Sommarpratarna och Synecdoche, New York

Har varit hemma i dag med en rejäl förkylning (tror dock inte att det är nöffnöff), vilket givetvis har fuckat upp mitt dygn så att jag nu inte kan sova efter en hel dag i sängen. För att fördriva tiden bestämde jag mig för att äntligen se Charlie Kaufmans regidebut Synecdoche, New York. Bad mistake. Filmen var på sätt och vis helt genialisk i sin bisarra metametametalabyrint, men slutresultatet var ändå att jag kände mig ensam, förvirrad och ångestfylld. Borde ha lyssnat på Roger när han sa att man inte ska se den om man mår det minsta dåligt just då. Men man får vara tacksam för det lilla och just nu är jag djupt tacksam för att jag aldrig behövde recensera den. Vet helt enkelt inte vad jag tycker om den. Överhuvudtaget. Blev lite klokare av att läsa Roger Eberts recension, han är bara så jävla bra.

Som en skänk från ovan såg jag en trailer på programmet Sommarpratarna på SVT och gick genast in på svtplay och sökte upp programmet. Har nu sett de två första avsnitten och allt känns så otroligt mycket bättre. Vilket givande program. Man har alltså samlat fem personer som någon gång sommarpratat i P1 och föst ihop dem under en lunch. Resultatet är så nära man har kommit Dinner for Five i Sverige (läs mitt inlägg från mars 2007 om det programmet här), vilket i min bok är precis det jag vill se på tv. Människor som i lugn och ro pratar om intressanta, intellektuella och emotionella saker. Check it out, folks.