Äntligen nere på Fantastisk filmfestival

Sitter nu på hotellet i Lund, kom ner till Fantastisk filmfestival i eftermiddags. Sitter alltså i den internationella juryn tillsammans med de brittiska gentlemännen Kim Newman (från Empire) och Philip Bergson (filmfestivalräv). Kom ner vid femtiden och har redan hunnit se två av de fem tävlingsfilmerna. Kan givetvis inte säga något om dem här och nu (tystnadsplikt, you know), men kan i alla fall säga att det känns superkul att vara här, alla på festivalen är grymt trevliga och mitt lilla hotellrum otroligt mysigt. Ska verkligen se så mycket film som jag bara kan under de här dagarna och alla filmer som inte ingår i tävlan kan jag ju blogga om, så det kommer jag att göra.

Presentationstexten om mig i katalogen är förresten rätt kul:
One of the two (so far, and in Sweden) well known Finnish/Swedish film critics born in Helsinki, 1978. (yes, there are two of them - both very good, and very talented, which apparently is confusing to some. Not us.) Andrea, a familiar face from various movie- and cinema related TV-shows, nowadays has the Swedish Film Institute as her base of operation.

Det är ju givetvis Johanna Koljonen som är den andra filmkritikern (läs tidigare inlägg här), kul att de plockat upp det. Nu ska jag sova så att jag orkar upp i morgon, har en dejt med min kompis Elin Larsson (Cinemas chefred) vid frukosten, hon sitter i den andra juryn som delar ut Méliès.

Hotellfrukost... Mmmmmm.

Segway gone the wrong way

Har inte hunnit blogga sedan jag hörde nyheten om att Segways ägare dött av att ha kört sin Segway över ett stup. Det är fruktansvärt att en människa förlorat sitt liv, men när jag hörde det kunde jag inte sluta skratta. Verkligheten överträffar än en gång dikten. Seriöst, hur ironisk kan en nyhet vara?

Filmlista för värkarbetet

Mina goda vänner Georg och Diana ska ha barn om några veckor (som sagt mitt blivande gudbarn:-) och de har därför bett mig skriva ihop en filmlista med tips på filmer de kan kolla på under värkarbetet. Filmer som är roliga och lättsmälta var kravet. Nu har jag skrivit ihop en lista för dem och jag kan ju lika gärna publicera den här också. Det går bra att se filmerna även om man inte är inne i värkarbete...

1. Terkel i knibe (Torkel i knipa, asrolig dansk ”barnfilm” med South Park-liknande chockerande tilltal, försök hitta danska versionen även om svenska är väldigt bra också)
2. About a Boy (Hugh Grant i ovanlig roll som krisande medelålders man, innehåller det klassiska citatet ”If every man is an island, I am ibiza”)
3. The Party (galet rolig slap stick från 60-talet med Peter ”Inspector Closeau” Sellers)
4. I Love You, Man (gullig bromance där Paul Rudd försöker hitta en killkompis som kan vara hans best man och finner Jason Segel från Forgetting Sarah Marshall, den där första filmen med Russell Brand som Aldous Snow, samma roll som han spelar i Get Me to the Greek)
5. Trion från Belleville (underbar fransk animation utan tal om tävlingscyklist)
6. Little Miss Sunshine (härlig indiekomedi med bl.a. Steve Carrell och Toni Collette från United States of Tara)
7. Along Came Polly (Ben Stiller i sitt esse med Alec Baldwin som rumpknipande chef)
8. Harold and Maude (fullkomligt underbar sjuttiotalsfilm om en ung kille och en gammal tant som blir kära)
9. Hot Tub Time Machine (komedi om fyra snubbar som åker till sin ungdoms skidort och transporteras tillbaka till 1986, med bl.a. John Cusack och Rob Corddroy, den galet roliga FBI-agenten i Harold and Kumar Escape from Guantanamo Bay)
10. Juno (smart och rolig indiekomedi om ung tjej som blir gravid)
11. Superbad (Michael Cera och Jonah Hill i bromance om högstadiekillar som ska på sista festen innan skolan tar slut)
12. Vicky Christina Barcelona (Woody Allenfilm med Penelope Cruz, Javier Bardem och Scarlett Johansson, innehåller bl.a. jävligt het threesome i ett mörkrum)
13. Garden State (kultförklarad indiefilm/romantisk komedi om kille som åker tillbaka till sin uppväxtort för att gå på en begravning, med Zach ”Scrubs” Braff och Natalie Portman)
14-16. Toy Story 1-3 (klassisk Pixar)
17. Cars (ännu en klassisk Pixar)

