torsdag, februari 26, 2009

Studio Draken

Fick en dvd med bilder från Göteborgs filmfestival och Studio Draken nyss, här kommer lite bilder från hur det såg ut. De flesta bilderna är tagna av Alexandra Lind.



Regissören Daniel Espinosa var den första vintervärden, han visade klipp som inspirerat honom inför filmatiseringen av Snabba cash (som startar om några veckor). Min snygga tröja är från 28 Street.



Regissören Navid Persson och producenten Erik Hemmendorf (bl.a. producent för Ruben Östlunds filmer) pratade om att skildra verkligheten.



Min kära vän, dj:n och konstnären Axel Boman tittade förbi för att snacka om hur det var att komponera (den suggestiva och fantastiska) musiken till Guidance.



Sedan var regissören till Guidance, Johan Jonason, vintervärd. Guidance var verkligen en av mina favoritfilmer på festivalen, se den om ni bara har en chans (den har inte biodistribution... än i alla fall).



Animatören Bill Plympton, regissören Tarek Saleh och psykologen Per Magnus Johansson diskuterar animation som konstform och vilka möjligheter den ger filmskapare att nå publikens känslor på ett annat sätt än traditionell film.



Mia Samuelsson från Kulturkalaset, Marit Kapla från Göteborgs filmfestival och Ulrik Wivel, regissör till en dokumentär om Roskilde, pratade om vad som är magiskt med festival.



Under Flip eller flop gav de tre Annorna sin syn på Waltz with Bashir, Milk och Flamman och citronen. Från vänster Anna Takanen (Stadsteatern i Gbg), Anna Van Der Vliet (Göteborgs Internationella Konstbiennal) och Anna Falck (Bok & Biblioteksmässan). Takanen och jag hängde ut hela kvällen efter det här, hade fantastiska samtal om livet. Najs.

onsdag, februari 25, 2009

Obama's Elf

Så enkelt, så roligt.

tisdag, februari 24, 2009

"Jag vill tacka Knugen"

Äntligen har det hänt, det vi alla väntat i åratal på. Kronprinsessan och Daniel har förlovat sig. Bröllopet blir på försommaren 2010. Kungafamiljen har lagt ut en videohälsning till folket på YouTube (eller kanske det visats på tv också, I don´t know), min snabba Oscar hittade den förstås genast och det kändes riktigt ärofyllt att vara bara nr 218 som såg den...

måndag, februari 23, 2009

Oscarsresultaten

Var på Panorama bar ett par timmar i går kväll, det var helt otrolig stämning, Dixon spelade ett lunkigt set med stoooora ljud och fet bas. Dansade av mig alla spänningar och njöt för fullt av mitt avsked till mitt favoritdansgolv. Nu tar det en tid innan jag är tillbaka, det är klart.

Dök upp hos Robert vid midnatt ungefär, hade bullat upp med allt från myskläder till ingefärschoklad. Den tyska röda mattan-showen var fruktansvärt dålig, men en liten ljuspunkt fick man i a f i söta David Kross, den artonårige tyske skådespelaren som råhajpas för sin roll i The Reader. Eller Der Vorleser som den heter och som amerikanarna uttalar Dejr Föurleejser.Nåja, men sedan satte det hela äntligen i igång. Jag gillade verkligen Hugh Jackmans öppningsnummer där han iscensatte alla bästa film-nominerade filmer på ett semicrappigt sätt. När han i Mickey Rourkes klassiska stans från The Wrestler ropade "I am Wolverine" skrattade jag stort.

Men inget fick mig att skratta så mycket som tacktalet som drogs av japanen som vann bästa animerade kortfilm. Så dåliga engelska är det otroligt länge sedan man såg, vi fullkomligt vek oss av skratt medan han talade och efteråt när vi tänkte på det.



"Thank you, all my stuff. Thank you, my pencil. Thank you, Academy"

Största förvåningen var väl att Sean Penn vann i stället för Mickey Rourke, men han förtjänar det totalt, han var extremt övertygande i Milk. Och min dröm om att få se James Franco gick i uppfyllelse, så sjukt roligt att han och Seth Rogen spelade sina karaktärer från Pineapple Express. När de skulle dela ut priset för bästa kortfilm uttalade Franco den tyska titeln "Spielzeugland" som "Spiggelsgland" och Rogen kan inte hålla sig från gapskratt. Det kunde inte vi heller. Han är bara för gullig ju.



Såg James Franco live när han var i Stockholm för Spiderman 3-premiären och tyckte han verkade så sjukt sympatisk. Hade aldrig riktigt lagt märke till honom tidigare, men redan i Pineapple Express märkte jag att jag verkligen gillar honom. Nu när jag läst en artikel om hur han tagit ett steg bort från filmandet och läser litteratur och regi på universitetet i New York och sett hans fullkomligt underbara rollprestation i Milk kan jag ärligt säga att han är min nya favvokille.

