina föräldrar M.A. Numminens Negerjazz på svenska (ja, skivan heter så). Har aldrig sett honom spela live i Sverige tidigare och nu stod han där med sin banjo. Det var ren kärlek och humor i form av det bästa scensnacket ever ("vad är en landsväg? det är som en motorväg, men gammaldags" eller den politiska analysen "det är Kekkonens förtjänst att Finland fortfarande är självständigt, han söp så mycket med ryssen") blandat med godbitar som Fröken Ellen satt i badet (delvis på tyska!) och Dägä dägä dägä. Han kan inte förklaras, den gode M.A., man måste uppleva honom.

Sms:ade förstås min f.d. kollega, filmkritikern Stefan Nylén, som erkände att han blev sjukt avis. När vi jobbade ihop på TV400 snackade jag om just Negerjazz på svenska och han blev så inspirerad att han köpte den på LP på Tradera för över 300 kr.

Ibland är jag bara så stolt och glad över att vara finländare, det finns delar av den finska kulturen som har så mycket bisarr humor och vemodighet samtidigt på ett sätt som bara inte existerar i Sverige. Det kanske låter väl förenklat, men det är nog kriget som är förklaringen. Susanna Alakoski uttrycker det så bra i sin bok Svinalängorna (förra årets Augustprisvinnare) som jag precis börjat läsa:

"Då fick jag höra saker om Finland. Om hur det hade varit i Finland när mamma och Helmi var små och det var krig. Kriget fanns men det fanns inte. De sa att det var omöjligt att prata om det. Ingen frågade och det var lika bra det, för det hade varit för jobbigt för folk att fatta om de verkligen berättade. Och svenskarna verkade ha så svårt att både skratta och gråta åt saker som var jobbiga. Det var nästan det värsta av allt tyckte Helmi."