Lämna gärna fler tips i kommentatorsfältet!

Heartless av Philip Ridley

En av mina stora bioupplevelser under mina s.k. formativa år var när jag såg Philip Ridleys The Reflecting Skin (tror det var på Helsingfors filmfestival, men det kan ha varit på ngåon av de fantastiska singelbiograferna som fanns i Hesa på den tiden). Glömmer aldrig bilderna av den unge pojken som springer på sädesfälten runt huset där han förvarar det hemska i den lilla träasken. När jag surfade runt på nya trailrar häromdagen så stötte jag på hans nya film Heartless (se trailer här, det går inte att bädda in den tyvärr) med puddingen Jim Sturgess i huvudrollen. Ser spännande ut och med den regissören bådar det ju gott. Har inte hittat något svenskt premiärdatum för den, men med lite tur kanske den visas på Stockholms filmfestival i november? Har förresten precis ackrediterat mig till festivalen, i år ska jag verkligen försöka hinna se mycket film (speciellt med tanke på att jag missade i princip allt förra året för att jag var och hälsa på en kompis i Amsterdam).

Bored to Death, säsong 2

I går lyckades vi få tag på första avsnittet av den nya säsongen av Bored to Death, HBO:s komediserie där Jason Schwartzmann spelar den kämpande författaren Jonathan Ames (alter ego för seriens skapare med samma namn) som för att få tiden att gå extraknäcker som privatdetektiv. Avsnittet var sjukt kul och innehöll bl.a. Schwartzmann ute på Manhattans gator i en heltäckande SM-läderdräkt.

Jag pundade alla åtta avsnitt i första säsongen så fort jag hittade serien i mars i år, den är grymt rolig. Skojiga skägget Zach Galinfinakis spelar Ames bästa polare på ett uppgivet och otroligt underhållande sätt och åttiotalscharmören Ted Danson (fatta att han och Whoopi Goldberg varit ihop, det är för kul) spelar hans chef och kompis som mest är intresserad av att hänga med killarna och röka på. I avsnitt sex i första säsongen levererar han en av de roligaste replikerna på länge när han tillfrågas om vad han tycker i en fråga "I´m too stoned to have an opinion. But I´m having a really good time!". Hihi.

När jag var i New York i våras bodde jag hos mina kompisar Adam och Vonia i Carroll Gardens i Brooklyn och då var vi på den eminenta restaurangen Buttermilk Channel på hörnet Court street och Huntington (pröva deras ostron och den himmelska duck meat loafen). Och då kom Jason Schartzmann in! Efter att ha sett honom i de miljöerna i Bored to Death bara någon vecka innan kändes det genast som hemma. Fan, jag måste få bo i Brooklyn några månader inom de närmaste åren. Det kommer att hända, I promise!

Krönika om Sverigedemokraterna för tankesmedjan Magma

Jag skriver med ungefär tre månaders mellanrum krönikor för den finlandssvenska tankesmedjan Magma. För det mesta brukar jag förstås skriva filmrelaterade texter, men eftersom jag får skriva vad jag vill så skrev jag faktiskt den här gången en text med utgångspunkt i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Läs krönikan (och tidigare krönikor) här.