Jag skriver inte ut vilka de rätta vinnarna av Oscarsstatyetterna var, det kan ni kolla här, men jag kan säga så mycket som att jag hade 17 rätt av 24, vilket är personligt rekord. Kul! Så nu har jag vunnit över Robert och ska i morgon inkassera vinsten bestående av inträdet till utställningen om öppningssekvenser som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Jag sa ju tidigare att jag var vaken hela natten, men nu börjar jag bli lite osäker. Kan inte komma ihåg att det skulle ha kommit någon ihopklippt grej om de som dött under gångna året, men den brukar ju alltid vara med. Och nu när Heath Ledger hör till dem som tyvärr dog förra året så finns det ju ännu större orsak att ha med det, kan inte komma ihåg när någon död skådis hajpats så mycket för en prestation tidigare (och vunnit!).

söndag, februari 22, 2009

Mitt Oscarstips

Vaknade precis, kom hem från Panorama bar vid typ åtta. De har öppnat upp ombyggnaden nu, så där det var toa tidigare är nu en ännu större toa med typ 20 bås och en liten chill out, ovanför ingången till toan är en stor trappa upp till ett chill out-område och en balkong som man kan se ner på dansgolvet från (alltså på vänstra väggen vid dj-båset om man kollar från dansgolvet). Kändes helt ovant med det nya, men det berodde nog också på att jag var där så tidigt, fullt med turister och nästan inga stammisar. Så nu ska jag bara fixa i ordning mig och gå tillbaka och dansa till Josh Wink som börjar spela klockan 18. Och sedan hem till min filmkompis Robert och kolla Oscarsgalan. Vilken kul kväll att vakna upp till! Traditionsenligt brukar jag kolla på Oscarsgalan med några andra filmkritiker och f.d. kollegor i Stockholm, men nu får jag helt enkelt vara med dem i anadom (som min morsa trodde det hette hela sin barndom). Fighten brukar stå mellan Elin Larsson (som tog över efter mig på Metro) och mig med ca 14 (av 24) rätt, så jag är ingen supergissare direkt, men ok... Vi får se hur det går i år, här kommer mina gissningar (obs, vad jag tror, inte vad jag vill!). Skriver priserna på engelska av ren lathet och i den ordningen de står i print balloten på hemsidan (här kan ni skriva ut den):

Actor, leading:
Mickey Rourke i The Wrestler

Actor supporting:
Heath Ledger i The Dark Knight

Actress, leading:
Kate Winslet i The Reader

Actress, supporting:
Penelope Cruz i Vicky Christina Barcelona

Animated feature:
Wall-E

Art direction:
The Curious Case of Benjamin Button

Cinematography:
The Curious Case of Benjamin Button

Costume design:
Australia

Directing:
Danny Boyle för Slumdog Millionaire

Documentary feature:
Man on Wire

Documentary short:
The Conscience of Nhem En

Film editing:
Chris Dickens för Slumdog Millionaire

Foreign language film:
Waltz with Bashir

Makeup:
The Curious Case of Benjamin Button

Original score:
Slumdog Millionaire

Original song:
Jai Ho från Slumdog Millionaire

Best picture:
Slumdog Millionaire

Short film, animated:
Presto

Short film, live action:
Spielzeugland

Sound editing:
The Dark Knight

Sound mixing:
The Dark Knight

Visual effects:
The Curious Case of Benjamin Button

Screenplay, adapted:
Slumdog Millionaire

Screenplay, original:
Milk

fredag, februari 20, 2009

Annie Leibovitz

Annie Leibovitz är verkligen den fotograf jag längst av allt velat se en utställning med utan att få till det. Tidigare var det Anton Corbijn, men han såg jag på Kulturhuset för några år sedan (och intervjuade i Cannes 2007, han var världens sämsta intervjuoffer, så jävla suuur). Och i morgon öppnar en utställning med Leibovitz här i Berlin på C/O Berlin - International Forum for Visual Dialogues. Den heter, "A Photographers Life" och visar 200 bilder från hennes professionella och privata liv. Sweet. Ska gå dit i morgon förmiddag med två kompisar, jag är peppad som fan.

Nedan en bild av Angelina Jolie tagen av Leibovitz. Den är fin.

torsdag, februari 19, 2009

Biffen sprider sig i bloggosfären

Kul att så många börjat diskutera Nils-Petter Sundgrens krönika, efter att jag svarat på den här på bloggen (i det här inlägget) och uppmärksammat både Emma Gray-Munthe och Bloggywood om det, så har båda skrivit inlägg om den. Nu har även På stan-bloggen hakat på, Sara Rosberg skriver här, Miss Muffin här och Mikaela Mars här. Tack underbara tjejer för ert stöd! Som trevlig bieffekt av allt det här har jag haft mer än dubbelt så många besökare på bloggen än en vanlig vecka, vilket tagit mig upp till plats 8 på Bloggtoppens lista över film- och tv-bloggar. Muahahahahhaaa... Tackar och bockar, Sundgren!

Uppdatering 24 feb: Nu har även Expressen skrivit här.

Stilleben

Var på Hubertus lounge i helgen, en mysig bar som till skillnad från sådana ställen som brukar klejma det faktiskt känns som ett vardagsrum. Det finns bland annat en tv omgjord till akvarium och så då den fina kombinationen av hemtrevliga grejor som syns nedan. Visst är det mysigt?

Skäggavund bakom Pirate Bay

Min brorsa har hittat en jävligt rolig sajt med fejknyheter som heter Svenskbladet. Nyheterna är totalt ironiska, men skrivna med en hjärtlig och självklart rolig ton. Det bästa är läsarkommentarerna där det ofta är folk som tror att nyheterna är seriösa. Har läst en hel mängd och de flesta håller samma höga nivå, men den absolut roligaste är nog den om att skäggavund ligger bakom Pirate Bay, komplett med följande "citat" av Björn Ulveaus, där han dissar en av grundarna av sajten med att säga att "hans stripiga skägg liknar mer könshåret på en häst än en ett riktigt skägg, jag förstår att grabben är avundsjuk på mitt övermanliga "Chuck Norris"-skägg". Hahaha. Läs hela grejen här och få er ett gott skratt!

Följer som alla andra med intresse med i hur det går i Pirate Bay-rättegången, den är verkligen ett slagfält mellan gammalt och nytt och visar hur stort kunskapsglapp om teknik och internet som fortfarande finns hos äldre personer i maktpositioner. Vi lever i en spännande tid, sannerligen.

onsdag, februari 18, 2009

Nya titelsekvensen på Simpsons

Ja, inte svårt att lista ut temat för dagens inlägg... Nu gjorde Viktor mig uppmärksam på att titelsekvensen för Simpsons har förnyats, första HD-avsnittet sändes i söndags på FOX i USA (vilket om jag inte misstar mig är avsnitt s20e10). Sekvensens huvuddrag är intakta, men de har lagt in en massa fler detaljer, tyckte att det skulle vara kul att lägga en stund på att jämföra den gamla och den nya (jag gör vad som helst för att slippa skriva klart den där artikeln med deadline i morgon), men den gamla finns inte på YouTube! Fox har mycket makt.

Nya titelsekvensen:



Gamla finns som sagt inte, men i stället hittade jag titelsekvensen i LEGO! Jag blir så innerligt glad av att folk håller på med sådant här. Jag tillägnar sekvensen min LEGO-galne storebror Jonatan, som precis som jag knappt kan bärga sig tills han kommer ner och hälsar på mig och vi då får gå på LEGOLAND Discovery Centre i Berlin.

The Art of the Title

En läsare uppmärksammade mig på webbplatsen The Art of the Title, en sajt ägnad åt just titelsekvenser (som jag skrev om i det här inlägget). Tack massor, Jonas, sajten är en intressant och användbar ny bekantskap, som dessutom fungerar utmärkt tekniskt. Den innehåller en massa titelsekvenser i hög kvalitet (till skillnad från YouTubes murrighet) med kommentarer, analyser och extramaterial som t.ex. David Finchers egen kommentar om Fight Clubs öppningssekvens på mp3 (lyssna på den här). Har sett om en hel del favoritsekvenser nu, bl.a. öppningen av Gattaca, som jag förresten tycker är en stämningsfylld, tänkvärd och på tok för underskattad film.



Den blåa färgen och musiken i titelsekvensen sätter så perfekt stämningen och jag älskar hur G, T, C och A är upplyfta (byggstenarna i det mänskliga DNA:t och därav bokstäverna i filmens titel). Och så har de använt hans vardagsrutin till att berätta något om vad filmen ska handla om och vad han är för person. Titelsekvensen till tv-serien Dexter påminner faktiskt ganska mycket om det här, eller hur?

Kärleksbomb över Berlin

Min käre vän Georg och hans crew (bl.a. de andra från Kollektivet livet) var nere i Berlin förra veckan för att måla en husvägg i Kreuzberg. De gjorde det på uppdrag av en grupp elever från Stockholmsbaserade skolan Hyper Island, men de fick fria händer att göra vad de ville. Och de ville förstås kärleksbomba Berlin.

Nedan ser ni övre delen av väggen med DC3:or som bombar färg över staden (det var de planen som amerikanerna använde till att bomba Berlin med under andra världskriget).

Nedre delen av väggen med färgen som splashas ut. Man ser det inte så bra här än, men Andy håller på jobbar på de stora händerna som formar sig som ett hjärta över hela bilden.


De kännspaka Kollektivet livet-blommorna gjorda av hjärtan.


Trots de rangliga byggställningarna tog jag också mod till mig och klättrade upp på taket. Soligt och underbart. Och mitt älskade tv-torn är med till vänster om mig!


Svindlande utsikt från toppen.


