fredag, februari 09, 2007

NBA i halvtid, Dita von Teese och R Kelly

Käkade lunch med David Bexelius (känd från Raggadish) igår. Han jobbar med programmet "NBA i halvtid", som TV400 ska sända senare i vår insprängt i inköpta matcher från USAs basketballiga NBA. Programledare är Mogge (från bl.a. Idol, f.d. kollega på TV400 och nuvarande kompis), som precis blev vald till Sveriges bäst klädda man av tidningen Elle. Rätt humor med tanke på att han ju inte direkt klär sig värst mer innovativt än att han adderar en hatt till sin uppsättning av We-kläder. Nåja, det fanns väl ett tema i att belöna hans gubbiga stil när tanten Marit Bergman fick pris för bäst klädda kvinna, vilket var helt rätt.
Jag var förresten på själva galan för Elles stora modepris på Grand hotel, så jag hör till en av de utvalda som fick se den exklusiva burleska stripshowen (inkl. det stora champagneglaset) som Dita von Teese uppförde. Hon var skicklig förstås och såg otrolig ut, men visst var det absurt att se en människa strippa i Grands Spegelsal. Hon hällde t.o.m. champagne över sin stringbeklädda lekamen. Tyckte dock inte att det var det minsta upprörande, bl.a. för att det inte hade något alls med sex att göra. Showen var otroligt oerotisk och oporrig, det var som om en plastdocka klätt av sig kläderna, Dita ändrade inte ansiktsuttryck på hela tiden.

Tillbaka till NBA. På söndagen ska de i a f spela in sex av de planerade åttaminutersprogrammen och då ska jag vara med i ett av dem och snacka om basketball i film. Jag har valt ut Hoop Dreams (förstås!), legendarisk dokumentär om två fattiga killar uppvuxna i Projects (USAs hardcore version av våra miljonprogram) i Chicago, som försöker göra karriär inom basket. Vidare ska jag ta upp Spike Lees He Got Game, den nya filmen Glory Road, Love & Basketball och Space Jam (som avskräckande exempel på allt möjligt). Då har vi en dokumentär, en allvarlig rätt klassisk basketfilm av en respekterad regissör, en basketfilm placerad mitt i de svartas kamp om medborgerliga rättigheter och ett romantiskt drama där tjejen faktiskt också spelar basket. Och en film som för evigt kommer att ha en plats i historien som filmen R Kelly skrev sin enorma låt I believe I can fly till.

Min relation till R Kelly är en helt annan historia, men varje gång jag försöker förklara för skeptiska människor att den käre Robert gör mitt liv bättre möts jag av förklenande uttalanden om hans förkärlek för småflickor. Nu är det väl så att brudarna han satt på har varit från 14 år gamla och uppåt och de har säkert inte haft något emot att få ligga med honom, det är ingalunda några 11-åringar, men i USA blir man byxmyndig först vid 18 år, så han borde ju definitivit ha tänkt på vad han gjorde och i a f inte filmat det hela... Nåja, oberoende så har hans privatliv inget att göra med själva grejen (jag tycker ju att Woody Allen är en lysande filmskapare också), det fantastiska med R Kelly är hans totala oförmåga till självdistans och hans enorma ego (kolla hans blick på bilden!). Den mannen har aldrig ens hört talas om ironi. Istället sjunger han på fullt allvar överpompösa R&B-ballader/låtar med klappande gospelkörer eller barnkörer (!!!) i bakgrunden. Ibland blir han så uppspelt att han inte kan annat än skriksjunga "yeah" och "ooh" i refrängen. Att spela hans låtar på HÖG volym och sjunga och dansa med är så sjukt roligt och musikupplevelser med humor i behöver inte alltid vara kopplade till kvalitet och minst av allt till street cred (hos artisten eller hos den som valt att lyssna på den artisten). Bästa låtarna att göra detta till:

1. The World´s Greatest
2. Gotham City
3. I believe I can fly
4. The Storm is Over
5. I am your angel (duett med det fruktansvärda hästansiktet Celine Dion)

