Mera Kazakhstan

Hahahaha. Fick de här bilderna av Linnea på Fox, måste bara publicera dem också.

Jagshemash!

Ibland är det extra extra kul att vara filmkritiker. Fick precis mejl av den underbara Linnea på Twentieth Century Fox med inbjudan till en förhandsvisning av milleniets mest efterlängtade film Borat: Cultural Learnings of America to Make Benefit Glorious Nation of Kazakstan. Bara två veckor kvar, I can´t wait! Om någon mot förmodan skulle ha missat den roligaste karaktären någonsin, så kan ni gå in på hans hemsida här och nedan kolla på trailern. Har sett trailern typ 30 gånger och tycker den är lika kul varje gång. Vilket jävla pepp, tjoho! Filmen har premiär i Sverige 3 november. Se också som sagt Talladega Nights där Sasha Baron Cohen spelar den franska formel 1-stjärnan Jean Girard, en bög som egentligen bara vill det som alla andra vill, "flytta till Stockholm och införa en valuta för hundar och katter".

Metro idag

Har bara recenserat Talladega Nights och 7 miljonärer i Metro idag, men här kan ni läsa det om ni vill.

Veckans Filmkrönikan och chatt

Igår var jag med i Filmkrönikan för andra gången, om du missade det kan du kolla på programmet här. Tokdissade svenska farsen 7 miljonärer, hyllade Sasha Baron Cohen och Will Ferrell i Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby och diskuterade Pedro Almodovars nya Att återvända med Pernilla August. Efter programmet chattade jag med tittare i trekvart. Du kan se chatten här. Det var grymt kul, fick massor roliga och en del kniviga frågor. Extra kul var att min barndomskompis Fabbe (vi hade samma dagmamma när vi var typ fyra) ställde en av frågorna, honom har jag inte haft kontakt med på flera år. Min bästa polare Oscar ( se bilden) låg mig ovetandes bakom aliaset Viljam, som frågade om Tom Cruise kunde göra något för att få tillbaka sin street cred, vilket jag svarade nej på. Han lade då fram en teori på hur Tomppa skulle kunna få tillbaka sin street cred, men det censurerade SVT utan att kolla med mig (de tog bara in frågor och svar, inte utläggningar, men ändå). Här kommer Ossys teori: Tom skulle göra en film där han spelar huvudrollen som sig själv, den galne megastjärnan Tom Cruise som är medlem av scientologikyrkan men blir så kär i sig själv att han bildar en egen religion där han är gud. Filmen skulle regisseras av Trey Parker och Matt Stone. Ha ha ha ha ha! Ossy, du är ett geni! Om jag kommit på att svara så där bra skulle jag ha varit nöjd i resten av mitt liv.
Chatten gick med en sådan fart att det inte gick att tänka efter värst mycket, men jag är helt nöjd med svaren. När jag fick frågan om Billy Wilder tänkte jag en bråkdels sekund på Billy Crystal (skitso!), men som tur insåg jag det genast och svarade Sunset Boulevard och inte Monster´s Inc (Crystal gjorde Mikes röst) på frågan om favoritfilm. Hade varit lite dåligt för min street cred att svara fel där...

Medverkande i Lantz i P3

Igår var jag med i Lantz i P3, kul som fan. Diggar verkligen Annika och bisittare var sympatiskt sura Jane Magnusson. Vi snackade om eurytmi (love it, can´t explain it), Bonnie Tyler och filmkritik (duh!). Och så läser jag en fiktiv filmrecension, tokdissar Ben Affleck och hamnar i en liten debatt i Jane om The Planet eftersom jag inte kan fatta att hon dissade den i DN. Du kan lyssna på programmet på nätet, jag är med i del 2 från onsdagen, fr.o.m. minut 20.

Strilande i stereo

Idag spelade vi in pgm 3 av Filmkrönikan, alltså andra gången jag var med. Påmyggad och klar skulle jag bara snabbt gå på toa. När jag satt där i allsköns ro insåg jag att mikrofonen var på och att ljudteknikerna alltså hörde allt som försegick inne på toan. Påminde mig om när Frank Drebbin (Leslie Nielsen) ska hålla i en presskonferens i Nakna pistolen och hela salen av journalister hör hur han stånkande och ljudligt uträttar sina behov. Är det verkligen det här människor menar när de berättar om upplevelser som fick dem att känna sig som om de var med i en film?

