NBA i halvtid, Dita von Teese och R Kelly

Käkade lunch med David Bexelius (känd från Raggadish) igår. Han jobbar med programmet "NBA i halvtid", som TV400 ska sända senare i vår insprängt i inköpta matcher från USAs basketballiga NBA. Programledare är Mogge (från bl.a. Idol, f.d. kollega på TV400 och nuvarande kompis), som precis blev vald till Sveriges bäst klädda man av tidningen Elle. Rätt humor med tanke på att han ju inte direkt klär sig värst mer innovativt än att han adderar en hatt till sin uppsättning av We-kläder. Nåja, det fanns väl ett tema i att belöna hans gubbiga stil när tanten Marit Bergman fick pris för bäst klädda kvinna, vilket var helt rätt.
Jag var förresten på själva galan för Elles stora modepris på Grand hotel, så jag hör till en av de utvalda som fick se den exklusiva burleska stripshowen (inkl. det stora champagneglaset) som Dita von Teese uppförde. Hon var skicklig förstås och såg otrolig ut, men visst var det absurt att se en människa strippa i Grands Spegelsal. Hon hällde t.o.m. champagne över sin stringbeklädda lekamen. Tyckte dock inte att det var det minsta upprörande, bl.a. för att det inte hade något alls med sex att göra. Showen var otroligt oerotisk och oporrig, det var som om en plastdocka klätt av sig kläderna, Dita ändrade inte ansiktsuttryck på hela tiden.

Tillbaka till NBA. På söndagen ska de i a f spela in sex av de planerade åttaminutersprogrammen och då ska jag vara med i ett av dem och snacka om basketball i film. Jag har valt ut Hoop Dreams (förstås!), legendarisk dokumentär om två fattiga killar uppvuxna i Projects (USAs hardcore version av våra miljonprogram) i Chicago, som försöker göra karriär inom basket. Vidare ska jag ta upp Spike Lees He Got Game, den nya filmen Glory Road, Love & Basketball och Space Jam (som avskräckande exempel på allt möjligt). Då har vi en dokumentär, en allvarlig rätt klassisk basketfilm av en respekterad regissör, en basketfilm placerad mitt i de svartas kamp om medborgerliga rättigheter och ett romantiskt drama där tjejen faktiskt också spelar basket. Och en film som för evigt kommer att ha en plats i historien som filmen R Kelly skrev sin enorma låt I believe I can fly till.

Min relation till R Kelly är en helt annan historia, men varje gång jag försöker förklara för skeptiska människor att den käre Robert gör mitt liv bättre möts jag av förklenande uttalanden om hans förkärlek för småflickor. Nu är det väl så att brudarna han satt på har varit från 14 år gamla och uppåt och de har säkert inte haft något emot att få ligga med honom, det är ingalunda några 11-åringar, men i USA blir man byxmyndig först vid 18 år, så han borde ju definitivit ha tänkt på vad han gjorde och i a f inte filmat det hela... Nåja, oberoende så har hans privatliv inget att göra med själva grejen (jag tycker ju att Woody Allen är en lysande filmskapare också), det fantastiska med R Kelly är hans totala oförmåga till självdistans och hans enorma ego (kolla hans blick på bilden!). Den mannen har aldrig ens hört talas om ironi. Istället sjunger han på fullt allvar överpompösa R&B-ballader/låtar med klappande gospelkörer eller barnkörer (!!!) i bakgrunden. Ibland blir han så uppspelt att han inte kan annat än skriksjunga "yeah" och "ooh" i refrängen. Att spela hans låtar på HÖG volym och sjunga och dansa med är så sjukt roligt och musikupplevelser med humor i behöver inte alltid vara kopplade till kvalitet och minst av allt till street cred (hos artisten eller hos den som valt att lyssna på den artisten). Bästa låtarna att göra detta till:

1. The World´s Greatest
2. Gotham City
3. I believe I can fly
4. The Storm is Over
5. I am your angel (duett med det fruktansvärda hästansiktet Celine Dion)

Nu kommer jag säkert att få en massa skit för det här, men jag har försökt förklara det så bra det går, så om människor inte förstår så finns det inte mycket som kan göras. Bara en sak till: för typ fem år sedan skrev Marimba Roney (som jag senare hade som kollega på TV400) i Aftonbladets dåvarande bilaga Puls om en R Kellykonsert hennes kompis hade varit på i England. R hade stått på scenen med en liten bebis i armarna, invirad i en amerikansk flagga och med bilder på hungande barn på skärmen bakom sig och sjungit I believe I can fly samtidigt som han lyfte ungen mot himlen. Enough said!