Children of Men

Har sett fram emot Children of Men skitlänge och idag såg jag den äntligen. Jag är inte besviken. Clive Owen är svinbra som vanligt och så skitigt sexig (hm... handlar min blogg bara om killar nuförtiden? Ööhh). Men det var förstås inte det som gjorde filmen grym. Det finns massor faktorer som gjorde att jag gillade den så mycket, men det största var ändå identifikationsfaktorn, att jag verkligen kände vilken panik det hade varit att vara där. Totalt kaos i ett samhälle utan hopp, anarkistgrupperingar som närsomhelst kan dyka upp och skjuta en, för att inte tala om de fruktansvärda Mad Max-kläderna och snuskiga dreadlocksen alla bär. Min känsla av skräck påminde mig om scenen i The Beach när Leo och hans polare upptäcks på ett marijuanafält och hotas med maskingevär av skrikande thailändare. I vanliga Hollywoodfilmer kan vad som helst hemskt hända med vapen och annat skrämmande, men oberoende om man blir skrämd eller inte så finns alltid medvetenheten om att det bara är fiktion. Här var den medvetenheten förstås närvarande, men det kändes ju så jävla äkta. Och därför var Children of Men så intensiv. Filmen har premiär 9 februari i Sverige, till dess kan ni kolla in trailern: