Alice M - ibland är det inte lätt...
Min kompis och kollega Anders tipsade om författaren Alice Munro för några veckor sedan. Eftersom jag också läst om henne kring Nobelprisspekulationerna så var jag nyfiken på henne och gick in på Adlibris för att köpa en av hennes böcker. Detta gjordes i all hast och den slumpvis utvalda boken damp ner i min postlåda för någon vecka sedan.
Efter ca 30 sidor var jag definitivt konfunderad. Språket var inte så mycket att hurra för, karaktärerna var rätt ointressanta och intrigen verkade ju riktigt banal. Och sade inte Anders någonting om att Alice skriver bara noveller? Efter en del funderande hit och dit upptäckte jag mitt misstag: jag hade köpt en bok av Alice Monroe, inte Alice Munro. Sååå roligt.
Så nu sitter jag med Alice Monroes Swimming Lessons utan att jag riktigt vet vad jag ska göra av den. Å ena sidan känns det onödigt att slösa tid på en dålig bok när det finns så mycket där ute jag vill läsa, men å andra sidan är det stor humor att läsa en bok där ett stycke lyder så här:
"Ethan grabbed hold of the tank and Toy couldn´t miss the tightening of well defined muscles as he easily hoisted himself up and out. Water poured from his clothes and clung lika a second skin. Always until now, he´d been this person she worked with and respected - the way she would view a teacher or a doctor. But there was no denying he had a beautiful body, lean, taut and deeply tanned. When he stripped off the dripping T-shirt, she felt her face flame and spun her heel at the first glimpse of hard chest muscles covered by dark hair".
Det får mig att minnas alla Harlekin-romaner jag läste som 11-13-åring under mina totala bokslukarsomrar. De var fyllda av Southern gentlemen vars lårmuskler spelade när de satt på sin häst och kvinnor som inte vågade älska för att de blivit sårade en gång för länge sedan. Så det finns något lite trösterikt och avslappnande i att läsa boken, det är nästan som en gulity pleasure faktiskt. Så jag ska nog läsa några sidor till. Man måste ju få veta om de får varann på slutet ju...
Efter ca 30 sidor var jag definitivt konfunderad. Språket var inte så mycket att hurra för, karaktärerna var rätt ointressanta och intrigen verkade ju riktigt banal. Och sade inte Anders någonting om att Alice skriver bara noveller? Efter en del funderande hit och dit upptäckte jag mitt misstag: jag hade köpt en bok av Alice Monroe, inte Alice Munro. Sååå roligt.
Så nu sitter jag med Alice Monroes Swimming Lessons utan att jag riktigt vet vad jag ska göra av den. Å ena sidan känns det onödigt att slösa tid på en dålig bok när det finns så mycket där ute jag vill läsa, men å andra sidan är det stor humor att läsa en bok där ett stycke lyder så här:
"Ethan grabbed hold of the tank and Toy couldn´t miss the tightening of well defined muscles as he easily hoisted himself up and out. Water poured from his clothes and clung lika a second skin. Always until now, he´d been this person she worked with and respected - the way she would view a teacher or a doctor. But there was no denying he had a beautiful body, lean, taut and deeply tanned. When he stripped off the dripping T-shirt, she felt her face flame and spun her heel at the first glimpse of hard chest muscles covered by dark hair".
Det får mig att minnas alla Harlekin-romaner jag läste som 11-13-åring under mina totala bokslukarsomrar. De var fyllda av Southern gentlemen vars lårmuskler spelade när de satt på sin häst och kvinnor som inte vågade älska för att de blivit sårade en gång för länge sedan. Så det finns något lite trösterikt och avslappnande i att läsa boken, det är nästan som en gulity pleasure faktiskt. Så jag ska nog läsa några sidor till. Man måste ju få veta om de får varann på slutet ju...
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home