Väggen är på en innergård vid Tempelhofer Ufer, vet inte vilket nummer men om man går på vänstra sidan gatan med Technik Museum i ryggen så är det första porten efter Shellmacken. Vet inte hur länge målningen ska sitta kvar, Georg fick aldrig något riktigt besked om det, men sväng förbi om ni befinner er i Berlin, det är lätt värt det.

tisdag, februari 17, 2009

Titelsekvensernas värld

Hittade min absoluta drömutställning i nyaste tyska Vanity Fair, ska gå dit i morgon med killen jag bor med. Utställningen heter Vorspannkino, vilket betyder ungefär titelsekvensbio, och den visas på KW Institute for Contemporary Art Berlin. De har alltså samlat 54 stycken berömda titelsekvenser från filmer som Catch Me If You Can, Rosa Pantern och förstås Hitchcocks Vertigo (an av mina favoriter alla kategorier) av legendariska titelsekvensmakaren Saul Bass. Så länge jag kommer i håg så har jag intresserat mig för öppningssekvensen (vad ska man egentligen använda för ord på svenska?) i filmer, jag har t.o.m. funderat på att det skulle vara mitt ämne om/när jag doktorerar i filmvetenskap. Sökte böcker kring ämnet på filmvetenskapens bibliotek när jag pluggade och lyckades inte hitta några, nu googlade jag och sökte på diverse boksidor en snabbis nyss, men lyckades inte hitta något nu heller. Om det är någon som känner till någon bok om det här, snälla tipsa mig!

Jag tänkte lägga in några öppningssekvenser jag gillar nedan och börja med Terry Gilliams Twelve Monkeys. Hittar bara en del av öppningen på YouTube, men hittade på köpet något så fantastiskt som en lista på de bästa titelsekvenserna. Så nu vet jag att resten av dagen kommer att gå åt till att kolla igenom den...



Otroligt enkel, men hypnotisk. Alla som läst filmvetenskap eller är lätt nördiga cineaster känner redan till det här och ni får ursäkta, men om det finns någon därute som inte visste det så måste jag ända berätta det: Twelve Monkeys bygger på en kortfilm av Chris Marker som heter La Jetée, som består av hopklippta stillbilder. Den är helt fantastisk och extremt kultförklarad, så se den nu och låtsas som att du sett den för evigheter sedan när du impar på killen eller tjejen i baren. Vad har förresten hänt med Madeleine Stowe (som är med i Twelve Monkeys)? Kan inte komma ihåg att jag sett henne i någon film på tio år, vilket hennes imdb också bekräftar. Synd på kool röst.



David Finchers Panic Room har jag inte sett sedan den gick på bio, men kommer fortfarande ihåg den slicka 3D-effekten på bokstäverna på husen.



Mera Fincher, här i Se7en, han har alltid bra öppningar på sina filmer. Ville förstås lägga in Fight Clubs öppningssekvens också, den är svinbra, men bisarrt nog hittar jag den inte, endast scheisseversioner med annan musik. Warum?



Stranger than Fiction använder text på ett roligt sätt i öppningssekvensen.

Och här är de första avsnitten av den där topplistan (första innehåller faktiskt Twelve Monkeys), alla 34 avsnitt finns förstås på YouTube.





måndag, februari 16, 2009

Öppet brev till Nils-Petter Sundgren

Hej Nils-Petter!

Jag har precis läst din krönika i Allt om film där du dissar min blogg. Jag tänkte börja med att citera vad du säger, så att alla mina läsare vet vad som gäller:

”Jag tror inte att Andrea Reuter är så dum som hon verkar, när hon talar och skriver. Hon borde ändra tilltal i sin blogg, där hon skildrar sina äventyr i film- och klubbvärlden med samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan. Kanske jobbar Reuter på att blir filmvärldens svarthåriga Blondinbella?”

Först av allt måste jag förstås ge dig rätt. Jag är inte dum. Tvärtom. Men jag har medvetet valt att här på bloggen använda ett språk som efterliknar det språk jag använder verbalt när jag befinner mig i sammanhang där man kan tillåta sig bruka slang, svordomar och annat infantilt. Jag tycker det är sjuuuukt gulligt att du läser min blogg och bryr dig om hur jag uppfattas, det känns underbart att veta att du alltid månar om att folk får en korrekt och respektfylld bild av mig. Därför vill jag förstås hjälpa dig tillbaka. Jag förstod på vad du skrev att språket här på bloggen är lite väl ungdomligt för dig och jag har stor förståelse för att det kan vara svårt att hänga med i hur barnbarnen slänger käft i dag. Därför har jag nu speciellt för dig, käre Nisse, tagit fram en ordlista på de vanligaste infantila orden och uttrycken på min blogg, så att du även i fortsättningen kan läsa den som ett led i en välbehövlig hjärngymnastik.

dissa = angripa en persons kredibilitet
street cred = hög trovärdighet bland folket (sällsynt hos Östermalmsbor)
gäggig = lätt senildement, används ofta om gubbar
penschis = pensionär (även om gammal person som vägrar pensionera sig)
helt väck = borta, förvirrad
fy fan = fult uttryck, används för att uttrycka hänförelse eller ilska
sjukt, jävla = superlativ, jfr väldigt, mycket
kitta = fixa (uttalas med hårt k)
koolt, cleant = fränt
najs = särdeles angenämt
sweet = engelska för fint
jätte-, as-, svin- = förstärkande prefix
peppad = exalterad, entusiastisk
fett = imponerande, storartat
grymt = fantastiskt
göllig, gälen, herrigud = ändring av den huvudsakliga vokalen för att åstadkomma emfas
röja loss = dansa eller allmänt festa för brinnande livet
mejladress = mottagande adress för elektroniskt brev som skickas via dator
dator = avancerad modern form av skrivmaskin

Jag hoppas att jag härmed fått med det mesta, hör gärna av dig om det är något mer du undrar. Du har nog inte min mejladress, men om du trycker på "kommentera" under det här inlägget så kan du skriva direkt till mig.