Plastic Bag med Werner Herzog

I går var Oceans (se tidigare inlägg här) personalfilm här på Filminstitutet (varje måndag visas nya filmer för oss här i biograferna, en riktig lyx). Den var som väntat otroligt vacker, men rätt så moraliserande utan att gå på djupet (excuse the pun). Ett kort ögonblick visade de fruktansvärda bilder av en säl som simmade runt en kundvagn mitt i ett moln av plast och skräp, men att de därefter inte visade bilder från The Pacific Vortex (skräpsamlingen som är minst så stor som Texas som snurrar runt i Stilla havet) är rent tjänstefel. Om man vill uppmärksamma folk på havens nedsmutsning (vilket ju bör göras) borde man ta i med alla medel som står till buds och visa upp hur det ser ut på riktigt. Bara denna lilla bild är ju superhemsk!


Hur som helst så påmindes jag om den excellenta kortfilmen Plastic Bag av Ramin Bahrani som Gabbe visade mig när jag var i New York i april. Den visar en plastpåses liv ur påsens egen synvinkel. Det briljanta består i att regissören har bett Werner Herzog göra berättarrösten. Ta en kvart ur din dag och se den!

Familjeresa till Skara

Har haft min bror Jonatan med familj på besök hela helgen. De kom över från Åbo av många orsaker: för att hänga med mig (of course), för att Jonatan byggde en ny bokhylla i min lägenhet (så fort jag hunnit ordna mina böcker ska ni få se bildbevis, nu har jag bokhylla från golv till tak på båda mina sovrumsväggar, vilket är en dröm jag alltid haft), för att Jonatan och hans fru Camilla gjort en fantastisk vagga åt Georg och Dianas kommande bebis (mitt blivande gudbarn) och för att vi skulle hälsa på vår släkting Addi i Skara.



På fredagen överlämnades vaggan till Georg och Diana. Har knappt någonsin sett Georg så peppad! Och då är han ändå en av de mest peppade människor jag känner. Ni förstår säkert varför, vaggan är ju hur fin som helst. En liten båt som hänger i en krok från taket, sjukt praktiskt och extremt stiligt. Jonatan och Camilla tillverkade en liknande vagga när deras dotter Svea föddes och nu har de utvecklat den ännu mer. Hör av er till mig om ni är intresserade!

På lördagen bar det iväg till Skara. Har aldrig varit där tidigare, men det visade sig vara en rätt pittoresk sovande småstad. Och vår 89-åriga släkting Addi är värsta krutgumman, såå kool! Helt klar i huvudet, kör bil själv, har varit på Antarktis och kollat på pingviner för bara sju år sedan och besitter en spjuveraktig humor som är fullkomligt charmerande. Jag har länge närt en önskan om en låtsasmormor (se tidigare inlägg här) och nu har jag hittat henne. Härligt. På bilden nedan står Jonatan, den runkunnigaste mannen östanhavs (som han skrev på den första av de sjutton runstenar han gjort hittills... ja, han är fantastisk) tillsammans med Addi och tittar på Sparlösastenen (en av de viktigaste runstenarna i Sverige).

Pedro med familj ska till Argentina!

Min kompis och granne Pedro har hela sommaren varit med i en grilltävling ordnad av Lithells. Med otroligt flit och fantastiska resultat (som ofta kommit mig till gagn, tack vännen!) har han lyckats grilla hela 82 gånger och därmed vunnit första priset, en resa till Argentina värd 50.000 kr. Tjohoo!

Pedro is the man! Så nu blir det köttätande i Argentina i vinter för Pedro och hans familj. Nedan ser ni hur han och sambon Saga skålar över vinsten på vår lokala krog. Grattis!

Submarino av Thomas Winterberg

Eftersom vi på Utlandsenheten på Svenska filminstitutet jobbar med att sprida svensk film i världen hör det till arbetet att ibland se film på arbetstid. Fatta att jag hittills bara haft jobb där det faktiskt ingår att se på film! Så sjukt lyxigt. Denna ynnest har inte gått mig förbi, jag är så otroligt tacksam. Danke, danke.