Roger Ebert vs Anthony Lane

Roger Ebert på Chicago Sun Times och Anthony Lane på The New Yorker slåss om platsen som min favorit bland filmkritiker, men eftersom det är omöjligt att välja så får de dela på epitetet. Lanes otroligt underhållande samling av recensioner, Nobody´s Perfect, var en ständig kompanjon på nattduksbordet för några år sedan. Läs den. Ebert är för tillfället sjuk (han har tydligen opererats och återhämtar sig nu), så filmkritiken på hans sida sköts av redaktören Jim Emerson, som förvisso är svinbra, men dock inte Ebert. Så jag får hålla ut med hans nya bok Roger Ebert: Awake in the Dark, som jag precis gått in på nätet och beställt. Det är verkligen imponerande att kunna säga roliga och träffande och intressanta saker om ALLA filmer som görs och det är det som utmärker en fantastisk filmkritiker.

En glimt från mitt tidigare liv

Var precis inne på TV400:s sida för att kolla en grej och såg då att trailern vi spelade in i våras fortfarande ligger kvar. Klicka på "Duellen" på höger sida så får du se en långsamt skridande krigsmålad Moulin Rouge-wannabe med kedja och baseballträ (av metall) i handen= moi. Tur att de inte lyckades pracka på mig den där Dee Schneider-peruken som producenten tagit med sig. Kul i alla fall att de gör reklam för kanalen med en programledare som nu sitter i soffan på SVT. När du nu en gång är inne på TV400:s hemsida måste du också scrolla neråt och ta den unika chansen att lyssna på TV400:s officiella fotbolls-VM:s låt. Den enda chansen du kommer att få att höra mig sjunga (det var ett fylleundantag när jag sjöng Summer Nights tillsammans med Orvar nere på Malmö filmdagar för tre veckor sedan).

Emma och Orvar dissar Filmkrönikan

Nå nu har både Emma och Orvar tagit bladet från munnen och sagt vad de tycker om nya Filmkrönikan och det är ord och inga visor, I tell you. Filmkrönikan har alltid varit ett totalt utskällt program eftersom människor bryr sig om film och bryr sig om programmet, så man får försöka ta det med jämnmod. Jag kan i alla fall trösta mig med att Emma och Orvar inte sågar mig specifikt (de skulle bara våga...) utan programmet som helhet (som jag inte har något ansvar för). Hoppas dock verkligen att Emmas "jag vill att de som anställs av Filmkrönikan ska brinna för film" inte är en passning till mig för är det något jag gör så är det brinner för film. Och hör sen! Vidare så har Roger Wilson kommenterat programmet och mig i sin blogg. Han gav mig många fina och ärliga råd när vi sågs och tröstade mig efter att han själv totalsågat programmet (alltså lite av en good cop, bad cop i samma kropp) med att man inte ska bedöma efter första programmet utan efter första säsongen. Och så sa han att han tyckte jag var svinsnygg i pgm 1. Trots att han är bög passade jag på att suga till mig komplimangen, det blir lite knäckande att bara ta till sig all negativ kritik... Men, men, alltid lär man sig någonting, även om detta någonting kanske bara är att man bör förbjuda sig själv att läsa "Tyck till om programmet"-delen i SVT:s forum på webben och den gamla sanningen att man inte kan vara älskad av alla. Hellre vara hatad av en del och älskad av en del än helt menlös. Eller till om med hellre hatad av alla än menlös. Fast helst förstås älskad av alla. Äh fan, ni vet vad jag menar. Livet går vidare.

Allt om min mamma

Igår såg jag om Allt om min mamma eftersom jag ska recensera Almodovars nya Att återvända i Filmkrönikan nu på torsdagen. Än en gång fick jag det bekräftat: Allt om min mamma är en av de absolut bästa filmer som gjorts och lätt Almodovars stora mästerverk. Fantastiskt skådespeleri med Cecilia Roth i spetsen (hon kan verkligen gråta på ett trovärdigt sätt), en hjärtskärande berättelse, transvestiter med ett hjärta av guld (och transvestiter utan något hjärta), staden Barcelona, referenserna till Linje lusta och Allt om Eva som ger det hela en ytterligare dimension, jag kunde fortsätta hur länge som helst. Om du inte sett den, se den nu (jag är avundsjuk på personer som får se den för första gången) och om du sett den, se den pånytt!