Med vänliga hälsningar,

Andrea

Skavlan


Tillbringade några timmar i går kväll med att se de första avsnitten av Fredrik Skavlans talk show på SVT, hade bara inte hunnit göra det innan (det har redan kommit åtta avsnitt). Tack SVT för Play (för femtioelfte gången). Skavlan lyckas verkligen få till rätt stämning i studion, han ställer avslappade (men inte fega) frågor och lyckas alltid komma på de riktiga följdfrågorna. Och verkar otroligt sympatisk. I första programmet gillade jag mest att se hur gulliga Göran Persson och Anitra Steen var mot varann, så där vill jag också ha det när jag blir gammal, att kommunikationen består av mycket kärlek, även i det stillsamma gnabbandet. Sådana här program ska SVT göra, a la Parkinson. Sitter och skriver på inte mindre än två artiklar för finlandssvenska filmtidningen Filmjournalen (en om Göteborgs filmfestival och en om Berlinalen), så då passar det bra att kunna ta en liten eftermiddagspaus och kolla in ett avsnitt.

söndag, februari 15, 2009

What goes around...

En kompis till en kompis till mig var i Thailand och beslöt sig för att göra en tatuering. Han ville ha en tuff tatuering på armen och bestämde sig för att tatuera in texten "What goes around comes around" som en slinga runt sin biceps. Ja, varför inte, det är en sann visdom. Men tatueraren missförstod det hela och skrev i stället "What goes around goes around". I en cirkel runt armen. Vilket fullkomligt genialiskt roligt misstag! Svårt att säga emot det alltså.

lördag, februari 14, 2009

Nils-Petter Sundgren gillar biff

Yeah, känner mig som en riktig östkust vs västkustgangster (i det här fallet handlar det om f.d. östra rikshalvan mot själva riket), det börjar nämligen utveckla sig till en riktig beef mellan mig och Nils-Petter Sundgren. Fick precis ett sms av Stefan Nylén från Allt om film där han bara ville berätta att N-P i sin nya krönika kritiserar min blogg. Har tyvärr inte läst krönikan än, hoppas på att få tag på den snart, vet faktiskt inte ens om tidningen har kommit ut än. Så kan inte skriva något riktigt svar än, men ville bara välkomna alla nya läsare som förhoppningsvis hittar bloggen såhär och berätta en rolig anekdot från Nils-Petters och mitt gemensamma liv.

Efter det första Filmkrönikan (det finns väl ingen anledning att vänta några avsnitt innan man tar fram motorsågen speciellt som man bara gjort fantastiskt intressant och skärpt tv själv?) där Navid och jag var programledare hösten 2007 skrev Nils-Petter självmant (!) en giftig krönika om hur skit programmet var. Han hade dels rätt till sin åsikt och delvis dessutom rätt i sina åsikter, men det var förstås lite tråkigt att han kände sig tvingad att dissa så hårt och offentligt. Vet inte riktigt vad han har för horn i sidan mot mig, kanske det kommer från när han jobbade på TV4 och jag på TV400 och vi delade betaband på de olika filmklippen. Det var jag som beställde alla band, tankade in dem hos oss och förde upp dem till TV4 en våning upp. Nils-Petter hade aldrig någon aning om vilka filmer han skulle recensera, vilket även märktes i rutan när han konsekvent kallade Team America för South Park, bara för att nämna en av flera pinsamma situationer för de stackars programledarna i Nyhetsmorgon eller vad det nu var för program han delade ut solar i. De såg mest hela tiden rädda ut för att han skulle tappa tråden totalt, vilket förstås hände med jämna mellanrum.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stor del av jobbet åt honom och tror ni att han tackade mig en enda gång? Tvärtom så skällde han en gång ut mig totalt utan orsak (typ för att det inte fanns ett betaband på en film han skulle recensera som jag inte hade med i mitt program), vilket jag förstås inte tog emot utan lugnt förklarade tillbaka att han inte hade någon aning om vad han talade om och att han gärna fick sköta allt själv i fortsättningen. Då backade han faktiskt lite skamset, men jag tror att det var ungefär här vår fina beef började.

Svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad. Jag är ju inte direkt den enda yngre filmkritikern som han tycker har noll koll och jag är ju knappast den enda bloggaren som skriver grejer som kan uppröra en åttioåring. Åh, jag vill så gärna läsa vad han skrivit nu!

