tisdag, januari 13, 2009

Guldbaggegalan


Två galor med guldiga namn har gått av stapeln de senaste dagarna. Den viktiga Golden Globeutdelningen söndag kväll (se senare inlägg) och den endast lokalt viktiga (om ens det) Guldbaggegalan i går kväll. Är i Finland just nu, så slökollade inte ens på Guldbaggen på tv trots att jag gärna sett hur Johan Glans var som konferencier. Ska nog kolla lite på SVT Play senare i dag. Måste förresten erkänna att jag faktiskt är rätt sur över att inte ha blivit bjuden till själva tillställningen. Jobbade trots allt på galan både 2006 och 2007 och har gått på den sedan 2004, men det är bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att det finns perioder i kylan och perioder mitt i cirkusen. Jag har inget intresse av att gå på allmänna kändisfester eller av att vara en kändis själv (tvärtom), men Guldbaggegalan hade jag gärna gått på, jag jobbar ju fortfarande som recensent (på Elle) och är en del av branschen vars största branschfest är just Guldbaggegalan. Och det är ändå en omställning att gå från ständig bekräftelse till att vara vanlig igen. Jag har själv medvetet valt den här vägen och jag ångrar inte det en sekund, men ibland kommer det situationer när man verkligen märker vad man inte längre har. Eftersom jag var så pass gammal när jag hamnade i rampljuset och det var en direkt konsekvens av mitt jobb (inte något som jag strävade efter eller tyckte var värdefullt i sig) har jag inte haft några problem med min känsla av eget värde eller något sådant sedan jag slutade på Filmkrönikan (vilket faktiskt inte skulle vara så himla långsökt), men det är helt enkelt bara en helt annan situation att nu vara fattig frilans som inte riktigt vet vad hon vill göra eller var hon ska bo. Det är alltid lättare att vara ödmjuk när man blickar ner från toppen än att slå underifrån utan att det smygs in bitterhet i slagen. Tur att det i alla fall är karaktärsdanande...

Men det var ju inte alls det jag skulle skriva om, jag skulle ju kommentera Guldbaggeutdelningen. Men å andra sidan finns det inte så mycket att kommentera egentligen. Låt den rätte komma in fick välförtjänt pris för bästa regi och manus plus alla de tekniska priserna (foto, ljud, produktionsdesign), det enda den missade var bästa film. Synd att inte Gustav Skarsgård fick en bagge för sin roll i sympatiska bögar-som-adopterar-filmen Patrick 1,5, det hade han förtjänat (vilket han förvisso gjorde för sin insats i Förortsungar också, men det var ju en rätt dålig film i övrigt tycker jag). Att Maria Lundqvist vann för sin roll i Himlens hjärta är i a f att föredra framför Lena Endres rent pinsamma insats i samma film, men jag har lite svårt att smälta att sådan prettoskit som den filmen ska ha några pris alls. Och så var det ju riktig otur för Ruben Östlund att hans film De ofrivilliga råkade komma ut samma år som Låt den rätte komma in (en av de bästa svenska filmerna ever) och Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick (som vann bästa film och bästa huvudroller)...

Uppdatering:

Nu har jag kollat igenom galan och konstaterar följande:

1. Jag kommer aldrig att tycka att trollkarlar är koola, oberoende av hur mycket eld och rockmusik som används. Tvärtom tycker jag alltid att de är plastiga typer som jag inte förstår mig på (tänk Joe Labero och David Copperfield). Den enda jag kan komma på som är på något sätt kool är Carl-Einar Häckner.

2. Johan Glans är helt ljuvlig. Skitrolig, proffsig och verkar supersympatisk. Diggade extra mycket hans kommentar om att Nils-Petter Sundgren bara var 60 år gammal år 1964. Och hans fortsatta skojdissande av skruttgubben (se bild ovan). Hi hi. By the way ska ju Hugh Jackman leda årets Oscargala, undrar hur det kommer att gå? Ska bli spännande att se söndagen den 22 februari.

3. Fejktrailern för Patrik 1,5 (cm) var riktigt rolig. Tyvärr har SVT inte lagt ut den på sin sajt (eller så hittade jag den inte), men du kan se den här nedan i stället.


4. Ester Martin Bergsmark, en transperson som mest såg ut som en snubbe i klänning, tackade sina älskare och älskarinnor med namn och även "alla som knullar i parker". Kvällens mest unika händelse. Bra där.

5. John Ajvide Lindqvist är inte Ruben Östlund. Även om det var någon i produktionen som tydligen trodde det. Pinsamt.

6. Cecilia Frode var överlägset bäst klädd. Och även om det hon sade har sagts förut så behöver det sägas tusen gånger: det är fel att kvinnliga skådisar måste vara vackra medan manliga skådisar kan se ut hur som helst, de har ju "karaktär".

7. Björn Gustavsson är så jävla fit att hälften vore nog. Inte ens de extremt löjeväckande ABBA-kläderna kunde dölja det. Det ostiga romantikromansdoftande uttrycket "spelande lårmuskler" fick en helt ny betydelse efter hans uppträdande.

8. Att "folket" är idioter har ännu en gång bevisats när Arn vann Biopublikens pris. Sewiöst...