Happiness

Vissa dagar känner jag bara som Joy i det här replikskiftet i Todd Solondz Happiness:
Joys syster: "We´re laughing with you, not at you"
Joy: "But I´m not laughing"

Veckans filmer i Metro

På grund av ett något kaotist liv så har jag inte hunnit uppdatera bloggen. Här är i alla fall länk till recensionerna och Reuters ruta i fredagens Metro. Filmerna jag tycker till om är svenska debuten Farväl Falkenberg, Berlusconikommentaren Kajmanen - B-filmarens revansch och Jet Li-filmen Fearless.

Nick Hornby-filmatiseringar

Har precis läst klart Nick Hornbys nyaste, A Long Way Down. Den var svinbra, som alla hans böcker. Kom att tänka på hur bra filmatiseringarna av High Fidelity och About a Boy är, det är ju en typisk klyscha att säga "boken var mycket bättre än filmen", men gällande de två ovannämnda så är faktiskt både böckerna och filmerna värda att lägga sin tid på. John Cusack (I love you!) är perfekt som nojig musiknörd i High Fidelity och det funkar totalt att de flyttat handlingen från London till Chicago,vilket man ju definitivt var skeptisk mot innan filmen. Och så en galet stirrande Jack Black i en av de första roller jag såg honom i. Jag ska fan se om den NU, blev sjukt sugen att göra det bara av att skriva om den.

Det är främst tre saker jag minns från About a Boy och det är 1. Toni Collette (en av världens i särklass bästa skådespelerskor. Hon kommer i Little Miss Sunshine i höst, en superrolig och hjärtevärmande film som kommer att bli höstens stora feelgood- OCH kritikerfavorit, en kombination som inte går av för hackor), 2. första och enda gången jag tyckte Hugh Grant var attraktiv (jag har kommit över det), 3. Audi TT (även om designen redan nu känns lite daterad så var den väldigt rätt just då).

Fever Pitch var dock sisådär både som bok och film, även om Colin "Mr Darcy" spelade huvudrollen i den brittiska filmatiseringen så lyckades jag inte riktigt uppbringa tillräckligt intresse/förståelse för hans fotbollstokeri. Har inte sett den amerikanska filmatiseringen av boken med Drew Barrymore i huvudrollen, men det finns inte heller något som direkt skulle locka mig att göra det.

Nu är det bara att vänta på att How to be good och A Long Way Down filmatiseras, det dröjer säkert inte länge.

Veckans filmer i Metro

Hard Candy, Lady in the Water och Frihetens pris är filmerna som recenseras av mig i dagens Metro. Läs recensionerna här. Som ni ser är två av filmerna samma som jag recenserade i premiärprogrammet av Filmkrönikan (Hard Candy är exklusivt för Metro och Nacho Libre bara i Filmkrönikan). C-G (från Metro) och jag försöker dela upp filmerna så att det känns kul och att båda får se så mycket som möjligt, men det kommer nog att hända att jag recenserar samma film både i tv och i tidningen. Känns lite tråkigt, men det är ju faktiskt ett i-landsproblem om något, så jag klagar inte. Verkligen inte. Filmaffischen till Hard Candy är förresten en av årets absolut koolaste, den gör nästan (nästan!) att jag vill rekommendera filmen trots att den inte var så himla bra.