Det ingår dock inte att se film från andra länder, så därför brukar vi ofta se film i visningsrummet under lunchen. I förrgår och i går hade turen kommit till Thomas "Festen" Winterbergs nyaste film Submarino. Redan på Berlins filmfestival i februari försökte jag se filmen, men lyckades tyvärr inte få tag på en biljett. Festen är i mitt tycke den allra bästa dogmafilmen och när jag hörde snacket kring Submarino i Berlin visste jag att det skulle vara en film för mig. Och det var det.

Jag har alltid haft en fabläss för riktigt hårda filmer med en strikt genomförd estetik, typ Ulrich Seidels Import/Export (etta på min lista över nollnolltalets bästa filmer) eller dokumentären Vårt dagliga bröd, och Submarino är en riktig djupdykning rakt ner i ett danskt gråblått helvete. Brorsorna Nick och hans icke-namngive lillebror växer upp med en gravt alkoholiserad mor och efter en inledning från deras barndom flyttas vi fram till ett nu på samhällets botten. Eftersom jag verkligen vill att ni ser den här filmen (har inte lyckats hitta något svenskt premiärdaum för den, men den visas som Danmarks bidrag till Nordiska rådets pris, se datum på Kulturhuset här) tänker jag inte avslöja mer om innehållet utan endast konstatera att den är djupt berörande, otroligt vacker (vissa scener tar andan ur en, t.ex. scenen där Nicks ensamhet visas genom att det är helt kolmärkt runt honom och bara hans ansikte och cigaretten han röker är upplysta) och riktigt välspelad (svenskfödde Jakob Cedergren, se bilden ovan, är helt otrolig och dessutom skitsnygg i sitt imponerande skägg).

SD-ledare med huvudet på skaft

Stackars Filipstad...

Sundgren ger ut självbiografi

Filmkritikern Nils-Petter "Nosferatu" Sundgren ska äntligen ge ut en självbiografi, Inte bara bio. Jag är inte ironisk när jag säger att jag verkligen ser fram emot att läsa den (de som hängt med här på bloggen vet att jag haft en s.k. blogg-biff med den gode herrn, läs mina tidigare inlägg här), han har ju varit med hur länge som helst (han har tammefan träffat Buster Keaton!) och first hand upplevt sådant som franska filmvågen och det nya Hollywood, historiska filmeror som jag inte ens var född under. Just nu håller jag på läser Harry Scheins och Bert Karlssons självbiografier parallellt (ja, det är en fullkomligt schizofren upplevelse) så jag är redan inne i någon slags gubbstämning.

Uppdrag granskning om Film i Väst

I går kväll sändes Uppdrag granskning kultur om Film i Västs verksamhet. Det har förstås snackats i branschen om att programmet höll på att göras, så det var med stor nyfikenhet jag kollade in programmet (se programmet här). Tyvärr var det totalt platt fall. Detta har har våra licenspengar gått till? Flera månaders löner för folk på SVT och en resa till Cannes. For what? En av de tunnaste granskningar jag någonsin sett och ett fullkomligt meningslöst program.

De hade riktat in sig helt och hållet på det ekonomiska och ville undersöka i fall skattepengarna som ges till Film i Väst verkligen kommer Trollhättan och Uddevalla till gagn som politikerna och Film i Väst påstår. Det fick vi dock aldrig något svar på! Det enda vi fick veta var att det inte gjorts någon ordentlig utredning från kommunens sida för att kolla att detta verkligen stämmer samt att Claes Eriksson tror att de nog inte spenderade så mycket pengar i regionen när de gjorde Den enskilde medborgaren. Hela programmet slutade med att de för femte gången upprepade denna fråga som vi aldrig fick svar på. Är detta granskande journalistik?