Men tillbaka till anekdoten, nu har jag kommit på sidospår. Jo, när N-P alltså kritiserade Filmkrönikan så funderade vi på om vi borde göra något tillbaka. Vi ville förstås inte sjunka lika lågt som han och påpeka några uppenbara saker om att medielandskapet ändrats en del sedan sextiotalet, men på något sätt ville vi kunna känna att vi fick energi av hans diss i stället för att den skulle ha tryckt ner oss. Då kom vi på det perfekta sättet. Han hade bl.a. kritiserat en tävling vi hade i programmet där man kunde vinna kalsonger eller trosor med Filmkrönikans logga och 5 stolar på röven (har fortfarande flera par, som får hänga med vid speciella tillfällen). Så det logiska var förstås att vi tog ett tackkort från Filmkrönikan ("Tack för din medverkan i Filmkrönikan"), skrev våra namn i det och postade ett par kalsonger åt Nils-Petter. Kanske de var för små, kanske det är därför han är så sur? Vi hörde aldrig något ifrån honom och pressen fick aldrig veta det, vi gjorde det ju bara för vår skull. Men nu vet ni det i alla fall. Jag blir fortfarande jätteglad varje gång jag tänker på det.

fredag, februari 13, 2009

"En" rolig "blogg"

Jag hör till de där otroligt störande människorna som faktiskt gör ironiska citattecken med fingrarna när jag pratar. Och använder smileys i sms. Jag vet att det är hemskt, men det är så otroligt praktiskt ju. Anyway så tipsade Oscar mig om en blogg som är så sjukt rolig, som helt enkelt består av foton på skyltar där folk använt citattecken totalt fel. Kolla in den här. Klassiskt.

Hur hantera livet? Del 1: Besvikelser

Det finns något jag vill ha väldigt väldigt gärna just nu. Något jag inte själv kan påverka längre, utan bara hålla tummarna för. Eftersom jag tänker på det här hela tiden, har jag också tänkt mycket på vad som händer om jag inte får det jag vill ha. Att jag blir besviken alltså. Jävligt besviken. För att slippa mala denna grej hela tiden, har jag försökt tänka ur ett större perspektiv. Here it goes.

Det här med att bli besviken är nämligen ett intressant fenomen att fundera kring när man dryftar hur man förhåller sig till eller vill förhålla sig till sitt eget liv. Och jag har kommit fram till att jag hellre blir besviken ofta än sällan. Varför det då?

Jo, för det första måste man förstås konstatera att man aldrig skulle bli besviken om man inte ville ha något eller väntade sig något av livet. Men nu är saken den att jag väntar mig stora saker av livet, enorma saker faktiskt, livet är ju världens intressantaste och roligaste och jobbigaste resa och på den resan tänker jag tammefan uppleva MYCKET.

För det andra handlar det också om vad händelser egentligen består av. Som ett enkelt exempel kan vi ta en konsert. En konsert är inte bara de två timmarna med bandet eller dj:n, utan den består av förväntningarna innan, själva konserten och sedan de underbara minnena. Som jag ser det är den första delen, alltså att man längtar efter kvällen, att man funderar på vad man ska ha på sig, att man peppar tillsammans med kompisarna m.m. en minst lika viktig del som de två andra. Och en del man verkligen inte vill vara utan, även om den kan leda till att man blir fett besviken. Jag är rätt dålig på att lura mig själv i "jag bryr mig faktiskt inte alls om det här"-genren, även om jag försöker sänka mina förväntningar så går det nästan aldrig, de är vad de är helt enkelt. Och besvikelsen blir därefter om det inte går som man hoppats/vill. Men besvikelsen kommer ju att finnas där oberoende av vad jag intalat mig själv innan, så när den kommer är det bara att ta det som en stark människa när det väl är där. Och njuta av nervositeten och förväntningarna innan till fullo. Så vill jag leva mitt liv. Inte halvdant, inte med reservationer, utan till fullo.

Att det här inte riktigt kan appliceras på vad jag vill just nu (som mest känns som en plååågsam väntan på besked) är sedan en annan femma...

torsdag, februari 12, 2009

Berlinale

Nej, jag är inte död, bara offline. Jag är som väntat inne i filmfestivalen dygnet runt. Har inte hunnit annat än se film, intervjua, festa och sova. Första helgen på Berlinalen är alltid full fart, alla skandinaver är här torsdag till tisdag och sedan mer eller mindre dör det. Det har förstås hänt hur mycket som helst, men här är några highlights:

1. Rafael Edholm är sitt vanliga peppade jag och drar ut mig på gården utanför festen ordnad av Norska filminstitutet för att träffa "någon jag kommer att älska". Det visar sig vara skådisen Michael Wincott, mannen med världens koolaste röst (efter James Earl Jones). Tillbringade hela kvällen med att fundera på i vilken film jag sett honom, vilket jag som en blixt från klar himmel kom på när jag borstade tänderna. "I´m gonna carve your heart out with a spoon". Jepp, onda snubben i Kevin Costners Robin Hood-film. Koolt.

