Scorsese har gjort det igen

När jag var i sisådär 14-15-årsåldern började jag lägga hela min månadspeng på bio. Hittade vid en genomgång av grejer ett kuvert med biobiljetter från 1994, kuvertet innehöll 53 biljetter. Vad jag ångrar att jag inte fört dagbok över alla filmer jag sett genom åren. Fan. Det här var i alla fall så länge sedan (nästan tjugo år, herrigud vad man hunnit bli gammal) så det fanns fortfarande ett antal singelbiografer i Helsingfors som visade s.k. art house-filmer. Bio New York, Bio City, Diana m.m. Saliga i åminnelse! Henry - Portrait of a serial killer, My Own Private Idaho, Kalifornia, filmer som hade stor inverkan på den unga Andrea.

Men störst av allt var ändå att för första gången se Raging Bull på bio. Jag blir fortfarande tårögd av att se den svartvita vinjetten och höra musiken. En livslång kärlek till Martin Scorsese inleddes då och den varar fortfarande. Till slut skrev jag mitt specialarbete i skolan om Martin Scorseses filmer och då föddes också tanken på att faktiskt jobba med film, att studera filmvetenskap och sedan försöka livnära mig på att se film, tala om film och tänka kring film. Så jag brukar ofta kredda Scorsese för att mitt professionella liv har sett ut som det gör.

Och nu har jag ännu en gång anledning att tacka gamle Marty. Han har nämligen lyckats med det som ingen annan lyckats med (inte ens jag!), nämligen att väcka min blogglust igen. Som ni vet har jag inte bloggat på ett halvår. Orsakerna är många: jag har ett heltidsjobb, jag har en firma på sidan om detta jobb, jag har rest som en vettvilling runt i världen (New York, Shanghai, Hongkong, Berlin, you name it) och jag har helt enkelt känt att bloggandet varit något som stressar mig, något jag inte orkat med. Har fått ett visst utlopp för mina tips och funderingar via statusraden på Facebook, men främst av allt har jag haft en period där jag känt att jag behövt ta mig tid att läsa, fundera, softa. En tid där inputen långt överskridit outputen helt enkelt.

Okej, detta om detta, tillbaka till Marty. Det är inget dramatiskt i sig och det är dessutom en väldigt gammal film det handlar om, nämligen Scorseses reklamfilm för Freixenet (se den här). Har givetvis sett den förut, men en kollega påminde mig om den alldeles nyss och när jag såg den igen var det som att all min kärlek och passion, allt mitt intresse för film, plötsligt väcktes ur sin halvslummer.

Jag är tillbaka!