Nu kommer jag säkert att få en massa skit för det här, men jag har försökt förklara det så bra det går, så om människor inte förstår så finns det inte mycket som kan göras. Bara en sak till: för typ fem år sedan skrev Marimba Roney (som jag senare hade som kollega på TV400) i Aftonbladets dåvarande bilaga Puls om en R Kellykonsert hennes kompis hade varit på i England. R hade stått på scenen med en liten bebis i armarna, invirad i en amerikansk flagga och med bilder på hungande barn på skärmen bakom sig och sjungit I believe I can fly samtidigt som han lyfte ungen mot himlen. Enough said!

10 Comments:

Blogger fredrikskogkvist said...

R.Kelly....
hmmm... om man inte har bott i amerikanska ghetto områden, eller åtminstånde hängt idom, kan ju fenomenet R.Kelly verka konstigt för en svensk. Men faktum är att han är en "Weird Uncle" en man som faktiskt gav ut ett antal av dom där sex tapesen innan han blev åtalad. (inte för att det är till hans försvar) men det är nog inte fullt så enkelt som du beskriver. Eller så är det just så..
Ville bara påpeka att han gjorde det här "misstaget" ett antal gånger (jag såg minsts 4st. olika mellan åren 96-00 då jag bodde i mindre bra områden i NYC)
Gatu försäljarna brukade sälja hans VHS! tillsammans med hans cd's på gatan som att det vore crack 2 for 1 kid! sen när DVD'n blev massive så var det 3 for 1...
Nu förtiden så finns det knappt någon som säljer R.Kelly's cd's inte ens på Canal.... Då "DIPSET" o andra "hetare" artister med mer eller mindre skumma förflutna återberättande bakgrunder, säljer bättre än "Crack,Smack,Dope,Smoke"
Det vore ju lite mer underhållande om tx. Dick Cheney's företag blev under lampan är stackars lille R.Kelly's Dick.

R.Kelly's "Trapped in the closet" kanske är något för dig att kolla in när du tycker att Dita gör själlös strippande....

(vilket är en strippas hederskod, utelämna all känlsa så betraktaren får bedömma dig..., classic hollywood trick)

3:23 em  
Anonymous Oskar said...

Riktigt kul med lite underhållning i halvtiden på basketmatcherna, det ser jag fram emot.

Det ser ut som du täckt in en hel del med valet av basketfilmer. För att en basketfilm (och alla andra sportfilmer) ska bli bra så finns de två tydliga tumregler. Respektera sporten och försök att inkludera några riktiga sportstjärnor. På den först punkten räcker det med att i alla fall försöka visa upp en trovärdig bild av själva sportutövande, så töntigt låga korgar i Above the Rim eller en basketspelande hund i Air Bud går alltså bort. På den andra punkten så är det en stor bonus om man lyckas få med några tung namn inom sporten. Att ge dem större roller är vanskligt, Ray Allen klarar det väl okej i He Got Game men Michael Jordan & Co i Space Jam och alla NBA-spelarna i Eddie är riktigt bra som avskräckande exempel.

Två basketfilmer som annars tål att nämnas är White Men Can't Jump för hur den behandlar basketsporten UTAN att närma sig NBA och även den bortglömda Rebound: The Legend of Earl 'The Goat' Manigault som innehåller lysande prestationer från Forest Whitaker och Don Cheadle. Den sistnämnda innehåller faktiskt det mesta man kan begära av en godkänd basketfilm: bra basket, ett fungerande drama (ovanligt i dessa sammanhang, men sant) samt en liten biroll där en av dagens stora NBA-stjärnor, Kevin Garnett, spelar legendaren Wilt Chamberlain, bara det är en dröm för alla basketfans. Annars lutar kanske Rebound mer åt drama än ren basketfilm och vill man ha underhållande och bra basket för hela slanten är White Men Can’t Jump garanterat den bästa filmen.