2. Jag sitter i baren på Hyatt och intervjuar Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, regissörerna till Man tänker sitt, en svensk långfilm i Forum-sektionen. Har lite svårt att koncentrera mig eftersom Wim Wenders står precis bredvid och Rolf Lassgård sitter i soffgruppen bredvid och ger en intervju. Intervjun går bra (resultatet kommer i nästa nummer av den finlandssvenska filmtidningen Filmjournalen) och jag går därifrån. Då ser jag en tjock snubbe snacka i mobilen, mycket argt. Det är Harvey Weinstein. Filmfestivalen är i gång. Senare på kvällen råkar jag gå förbi Berlinale Palast när stjärnorna anländer och lyckas bonga Tilda Swinton (juryordförande i år och en av världens koolaste kvinnor, gift med en tjugo år äldre man samtidigt som hon helt öppet har en tjugo år yngre älskare på sidan om), Woody Harrelson, Ben Foster och Steve Buscemi.

3. Det svenska distributionsbolaget Noble Entertainment har lyckats köpa nästa års totala snackis, Push. En film som handlar om en 150 kgs svart 17-årig tjej som är gravid. För andra gången. Med sin styvfar. Och filmen är upplyftande med ett lyckligt slut. Känn på det du. Mariah Carey spelar socialarbetare, osminkad och ful och tydligen väldigt bra. Så killen som köpt filmen till Sverige får ett telefonsamtal några timmar efter köpet. Det är Mariah Carey som ringer. För att kolla vad han tyckte om filmen och önska dem lycka till. Det kan kännas surrealistiskt, men är ändå ingenting jämfört med telefonsamtalet regissören får ungefär samtidigt. En sekreterare undrar om hon får koppla honom till presidenten. Och plötsligt talar han alltså med Obama. Obamas kompis Oprah (jepp, just hon) har snackat så mycket om filmen att Obama undrar om regissören möjligen kan hitta lite tid i sin kalender för att komma till Vita huset och hålla en privatvisning av filmen för dem. Regissören konstaterar att han nog ska hitta en lucka.

4. Lukas Moodyssons Mammut (som tävlar) blir dagens snackis på måndagen eftersom den totalsågas av en raljerande recension i Screen, vars kritikerpanel ger filmen 0.9 av 4 möjliga. Ouch. Tyckte inte att alls att den var så dålig. Förutsägbar och klichefylld när Moodysson skriver med STORA bokstäver om globaliseringens baksidor, men snygg och välgjord, verkligen inte en skitfilm, långt från det. Den förlorar definitivt mot den självklara jämförelsen Babel (gav den 5 stolar i Filmkrönikan), men är helt okej.

Annars har jag sett en hel drös av tävlingsfilmerna, utan att en enda har imponerat på mig så hemskt mycket. Bäst hittills var The Private Lives of Pippa Lee med Robin Wright Penn och Alan Arkin (han är grymt bra) i huvudrollerna. Regisserad av Rebecca Miller (gift med Daniel Day Lewis), en riktig kvinnofilm.

onsdag, februari 04, 2009

Rummikub


Flyttade in i mitt nya rum i går. Ska bara stanna någon månad, men det kommer ändå att bli en prövning tror jag. Huvudorsaken är att de röker inomhus i köket. Mycket. Jag hatar rökning och att det ligger otömda och odiskade askkoppar i det kök där jag ska laga mat gör mig fullkomligt gälen. Nåja, in Rome osv. Mitt rum är i alla fall najs, litet men med allt man behöver. Och läget är perfekt.

I går satt vi uppe och spelade Rummikub och drack te halva natten, det var grymt. Rummikub har en gång i tiden varit världens mest sålda sällskapsspel (1977) och man förstår verkligen varför (läs hela historien på Wikipedia här). Det är väldigt enkla regler och enkel logik, utan att vara tråkigt och folk med olika mycket erfarenhet kan spela mot varann.

Såhär går det till: brickorna är fyra olika färger (gul, svart, röd, blå) och numrerade från 1 till 13 (det finns två serier per färg), man börjar med 14 brickor "på handen" (i ställning framför en) och målet är att få ut alla. Man kan lägga tre eller mer av samma siffra eller stegar i samma färg med minst tre brickor. Men det fina är att man kan använda de brickor som redan ligger på bordet och flytta om hur mycket som helst, bara det är minst tre brickor i varje serie. Så man kan planera flyttningar som involverar fem olika serier typ. Så jävla grymt. Om man inte kan lägga ut något måste man ta upp en bricka ur högen med brickor som blivit över. När någon går ut så får alla det de har i ställningen i minuspoäng och den som vann får deras samlade poäng i pluspoäng. Gissa vem som vann? Vilket var mycket bra med tanke på att mitt tålamod hade prövats ganska rejält av en av medspelarnas oförståeliga brist på logik (nej, man kan inte lägga en gul åtta på en stege bestående av blå 6-7-8)... Tolerans och tålamod, precis det jag behöver jobba på, tack universum för den.

