Nils-Petter Sundgren gillar biff

Yeah, känner mig som en riktig östkust vs västkustgangster (i det här fallet handlar det om f.d. östra rikshalvan mot själva riket), det börjar nämligen utveckla sig till en riktig beef mellan mig och Nils-Petter Sundgren. Fick precis ett sms av Stefan Nylén från Allt om film där han bara ville berätta att N-P i sin nya krönika kritiserar min blogg. Har tyvärr inte läst krönikan än, hoppas på att få tag på den snart, vet faktiskt inte ens om tidningen har kommit ut än. Så kan inte skriva något riktigt svar än, men ville bara välkomna alla nya läsare som förhoppningsvis hittar bloggen såhär och berätta en rolig anekdot från Nils-Petters och mitt gemensamma liv.

Efter det första Filmkrönikan (det finns väl ingen anledning att vänta några avsnitt innan man tar fram motorsågen speciellt som man bara gjort fantastiskt intressant och skärpt tv själv?) där Navid och jag var programledare hösten 2007 skrev Nils-Petter självmant (!) en giftig krönika om hur skit programmet var. Han hade dels rätt till sin åsikt och delvis dessutom rätt i sina åsikter, men det var förstås lite tråkigt att han kände sig tvingad att dissa så hårt och offentligt. Vet inte riktigt vad han har för horn i sidan mot mig, kanske det kommer från när han jobbade på TV4 och jag på TV400 och vi delade betaband på de olika filmklippen. Det var jag som beställde alla band, tankade in dem hos oss och förde upp dem till TV4 en våning upp. Nils-Petter hade aldrig någon aning om vilka filmer han skulle recensera, vilket även märktes i rutan när han konsekvent kallade Team America för South Park, bara för att nämna en av flera pinsamma situationer för de stackars programledarna i Nyhetsmorgon eller vad det nu var för program han delade ut solar i. De såg mest hela tiden rädda ut för att han skulle tappa tråden totalt, vilket förstås hände med jämna mellanrum.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stor del av jobbet åt honom och tror ni att han tackade mig en enda gång? Tvärtom så skällde han en gång ut mig totalt utan orsak (typ för att det inte fanns ett betaband på en film han skulle recensera som jag inte hade med i mitt program), vilket jag förstås inte tog emot utan lugnt förklarade tillbaka att han inte hade någon aning om vad han talade om och att han gärna fick sköta allt själv i fortsättningen. Då backade han faktiskt lite skamset, men jag tror att det var ungefär här vår fina beef började.

Svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad. Jag är ju inte direkt den enda yngre filmkritikern som han tycker har noll koll och jag är ju knappast den enda bloggaren som skriver grejer som kan uppröra en åttioåring. Åh, jag vill så gärna läsa vad han skrivit nu!

Men tillbaka till anekdoten, nu har jag kommit på sidospår. Jo, när N-P alltså kritiserade Filmkrönikan så funderade vi på om vi borde göra något tillbaka. Vi ville förstås inte sjunka lika lågt som han och påpeka några uppenbara saker om att medielandskapet ändrats en del sedan sextiotalet, men på något sätt ville vi kunna känna att vi fick energi av hans diss i stället för att den skulle ha tryckt ner oss. Då kom vi på det perfekta sättet. Han hade bl.a. kritiserat en tävling vi hade i programmet där man kunde vinna kalsonger eller trosor med Filmkrönikans logga och 5 stolar på röven (har fortfarande flera par, som får hänga med vid speciella tillfällen). Så det logiska var förstås att vi tog ett tackkort från Filmkrönikan ("Tack för din medverkan i Filmkrönikan"), skrev våra namn i det och postade ett par kalsonger åt Nils-Petter. Kanske de var för små, kanske det är därför han är så sur? Vi hörde aldrig något ifrån honom och pressen fick aldrig veta det, vi gjorde det ju bara för vår skull. Men nu vet ni det i alla fall. Jag blir fortfarande jätteglad varje gång jag tänker på det.