Och om nu ingen annan än Claes Eriksson och någon lokal f.d. KD-politiker är missnöjd (Film i Väst har en politiskt tillsatt styrelse), vad är då problemet? Även om det var fallet att Film i Västs satsningar inte genererade så mycket pengar till kommunen som de påstår (de säger väl att varje skattekrona kommer kommunen till gagn fyrdubbelt i lokala investeringar som arbetskraft, boende, mat m.m.) så är det svårt att tro att kommunen går väldigt mycket minus på det här. Speciellt som programmet inte gör nästan något för att bevisa detta. Och även om så var fallet så kanske kulturinvesteringar inte går att mäta i rediga pengar? Det finns väl för fan andra värden i kulturen.

Det behöver knappast påpekas hur många fantastiska filmer som spelas in i Trollywood, filmer som visas på de största filmfestivalerna, som vinner de största priserna och som t.o.m. är milstolpar i filmhistorien. Då tänker jag t.ex. på Lars von Triers filmer Dogville och Antichrist. Och troligen också hans senaste Melancholia, som precis spelats in därnere. Och vad betyder det inte för människorna som bor där att det görs så mycket bra film där? Att de har Trollywood, något att vara otroligt stolta över, att Trollhättan och Uddevala med råge satts på den filmiska världskartan. Att de fått se skådespelare som Nicole Kidman och Kiefer Sutherland på den lokala pizzerian, att de känner att de bor på ett ställe där det satsas på kultur. Det om något är väl värt skattepengar.

Susanne Biers Hämnden

Såg äntligen Susanne Biers Hämnden i dag (se tidigare inlägg och trailer här). Den handlar om två unga killars vänskap och deras respektive familjers öden. Blev inte lika djupt berörd som av t.ex. Efter bröllopet (det blir jag å andra sidan väldigt sällan), men Bier håller ju alltid en otroligt hög nivå. Riktigt bra var det. Som vanligt visar Bier hur svårt det är att vara människa och rollfigurerna ställs inför moraliska val som verkligen är på liv eller död. Några av scenerna är fullkomligt lysande, skådespeleriet hela tiden på topp (alla in i minsta biroll är övertygande) och fotot ofta hänförande vackert. Såhär i efterhand känner jag att jag borde ha väntat tills jag kunde se den på bio, men när en exklusiv dvd på en film man väntat så här länge på hamnar i ens händer går det inte att låta bli...

Persbrandt spelar den ene pojkens pappa som pendlar mellan Danmark och sitt jobb som läkare i ett icke namngivet afrikanskt land. För en gångs skull är han inte typecastad som kvinnokarl/polis med smak för alkohol, utan den här gången får han spela en riktig människa, en trygg man som är djupt mänsklig. Och han är dessutom het som fan, i tjock kofta och knallblåa ögon kunde han vara med i vilken Pripps Blå-reklam som helst. Och hans röst... Underbar.

PS. Har ni sett att imdb.com ändrat utseende på sina sidor? De måste ha gjort det alldeles nyss eftersom det såg ut som vanligt när jag var inne tidigare i dag. Eftersom jag inte riktigt hunnit surfa runt där än så har jag inte bildat mig någon välgrundad åsikt om den "nya" sajten, när man ser det såhär snabbt är det främst det att bilder lyfts fram mer som är den stora skillnaden. Ska kolla noggrannare i morgon. Vad tycker ni?

Bastu!

Surfar runt lite på Hotel Concordias hemsida för att kolla hur jag ska bo när jag är nere i Lund på Fantastisk Filmfestival (se tidigare inlägg här) och då ramlar jag på denna bild från hotellets bastu. Naaaajs! Nu är peppet ännu högre än tidigare.

Black Swan

Darren Aronofkys nya film Black Swan hade ju premiär på Venedigs filmfestival för några veckor sedan. Har varit otroligt intresserad av den ända sedan jag läste om den för första gången, jag gillar Natalie Portman som fan och Aronofsky är ju Aronofsky. Och nu lovar trailern något riktigt stort! Galenskap, konkurrens och paranoia i balettmiljö. Kan det bli bättre?