Rummikub är för mig alltid förknippat med min klasskompis Johanna och deras sommarstuga i Ingå skärgård. Varje sommar eller helg vi var ute där spelade vi alltid Rummikub och jag älskade det. De var den enda familjen som hade spelet, så det är alldeles specifika härliga minnen som dyker upp med spelet. Och detta var första gånge jag spelade på typ femton år. Nostalgi! Tack för det Johanna!

tisdag, februari 03, 2009

United States of Tara


Har väntat på att Showtimes nya serie United States of Tara ska börja och igår fick jag äntligen chans att se de tre avsnitt som hittills kommit. Toni Collette, en av mina absoluta favoritskådisar, spelar tvåbarnsmamman och muralmålaren Tara som lider av multipla personligheter, alltså att det plötsligt slår om och hon är en brådmogen 15-åring vid namn T, en rökande truckergubbe vid namn Buck eller en "perfekt hustru" a la Bree i Desperate Housewives vid namn Alice. Serien är skapad av Diablo Cody, strippan-gone-manusförfattaren som vann en Oscar för manuset till Juno. Så långt som jag kan bedöma är serien riktigt bra, trovärdiga karaktärer (utom dotterns aslöjliga pojkvän), bra dialog. Ser fram emot resten.

Slumpen är ingen tillfällighet

Läste Jan Cederquists Slumpen är ingen tillfällighet innan jul. Såg boken i hyllan på Pocket Shop och eftersom den bl.a. hade en liten grafisk bild av Fernsehturm på pärmen tog jag upp den och läste på baksidan. Köpte direkt förstås. Boken handlar om synkronicitet (läs intressant artikel på Wikipedia här), alltså meningsfulla slumpar. Att två händelser inträffar samtidigt utan att det finns en direkt orsak-verkan-relation mellan dem, men att resultatet blir precis det man behöver. Typ när man på morgonen tänker att man nog borde försöka få den där gamla soffan från källaren bortkörd och man sedan träffar grannen som köpt en ny pickup och gärna hjälper en med det redan samma kväll. Eller när man får veta att man måste flytta ut ur sin andrahandslägenhet och ens kusin ringer fem minuter senare och frågar om man vet någon som behöver hyra en lägenhet. Ni vet sådant som händer hela tiden, både små och stora saker. Har börjat samla på sådana i mitt eget liv nu, det lönar sig att skriva ner det så man kommer ihåg.

I boken skriver Cederquist om händelser ur sitt eget liv, ur andra människors liv och om modern forskning kring sådant som synkronicitet och kollektivt medvetande. Har gett bort boken till minst tio personer, den är så fantastisk! Jag tycker att det är rätt klart att allt sådant här inte bara är sant utan dessutom funkar. Universums lagar, karma och så vidare. Och i boken sätter han ord på det jag känt. Läs boken, den är grym.

Hemma igen...

Eller hemma och hemma, det är väl ingen som egentligen vet vad som är hemma just nu, minst av allt jag. Stockholm, Göteborg, Helsingfors, Pargas, Berlin, var jag än är tillsammmans med min älskade Macbook är hemma. Men är i alla fall tillbaka i Berlin. Flög från Göteborg i går och ligger nu totalt knäckt hemma hos min kompis Emilia. Svinont i halsen, svettig och allmänt toksjuk. Blä. Typiskt att kroppen ger upp efter att man jobbat så intensivt som jag gjorde i Göteborg. Men det var superkul, jag känner mig verkligt nöjd med Studio Draken, speciellt de sista avsnitten när vi blivit lite varma i kläderna. Det var mycket publik hela tiden och vi har fått väldigt bra feedback. På den avslutande presskonferensen sade Marit Kapla, konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival, att hon var extra nöjd med Studio Draken och att hon hoppades på att det skulle kunna tv-sändas nästa år. Sweet. Oberoende så blir det nog en fortsättning, vilket känns grymt kul, och så ska vi förbättra upplägget så mycket det bara går, bl.a. med att filma programmet och lägga ut det på webben, något som inte blev av i år tyvärr.

På torsdagen börjar Berlins filmfestival här nere, jag hoppas att jag hinner bli något sånär frisk till dess. En massa f.d. kollegor, bekanta från filmbranschen och vänner kommer ju att vara härnere och jag har storslaget lovat dem att visa det "riktiga Berlin", så då gäller det att hålla i hatten. På torsdagen ska jag flytta in i rummet jag hyrt, det är i en lägenhet där jag känner de andra som bor där (det är fyra sovrum), bara några kvarter från stället där jag bodde med Anna i höstas, så kända kvarter nära Boxhagener Platz i Friedrichshain. Känns underbart att äntligen få min egen lilla hörna efter att ha sovit hos Oscar, hos min brorsa, hos min pappa och i en lånad lägenhet i Göteborg de senaste sex veckorna. Fy fan vad jag saknar min älskade lägenhet i Stockholm, det ska bli skönt att äntligen "settle down" när jag slutligen flyttar tillbaka. Men den tiden är inte nu, nu är det fortfarande Berlin calling och fattigt kämpande som gäller. Bring it on, livet!