Berlin - fortfarande i mitt hjärta
Var ju nere i Berlin över helgen, kom hem i går. Det är skönt att åka ner dit nuförtiden, jag känner mig hemma och tycker otroligt mycket om staden, samtidigt som jag påminns om hur annorlunda mitt liv är nu jämfört med när jag bodde där och hur glad jag är över att bo i mitt älskade Kransen och bara åka på besök till Berlin. De första gångerna jag åkte ner efter att ha flyttat därifrån kändes rätt märkliga eftersom de sista månaderna av min period där (början av 2009) var fyllda av tvivel på mig själv och mitt liv och detta mörker förknippades i mig med staden. Men nu har detta lättat.
Det hjälper förstås att jag denna gång (och framtida gånger) bor i Mitte där livet känns uppstyrt och trendigt i jämförelse med det koleldade och ärligt talat rätt sunkiga Friedrichshain fyllt med pundare i svarta kläder, osymmetriska frisyrer och slitna hundar. Jag vill att den delen ska finnas i en stad också (det måste finnas!) och Berlin kunde aldrig vara den kreativa pulserande stad som det är utan alla de olika människorna, men trots att allt är stabilt och bra i mitt professionella (och privata) liv just nu så finns den fullkomligt irrationella rädslan för att dras ner i något slags träsk av fattigdom och låg standard kvar i mig när jag går på gatstenarna i Friedrichshain.
Detta är väldigt svårt att förklara. Trots att allting alltid ordnat sig till slut i den professionella och ekonomiska delen av mitt liv så finns det fortfarande kvar en oförklarlig rädsla för stupet, för det mörka hålet, för hemlöshet och fattigdom och utslagenhet. Fullkomligt bisarrt med tanke på att jag kommer från en ovanligt trygg och lycklig barndom med kärlek och tillräckligt med pengar och att jag haft och har en karriär som jag knappt kunde drömma om som ung hoppfull filmstudent, en karriär som inte bara är rolig och utvecklande utan som också gett mig möjlighet att göra allt från köpa en egen lägenhet till resa över hela världen. Att jag dessutom har både en far och massvis vänner som skulle hjälpa mig på alla tänkbara sätt om någonting hände gör att denna rädsla är än mer orealistisk. Men den finns där. Jag försöker använda den som en motor och som en påminnelse om hur otroligt tacksam jag är. Varje sekund.
Nu blev det här ett filosofiskt inlägg, vet inte riktigt hur det gick till. Jag skulle ju bara tipsa om baren Mein Haus am See (Brunnenstr. 197, precis bredvid Rosenthaler Strasse) i Mitte (se bilden nedan). Det är en supermysig bar full av nedsuttna soffor, ett perfekt ställe för att sitta ensam och läsa en bok eller för att dricka rödvin och diskutera livet med sina kompisar. Det finns en massa sådana här barer i Berlin, men det som är speciellt med den här är att den ligger mitt i turistområdet men ändå känns som en bar i Kreuzberg eller Neukölln och att den är uppe dygnet runt. Med tanke på hur dygnet har en tendens att leva sitt eget liv i Berlin behövs det inte bara ställen som serverar frukost sex på kvällen utan också barer där man kan köpa en Sekt auf Eis klockan sju på morgonen...
Det hjälper förstås att jag denna gång (och framtida gånger) bor i Mitte där livet känns uppstyrt och trendigt i jämförelse med det koleldade och ärligt talat rätt sunkiga Friedrichshain fyllt med pundare i svarta kläder, osymmetriska frisyrer och slitna hundar. Jag vill att den delen ska finnas i en stad också (det måste finnas!) och Berlin kunde aldrig vara den kreativa pulserande stad som det är utan alla de olika människorna, men trots att allt är stabilt och bra i mitt professionella (och privata) liv just nu så finns den fullkomligt irrationella rädslan för att dras ner i något slags träsk av fattigdom och låg standard kvar i mig när jag går på gatstenarna i Friedrichshain.
Detta är väldigt svårt att förklara. Trots att allting alltid ordnat sig till slut i den professionella och ekonomiska delen av mitt liv så finns det fortfarande kvar en oförklarlig rädsla för stupet, för det mörka hålet, för hemlöshet och fattigdom och utslagenhet. Fullkomligt bisarrt med tanke på att jag kommer från en ovanligt trygg och lycklig barndom med kärlek och tillräckligt med pengar och att jag haft och har en karriär som jag knappt kunde drömma om som ung hoppfull filmstudent, en karriär som inte bara är rolig och utvecklande utan som också gett mig möjlighet att göra allt från köpa en egen lägenhet till resa över hela världen. Att jag dessutom har både en far och massvis vänner som skulle hjälpa mig på alla tänkbara sätt om någonting hände gör att denna rädsla är än mer orealistisk. Men den finns där. Jag försöker använda den som en motor och som en påminnelse om hur otroligt tacksam jag är. Varje sekund.
Nu blev det här ett filosofiskt inlägg, vet inte riktigt hur det gick till. Jag skulle ju bara tipsa om baren Mein Haus am See (Brunnenstr. 197, precis bredvid Rosenthaler Strasse) i Mitte (se bilden nedan). Det är en supermysig bar full av nedsuttna soffor, ett perfekt ställe för att sitta ensam och läsa en bok eller för att dricka rödvin och diskutera livet med sina kompisar. Det finns en massa sådana här barer i Berlin, men det som är speciellt med den här är att den ligger mitt i turistområdet men ändå känns som en bar i Kreuzberg eller Neukölln och att den är uppe dygnet runt. Med tanke på hur dygnet har en tendens att leva sitt eget liv i Berlin behövs det inte bara ställen som serverar frukost sex på kvällen utan också barer där man kan köpa en Sekt auf Eis klockan sju på morgonen...
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home