Första Filmkrönikan

Pust! Hemma igen efter en lång helg i Göteborg och inspelning av första Filmkrönikan igår. Det är en ordentlig skillnad mellan inspelningarna för 400 Bio, filmprogrammet jag gjorde på TV400, och Filmkrönikan. 400 Bio spelade vi in on location (oftast på Filmstaden Sergel) och teamet bestod av kameramannen Axel, kamerakvinnan Sara och så jag och min kollega Stefan Nylén. Igår var det säkert 20 personer i studion (som förresten är jävligt kool). 20 personer! En man hade som sin enda uppgift att sätta på oss myggorna (mikrofonen) och kolla att de fungerar, det var kameramän, tekniker, bildproducent, redaktör, producent, skripta, studioansvarige, en person som skötte promptern (den där rullande texten som man kan ha som stöd vid en längre påa), en som fixade fikat och så hade jag förstås en egen sminkös. Eftersom det var första programmet gjorde vi rätt många omtagningar av allt från entréer till snack, men det känns som att slutresultatet kommer att bli bra. Efter att ha gått och laddat för det här sedan midsommaren (nästan 3 månader!) var min energi på topp under inspelningen och så fort vi var klara gick luften ur mig TOTALT. En slakare människa har knappast någonsin synts på X2000. Programmet sänds ju torsdag kl 22.30 i SVT2 (OBS! ni som kollar i Finland och alltså på SVT Europa måste bisarrt nog vänta till kl 00.20 finsk tid), men redan nu kan man se premiärprogrammet på webben, så om du inte orkar vänta kan du gå in här och kolla.

Nu börjar kritiken av kritikern...

Har redan lyckats få ett upprört mejl av en distingerad herreman på hela 50 år, som tycker det är skandal att Metro, jag citerar: "anlitat en 28-åring(!) som ny filmkritiker! "Jag har sett film i hela mitt liv", säger hon. Tja, om vi räknar vid 15-årsgränsen... så betyder det väl strax över 10 år! Inte särskilt mycket för en filmkritiker!". Han fortsätter med att säga: "Själv är jag 50 och har sett - OCH samlat - film i hela mit liv!Jag undrar om du skulle kunna ställa följande frågor om film till henne...så får vi väl se vad hon kan och inte kan. Jag har VÄLDIGT svårt för barn/ungdomar som utnämner sig själv till saker det tar åratal att bli."
Hurra, jag är barn/ungdom! Jag som trodde jag var vuxen med bostadsrätt och magisterexamen och whatnot. Nåja, här kommer hans frågor i alla fall:

1. Nämn två filmer av Jerzy Skolimovski
2. Vad hette George Lucas' första film, och varför hette den så?
3. Vad hette Polanskis första film?
4. Vem gjorde den första (tecknade) versionen av Sagan Om Ringen... och när var det?
5. I vilken film gjorde Marilyn Monroe sin första (bi-)roll?

Han avslutar med att skriva: "Tacksam för svar från eder nya "filmexpert"!!! :-)"
"Filmexpert" med citattecken! Följt av en smilgubbe. Hmmm... är han sur eller glad? Att jag tycker det är jävligt kul är i alla fall säkert. Svaren kommer här, käre herr X:
1. Jerzy who? Nej,nu skämtade jag. Klart jag känner till den obskyra polska regissören och manusförfattaren som man ska gilla om ens filmintresse handlar om att försöka få sådana där irriterande vanliga och obildade människor att känna sig dumma. Tyvärr missade jag honom när han var gäst på Sodankylä filmfestival 1997, det hade varit kul att träffa en av Polens största 60-talsregissörer. Men nu avviker jag från ämnet, jag skulle ju nämna två filmer. Ja, ska vi säga t.ex. The Shout (1978) and Moonlighting (1982).
2. Svaret är THX1138. Filmen bygger på en kortfilm som Lucas gjorde under sina studier vid USC. Titeln refererar till serienumret som huvudkaraktären fått tilldelat sig och det numret kommer från det telefonnummer George Lucas hade under studietiden: 849-1138 (T ligger på knapp 4 etc, vilket man kan se även på moderna mobiltelefoner).
3. Roman, Roman, vår favorit bland pedofilregissörer (Woody Allen får ursäkta). Hans första film heter Kniven i vattnet. Eller jag menar Nóż w wodzie, man ska ju förstås använda den polska originaltiteln. Vilket leder oss tillbaka till fråga 1, det var ju Skolimovski som skrev ursprungsmanuset till den. Men men, nu ska vi inte klamra oss fast vid det förgångna utan raskt ta oss vidare till fråga 4.
4. Den animerade filmatiseringen av Sagan om ringen gjordes av Ralph Bakshi, geniet bakom titlar som "The Butter Battle Book" och "Babe, He Calls Me" (vem blir inte sugen på att se de filmerna?) så nyss som 1978, året jag föddes. Alltså precis nyligen, bara ynka 28 år sedan.
5. Norma Jean Baker, the original-Playboybrud, gjorde sin debut som Evie i Dangerous Years år 1947, men det är kanske inte den du menar? Första gången man ordentligt lade märke till henne var väl snarast i John Hustons The Asphalt Jungle från 1950.

