Om glädjen i att äntligen se det man väntat på

Det naggande dåliga samvetet när man inte sett en film man "borde" ha sett är en lurig filur. Ofta leder det till att man får någon konstig spärr som gör att man aldrig lyckas se filmen i fråga (Manderlay, Dr Strangelove, Älskar dig för evigt), trots att man vet att man kommer att gilla den. Eller trots att man verkligen verkligen borde se den, om inte annars så bara för att slippa erkänna att man inte sett den. Det absolut värsta är om man i misstag hamnar i en situation där den andra uppfattar att man sett en film och man inte korrigerar den eftersom man bara inte orkar göra det (och litar på att inte bli fast). Kommer ihåg hur jag en gång snackade om hur hemsk Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta är, trots att jag bara snabbspolat igenom delar av filmen för att hitta ett klipp till ett inslag i 400 Bio (vi gjorde en lista på kvinnlig full frontal nudity på film...). Jag gjorde det dessutom med mästrande röst och full pondus, "detta är fakta, inte en åsikt". Har fortfarande dåligt samvete. Och har fortfarande inte sett filmen.

Men nu till saken. Har precis kollat på två dokumentärer jag velat se länge, Mondovino och The Kid Stays in the Picture. Mondovino handlar om globaliseringen av vinbranschen, en mer än två timmar lång exposé över den amerikanska smakens påverkan på vinodlingskulturen i över 500 år gamla vingårdar i Frankrike. Av en enorm mängd material har de lyckats klippa ihop en dokumentär som alla blivande dokumentärfilmare kan lära av. Hela tiden intressant (oberoende om man haft ett intresse för vin tidigare), mänskligt, upprörande och spännande.

The Kid Stays in the Picture är förstås historien om legendariske producenten Robert Evans liv i Hollywood. Evans berättarröst är med oss från börjar och lämnar oss aldrig, han berättar helt enkelt historien om sitt liv från 1956 till början av 90-talet. Historien illustreras med stillbilder, filmklipp och klipp från gamla tv-intervjuer (och en del material från hans hus som nog är filmat nu) precis som de flesta dokumentärer, men dokumentären har en alldeles egen stil, en egen rytm. Kommer ihåg när jag pluggade min första termin film och läste Peter Biskinds Easy Riders, Raging Bulls om livet behind the scenes i 60-70-talets New Hollywood. Den känslan, det totala njutningen av att få ta del av en period som är så fascinerande, så nyskapande, så levande. Känslan av att vara där, mitt händelsernas centrum. Den känslan fick jag av dokumentären. Den känslan får jag av Entourage och den känslan får jag av Dinner for Five. Har jag förresten berättat att jag vill gifta mig med Jon Favreau?