Goodbye Lenin!

Kollade precis på den tyska filmen Goodbye Lenin!, som ända sedan den visades på Stockholms filmfestival 2003 har varit en av de värsta pinsamt-och-tråkigt-att-jag-inte-sett-den filmerna på min lista. Såg bitar av den på kontoret under hösten 2003 (jobbade på festivalens programavdelning då), men man får ju inte direkt någon uppfattning om en film som snurrar i höger ögonvrå samtidigt som man försöker mejla, tala i telefon och skriva en text samtidigt. Nåja, hur som helst så ska jag recensera De andras liv, en film om DDR och Stasi, i Filmkrönikan nästa vecka, så då måste jag ju se Goodbye Lenin! eftersom den utspelar sig kring Berlinmurens fall. Och den var ju skitbra. Förstås. Unge stjärnskottet Daniel Brühl är grym i rollen som Alex, killen som återskapar DDR när hans mamma vaknar ur sin koma åtta månader efter murens fall och är så känslig att man inte får uppröra henne. Filmen innehåller både riktigt roliga scener och berörande drama och det är verkligen intressant att se en film om järnridåns slutskede. Helt otroligt hur hjärntvättade folk i Östtyskland var, hur kunda man tycka att det är grymt att man efter "bara" tre år har fått lov att köpa en Trabant? En Trabant! Man borde ju få betalt för att köra en sådan skrothög... Påminner mig om när min morbror i somras berättade vad de brukade säga om Renault på Åland när han var ung (Renault: fyra hjul och en bult). Men tillbaka till filmen: kolla in den. Den och Undergången är utmärkta exempel på den tyska filmvåg som erövrar Europa.