Berlinale och annat stort och gött

Ja, här sitter jag igen och har inte bloggat på en månad. Jag skäms och ber ödmjukast om ursäkt, men är samtidigt väldigt glad över att jag (över)lever. Årets februarischema slår t.o.m. höstens novemberschema (se inlägg här), vilket jag inte trodde skulle vara möjligt. Den alltför knappa tiden rinner iväg och så står man där i skamvrån. Det ironiska med upplägget är ju att det är just när jag inte hinner blogga som jag upplever absolut mest i livet och alltså skulle ha mest att blogga om. Moment 22.

För att snabbt ta mig fram till nutiden tänkte jag lösa det hela med att helt enkelt lägga upp lite bilder från månaden som gått. Tagna med min iPhone som saknar blixt as you know, så kvaliteten är verkligen inget att stoltsera med. Innehållet däremot!



Medverkade i André Wickströms program Lilla onsdag, som visas på FST (den finlandssvenska statliga kanalen) i maj. Återkommer med närmare datum när jag fått det.



Titta vilken fin väggbonad de gjorde. Nu återfinns det på min toadörr (of course).



På väg hem till Stockholm efter underbar helg i Helsingfors där Pontus, en av mina bästa och äldsta kompisar gifte sig. Som ni ser är det ett tjuvtaget foto av de där asdyra bilderna de tar på en när man går ombord. 5 euro insparat, tjitjing!



På det finska partyt på Berlins filmfestival bjöds det på bål som man hällde upp med en bastuslev (what else).



Med sin egen nationalitet som insats dricker min kollega Petter ölen som bjöds på den finska festen.



Vår underbara hjälpreda Anja och jag på väg in på galavisningen av If I Want to Whistle, I Whistle (en riktigt bra rumänsk-svensk samproduktion) på Berlins filmfestival.



Regissören Babak Najafi och huvudrollsinnehavaren Sebastian Hiort av Ornäs från filmen Sebbe, som vann Best First Feature i Berlin.



En något suddig Ruben Östlund (regissören till bl.a. De ofrivilliga) visar upp sin Guldbjörn (finaste priset i Berlin) för kortfilmen Händelse vid bank.



En av minst tio snarlika bilder från Berlinvistelsen. Som professionell klubbare har man lärt sig ett och annat tricks för att inte stå där lång i synen och tvingas vänta tills sista personen hämtat ut sin jacka bara för att garderobslappen råkat slinka omärkt ur partyväskan...



I agree