Berlinale

Nej, jag är inte död, bara offline. Jag är som väntat inne i filmfestivalen dygnet runt. Har inte hunnit annat än se film, intervjua, festa och sova. Första helgen på Berlinalen är alltid full fart, alla skandinaver är här torsdag till tisdag och sedan mer eller mindre dör det. Det har förstås hänt hur mycket som helst, men här är några highlights:

1. Rafael Edholm är sitt vanliga peppade jag och drar ut mig på gården utanför festen ordnad av Norska filminstitutet för att träffa "någon jag kommer att älska". Det visar sig vara skådisen Michael Wincott, mannen med världens koolaste röst (efter James Earl Jones). Tillbringade hela kvällen med att fundera på i vilken film jag sett honom, vilket jag som en blixt från klar himmel kom på när jag borstade tänderna. "I´m gonna carve your heart out with a spoon". Jepp, onda snubben i Kevin Costners Robin Hood-film. Koolt.

2. Jag sitter i baren på Hyatt och intervjuar Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, regissörerna till Man tänker sitt, en svensk långfilm i Forum-sektionen. Har lite svårt att koncentrera mig eftersom Wim Wenders står precis bredvid och Rolf Lassgård sitter i soffgruppen bredvid och ger en intervju. Intervjun går bra (resultatet kommer i nästa nummer av den finlandssvenska filmtidningen Filmjournalen) och jag går därifrån. Då ser jag en tjock snubbe snacka i mobilen, mycket argt. Det är Harvey Weinstein. Filmfestivalen är i gång. Senare på kvällen råkar jag gå förbi Berlinale Palast när stjärnorna anländer och lyckas bonga Tilda Swinton (juryordförande i år och en av världens koolaste kvinnor, gift med en tjugo år äldre man samtidigt som hon helt öppet har en tjugo år yngre älskare på sidan om), Woody Harrelson, Ben Foster och Steve Buscemi.

3. Det svenska distributionsbolaget Noble Entertainment har lyckats köpa nästa års totala snackis, Push. En film som handlar om en 150 kgs svart 17-årig tjej som är gravid. För andra gången. Med sin styvfar. Och filmen är upplyftande med ett lyckligt slut. Känn på det du. Mariah Carey spelar socialarbetare, osminkad och ful och tydligen väldigt bra. Så killen som köpt filmen till Sverige får ett telefonsamtal några timmar efter köpet. Det är Mariah Carey som ringer. För att kolla vad han tyckte om filmen och önska dem lycka till. Det kan kännas surrealistiskt, men är ändå ingenting jämfört med telefonsamtalet regissören får ungefär samtidigt. En sekreterare undrar om hon får koppla honom till presidenten. Och plötsligt talar han alltså med Obama. Obamas kompis Oprah (jepp, just hon) har snackat så mycket om filmen att Obama undrar om regissören möjligen kan hitta lite tid i sin kalender för att komma till Vita huset och hålla en privatvisning av filmen för dem. Regissören konstaterar att han nog ska hitta en lucka.

4. Lukas Moodyssons Mammut (som tävlar) blir dagens snackis på måndagen eftersom den totalsågas av en raljerande recension i Screen, vars kritikerpanel ger filmen 0.9 av 4 möjliga. Ouch. Tyckte inte att alls att den var så dålig. Förutsägbar och klichefylld när Moodysson skriver med STORA bokstäver om globaliseringens baksidor, men snygg och välgjord, verkligen inte en skitfilm, långt från det. Den förlorar definitivt mot den självklara jämförelsen Babel (gav den 5 stolar i Filmkrönikan), men är helt okej.

Annars har jag sett en hel drös av tävlingsfilmerna, utan att en enda har imponerat på mig så hemskt mycket. Bäst hittills var The Private Lives of Pippa Lee med Robin Wright Penn och Alan Arkin (han är grymt bra) i huvudrollerna. Regisserad av Rebecca Miller (gift med Daniel Day Lewis), en riktig kvinnofilm.