Så, då var det avklarat. Nu är det min tur, gubben. Gnugga filmknölarna ordentligt nu, för här kommer mina fem frågor:

1. I en av Aki Kaurismäkis tidigaste (och bästa) filmer heter alla karaktärer Frank utom en som heter Pekka. Vilken film är det och vad är det som gör att Pekka urskiljer sig från de andra?
2. I den enligt mig bästa Frat Pack-filmen Zoolander blir huvudkaraktären Derek Zoolander flyförbannad när han får se mallen för en byggnad som ska uppföras i hans namn. Varför blir han arg och vad säger han när han i vredesmod slänger husmodellen i marken?
3. Trey Parker är en av vår tids mest underskattade regissörer. Långfilmen South Park - Bigger, Longer and Uncut innehåller massvis med populärkulturella referenser, men det är en metaaspekt i filmen som står ut mer än de andra. Vilken är den? (Tips: aspekten är ett huvudtema i filmen).
4. Fight Club (som du hånade mig för att gilla) öppnar upp för en intressant analys av den filmvetenskapliga termen "det dolda rummet" (temat för min magisteruppsats, som jag för övrigt fick MVG5 för vid Stockholms universitet). På vilket sätt kan man säga att David Fincher använder sig av det dolda rummet INNAN han introducerar karaktären Tyler Durden för första gången?
5. Hur hårdkokt blir ett ägg (som legat i från början) om vattnet börjar koka precis när den låååånga tagningen börjar in mot det tomma rummet i Tarkovskis Stalker?

Du får gärna svara mig här på bloggen, gubben.

Nytt jobb på Metro

Idag har jag gjort min debut som recensent i tidningen Metro. Tillsammans med deras eminente C-G Karlsson kommer jag att recensera film varje fredag och varannan fredag ge tips och beröm i spalten Reuters ruta. Det ska bli skitkul, jag är peppad som fan. På Metros hemsida kan du läsa dagens recensioner på nya Adam Sandlerkomedin Click och Al Gore-dokumentären En obekväm sanning samt en inledande intervju med mig. Den fina bilden har Metros fotograf Lotta Imberg tagit.

Alec "The Boss" Baldwin

Såg precis Fun with Dick and Jane, som var mycket roligare än väntat. Jim Carrey är helt enkelt förbannat kul! Men det här inlägget ska handla om Alec Baldwin, som spelar Dicks onde chef i filmen. Vilken otrolig comeback Baldwin har gjort under de senaste åren, hans agent borde verkligen vinna ett pris för den rent ut sagt geniala vändning Baldwins karriär gjort. Han var aldrig någonsin trovärdig som förste älskare, inte ens när han var yngre och "snyggare" och någon karaktärsskådis är han ju inte, men han passar perfekt som elak/jobbig chef. Han har spelat i princip samma roll i The Cooler, Along Came Polly, Elizabethtown m.m., men det gör inget, större skådisar har byggt hela sin karriär på att göra samma roll och varför ändra ett vinnande koncept? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, aldrig, men Alec Baldwin är fan kool. Och hans sydstadsdialekt i Fun with Dick and Jane är underbar, varför får vi inte fler filmer där skådisarna talar så?

Al Gore i Stockholm

Fick ett pressmeddelande från filmbolaget UIP som har Al Gore-dokumentären En obekväm sanning idag. Al Gore är på väg till Stockholm för att närvara vid en förhandsvisning av dokumentären imorgon kväll. Kungaparet ska tydligen också gå. Gore kommer att inleda och sedan besvara frågor från publiken. Jag tycker det är fantastiskt att han tar sig tid att komma hit och tala, det visar hur mycket han brinner för att sprida kunskapen om den största faran som hotar vår planet: ManBearPig! (Half man, half bear, half pig). Nånej,nu skämtade jag (men kolla in South Park säsong 10, avsnitt 6), han varnar för global uppvärmning förstås. Och det är fan på allvar, vi måste göra något NU! Gå in här om du vill veta mer. Och se filmen när den går upp på bio på fredagen. Att "trista" Gore är en sådan retoriker och en så god människa hade jag inte förstått. Vet inte om man ska skratta eller gråta över hur synd det är om USA att de har idioten Bush som president istället för honom. Ha ha snyft ha ha.

