Hur hantera livet? Del 1: Besvikelser
Det finns något jag vill ha väldigt väldigt gärna just nu. Något jag inte själv kan påverka längre, utan bara hålla tummarna för. Eftersom jag tänker på det här hela tiden, har jag också tänkt mycket på vad som händer om jag inte får det jag vill ha. Att jag blir besviken alltså. Jävligt besviken. För att slippa mala denna grej hela tiden, har jag försökt tänka ur ett större perspektiv. Here it goes.
Det här med att bli besviken är nämligen ett intressant fenomen att fundera kring när man dryftar hur man förhåller sig till eller vill förhålla sig till sitt eget liv. Och jag har kommit fram till att jag hellre blir besviken ofta än sällan. Varför det då?
Jo, för det första måste man förstås konstatera att man aldrig skulle bli besviken om man inte ville ha något eller väntade sig något av livet. Men nu är saken den att jag väntar mig stora saker av livet, enorma saker faktiskt, livet är ju världens intressantaste och roligaste och jobbigaste resa och på den resan tänker jag tammefan uppleva MYCKET.
För det andra handlar det också om vad händelser egentligen består av. Som ett enkelt exempel kan vi ta en konsert. En konsert är inte bara de två timmarna med bandet eller dj:n, utan den består av förväntningarna innan, själva konserten och sedan de underbara minnena. Som jag ser det är den första delen, alltså att man längtar efter kvällen, att man funderar på vad man ska ha på sig, att man peppar tillsammans med kompisarna m.m. en minst lika viktig del som de två andra. Och en del man verkligen inte vill vara utan, även om den kan leda till att man blir fett besviken. Jag är rätt dålig på att lura mig själv i "jag bryr mig faktiskt inte alls om det här"-genren, även om jag försöker sänka mina förväntningar så går det nästan aldrig, de är vad de är helt enkelt. Och besvikelsen blir därefter om det inte går som man hoppats/vill. Men besvikelsen kommer ju att finnas där oberoende av vad jag intalat mig själv innan, så när den kommer är det bara att ta det som en stark människa när det väl är där. Och njuta av nervositeten och förväntningarna innan till fullo. Så vill jag leva mitt liv. Inte halvdant, inte med reservationer, utan till fullo.
Att det här inte riktigt kan appliceras på vad jag vill just nu (som mest känns som en plååågsam väntan på besked) är sedan en annan femma...
Det här med att bli besviken är nämligen ett intressant fenomen att fundera kring när man dryftar hur man förhåller sig till eller vill förhålla sig till sitt eget liv. Och jag har kommit fram till att jag hellre blir besviken ofta än sällan. Varför det då?
Jo, för det första måste man förstås konstatera att man aldrig skulle bli besviken om man inte ville ha något eller väntade sig något av livet. Men nu är saken den att jag väntar mig stora saker av livet, enorma saker faktiskt, livet är ju världens intressantaste och roligaste och jobbigaste resa och på den resan tänker jag tammefan uppleva MYCKET.
För det andra handlar det också om vad händelser egentligen består av. Som ett enkelt exempel kan vi ta en konsert. En konsert är inte bara de två timmarna med bandet eller dj:n, utan den består av förväntningarna innan, själva konserten och sedan de underbara minnena. Som jag ser det är den första delen, alltså att man längtar efter kvällen, att man funderar på vad man ska ha på sig, att man peppar tillsammans med kompisarna m.m. en minst lika viktig del som de två andra. Och en del man verkligen inte vill vara utan, även om den kan leda till att man blir fett besviken. Jag är rätt dålig på att lura mig själv i "jag bryr mig faktiskt inte alls om det här"-genren, även om jag försöker sänka mina förväntningar så går det nästan aldrig, de är vad de är helt enkelt. Och besvikelsen blir därefter om det inte går som man hoppats/vill. Men besvikelsen kommer ju att finnas där oberoende av vad jag intalat mig själv innan, så när den kommer är det bara att ta det som en stark människa när det väl är där. Och njuta av nervositeten och förväntningarna innan till fullo. Så vill jag leva mitt liv. Inte halvdant, inte med reservationer, utan till fullo.
Att det här inte riktigt kan appliceras på vad jag vill just nu (som mest känns som en plååågsam väntan på besked) är sedan en annan femma...
posted by Andrea Reuter at 18:10
2 Comments:
Eller hur, det ska svida att inte få det man vill ha. För då kämpar man mer nästa gång eller så lägger man ner projektet. I processen visar man vad man går för.
Eller som Randy Pausch sa, "But remember, the brick walls are there for a reason. Alright? The brick walls aren't there to keeps us out. The brick walls are there to give us a chance to show how badly we want something. Because the brick walls are there to stop people who don't want it badly enough, they're there to stop The Other People."
Jag hoppas för dig och allas skull att det du väntar svar på går vägen. Alla skulle tjäna på det.
Håller med i ditt resonemang om att förväntningar & eftersnack är en minst lika viktig del som själva "eventet".
Och. Klart man förväntar sig big time stuff utav denna korta tid vi har på jorden. You go. Skickar massa bra vibes till dig!
Skicka en kommentar
<< Home