Vidare så finns det ju en ganska rörande koppling mellan Spike Lees He Got Game och Hoop Dreams. I det inledande montaget till Lees film visas korta sekvenser med både William Gates och Arthur Agee, de två huvudrollsinnehavarna i Hoop Dreams, och vi får se hur de ser ut idag och att de faktiskt lever. Spike, som med He Got Game gjort en av de absolut bästa basketfilmerna, visar att han kan och respekterar sin baskethistoria.

4:51 em  
Blogger Pär Larsson said...

Hej Andrea!

Jobbade på Filmfestivalen 2003 med Skolbio. Brukar inte läsa andras bloggar sådär jättemycket.. Jag läser Karolina Lassbos för att bara inse hur stort det kan bli (eller läser, jag iaktar), och sen en annan tjej som partar runt och givetvis Virtanens. Men det är bara för Virtanen har en erkänt bra musiksmak.

Iaf. Ska checka in dina inlägg och se om det dyker upp något kontroversiellt! : )

Pär (om du överhuvudtaget minns.)

9:01 em  
Blogger Henrik Löwenhamn said...

Trevligt med lite halvtidsprogram istället för att bara se samma trötta NBA Action-klipp.

Bra filmer där oxå, en annan ny är ju Through The Fire, om Sebastian Telfair, men den har jag inte sett. En gammal 'favorit' är ju Blue Chips med Shaq och Penny och Bobby Knight.

Men Hoop Dreams är den överlägset bästa!

9:29 em  
Anonymous Jonas said...

"Haters wanna hate, lovers wanna love
I don't even want, none of the above..."

Dave Chapelle är sjukt rolig (ang. R Kelly).

:)

12:00 fm  
Anonymous Magnus Blomdahl said...

Men för FAAAN! Han pissade på dem! Och när man är 14 år så är man inte tillräckligt gammal för att ta ett vuxet beslut, iaf inte när beslutet har med en naken gubbe med stånd att göra.

Tänk på vad du säger människa!

6:50 em  
Anonymous Björn Schumacher said...

Det är en intressant fråga vilka krav man ställer på sina idoler/konstnärer man beundrar. Självklart känns det enklare fördöma Emilio Ingrosso än James Brown (två glada hustrumisshandlare). Den första är ju en komplett idiot medan den andra är ett geni. Det blir helt enkelt enklare om man bortser från sina idolers privatliv.

Däremot känns ditt urskuldrande om att tjejerna var 14 år och uppåt (iaf vad vi vet) lite tveksamt. Var går din gräns då? Vore det helt plötsligt fel om de var 13 och han bajsade på dem? Man behöver dock inte urskuldra hans musik. Den är grym! En miljard gånger bättre än t ex John Legends "Lattesoul".

8:51 fm  
Blogger Storken said...

Du har laden bra koll på basketfilmer.

Innan du ser de filmer du nämner så borde du kanske se Hoosiers.


Speciellt eftersom vikten inte ligger på basket i dina exemplar.
Ungefär som att säga att böj den som beckham är med på top5 fotbollsfilmer.

1

12:23 fm  
Blogger Gabriel said...

Det mest upprörande är ju inte huruvida tjejerna var 14 eller 17 eller 9 och huruvida han kissade, bajsade, eller kräktes på dem (eller virade in dem i amerikanska flaggor) - det som är så illasinnat är ju att du än en gång har censurerat min förra kommentar genom att förvägra dess publikation överhuvudtaget!

www.andreareuter.com - din berlinmur i cyberspace...


I will never leave, no
You don't have to worry, girl I'll be right there for youuu
I will never leave, no
Baby, can't you see that I was born to be with youuuu
I will never leave, no
God put us together,nothing can't take that awayayayayyy
I will ne-e-ever leave, no
Now until forever I'll be with you the rest of my days-ah

5:27 fm  
Anonymous Hans Kvinto said...

Hej Andrea!
Du fyller år på samma dag som min pappa gjorde men han föddes 1931.
Tyvärr är han död sedan den 7 nov.
2005.

3:39 fm  

Skicka en kommentar

<< Home