Big Love

Kollade precis på de två första avsnitten av HBO-producerade tv-serien Big Love, som har premiär på Canal+ på tisdagen. Serien handlar om möbelförsäljaren och mormonen Bill Henrickson (Bill Paxton), som bor tillsammans med sina tre fruar och x antal barn. Fruarna spelas av Chloe Sevigny (som gör en rätt irriterande och gnällig roll), Ginnifer Goodwin (har bara sett henne som Johnny Cashs första fru i Walk the Line tidigare) och Jeanne Tripplehorn (som lyckas med konststycket att sin vana trogen se gråtfärdig, sympatisk och knullsugen ut samtidigt). Serien verkar rätt bra, inte någon Six Feet Under direkt, men jag blev absolut sugen på att se mer. Och som bonus är min favorit bland nya skådisar, Amanda Seyfried, med. Henne har jag stora förhoppningar på, hon har något speciellt.

Homers visdomsord om kött

Som förfallen f.d. vegetarian måste jag citera två legendariska saker Homer Simpson sagt om kött. Det ena är kommentaren han fäller när han vägrar tro att bacon, korv och kotlett alla kommer från samma djur: "No animal could be that great!". Det andra citatet är det ultimata argumentet för köttätande: "If animals weren´t meant to be eaten, they wouldn´t be made out of meat". Det finns liksom inget annat att tillägga.

Nacho Libre

Steg upp i morse och släpade mig till biografen Släggan (som ligger i UIPs och Sony Pictures kontor i Hornstull) och kollade på Nacho Libre. Ska recensera den i första programmet av Filmkrönikan, så tänker inte gå in på den närmare nu, men måste bara ta chansen att lägga in den här fantastiska bilden från filmen.

Namedropping...

Vilken fest det var igår! Grym stämning, (mestadels) grymma människor, goda drinkar, bra musik och bra lokal. Träffade förstås massvis bekanta: Malin Hallberg (som jag känner via den numera nedlagda nöjespanelen i Metro), Mårten Klingberg (intervjuade honom i samband med Keillers park), Filip Hammar (som berättade att de håller på spelar in nya avsnitt av Ett herrans liv), Elin Unnes (chefred på Vice), Johan Wirfält (chefred på Rodeo), George Ivanov (min efterträdare på Stockholms filmfestival), Anna Lindström (marknadsansvarig på Noble Entertainment som har förra årets bästa film Oldboy, som Café generöst nog lagt i goodie bagen), fotografen Fredrik Skogkvist (som förresten fällde den klassiska repliken "Har vi inte träffats förut? På Riche kanske?" när jag presenterade honom för Anna). Snackade också med Andreas Halldén och Musse Husselvall, som båda är så jävla trevliga och härliga att det är omöjligt att välja vem man vill ligga med mera. Kolla in vimmelbilder här.
Annars var det den sedvanliga blandingen av Caférelaterade/kända människor: Sofi Fahrman och Per Gunne från Aftonbladet, Lars Wallin, Pontus Gårdinger, Anton Glanzelius, Andres Lokko (som vann pris som bäst klädde artist) och Lambretta-Linda. Martin Kellerman hade gjort vinjetterna till priskategorierna och de var så sjukt bra och modekritiska. Jag tycker verkligen Martin är en av vår tids stora samtidsskildrare som skickligt lyckas sätta fingret exakt mitt på fenomen och situationer man upplever varje dag.
Jag hade svinkul, men fan vad jobbigt med alla vidriga brudar på festen. Och då menar jag inte silikonbimbor, för Café är något annat än Slitz, utan trådsmala modebrudar som tror att meningen med livet är att se sur ut. Och att blänga misstänksamt på alla andra tjejer. Att gå på toa och tvingas lyssna på deras ointressanta samtal framför spegeln är tortyr. En tjej hade t.o.m. skavsår av sin korsett! Det får mig att skämmas för att vara tjej. Även om jag ju snarare är en kåt bög fångad i en heterosexuell truckflatas kropp. Och ja, jag kom aldrig iväg på Miss Kitten. That´s life.