Never Let Me Go

Håller på kollar lite på vad som visades på Torontos filmfestival för några veckor sedan och hittade då brittiska filmen Never Let Me Go, vars trailer gör mig riktigt nyfiken. Vad handlar filmen egentligen om? För att inte veta för mycket har jag bestämt mig för att inte läsa något om den innan jag ser den utan att endast med en vag aning om innehållet och en förhoppning om dess kvalitet se den så fort den finns tillgänglig. Det är ju oftast svårt att praktisera det här i praktiken (att inte veta något om filmer innan man ser dem), men jag gillar skarpt att gå in i biosalongen med öppet sinne.

Berlusconi dissades i Popakuten i söndags

Har lite vant mig av vid att jag har bloggen som kommunikationskanal) ska skärpa mig), så glömde alldeles att puffa för att Popakuten i Morgonpasset Helg har kommit i gång igen och att vi i söndags dissade Berlusconi på bästa sändningstid. Min kompis Oscar säger alltid att man bara kan hata Hitler (när jag överanvänder verbet hata i relation till människor), men jag gör ett stort undantag för fascisten Berlusconi. Jag hatar verkligen den mannen för vad han gjort mot Italien och mänskligheten. En sådan jävla pajas!

Lyssna på programmet och mina argument för hans idioti och mina tre filmtips till honom här.

Jury duty på FFF

Och orsaken till att jag inte kan gå på Actor´s Studio när Susanne Bier är gäst (se senaste inlägg) är att jag då är nere i Lund för att sitta i den internationella juryn på Fantastisk Filmfestival. En stor ära och ett uppdrag jag ser fram emot enormt. Har suttit i små juryn som Sthlm.doc på Tempo tidigare och förstås haft mycket med juryarbetet att göra när jag jobbade på Stockholms filmfestival, men aldrig suttit med i en så här prestigefylld jury, så det ska bli riktigt intressant och förhoppningsvis både lärorikt och roligt. Jag rapporterar givetvis därifrån här på bloggen, är nere ons 29.9 till sön 3.10.

Har bara vara nere på FFF en gång och då bara över dagen när jag intervjuade Neil Gaiman för Filmkrönikan (eller var det TV400? Minnet sviker...). Ska bli roligt att kolla in festivalen och staden och hänga med andra cienaster. Och främst av allt att få se en massa film och tycka till om den förstås! Min kompis och filmkollega Elin Larsson, som nu är chefredaktör på Cinema, kommer också att vara nere på jury duty, vilket känns bra. Temat på Cinemas nya nummer är förresten riktigt intressant, tidningen handlar om datorer och teknik på film och hur de sociala nätverken påverkar film m.m.

Susanne Bier på Actor´s Studio på Cinemateket

Nu är det äntligen officiellt att Johanna Koljonen blir den nya samtalsledaren för Cinematekets samtalsserie Actor´s Studio. Hon kommer att vara alldeles utmärkt som vanligt, det är jag övertygad om. Och ja, givetvis rekommenderade jag henne när Cinemateket undrade vilka som kunde vara aktuella. Vi finlandssvenskor bör hålla ihop. Om du missade hennes fina sommarprogram, lyssna på det här.

Första Actor´s Studio blir torsdagen 30 september och då är en av mina stora favoriter gäst, danska regissören Susanne Bier. Hon har bl.a. regisserat ålskar dig för evigt, Bröder och Efter bröllopet (som jag älskar). Har inte ännu hunnit se hennes nya Hämnden, men är väldigt sugen. Persbrandt som läkare som jobbar för Läkare utan gränser som får problem både på hemmaplan och bortaplan (se trailer nedan). Jag kommer dock inte att kunna gå på Bier-kvällen, snyft. Det suger verkligen!

Sverigedemokraterna och Danmark

Jaha, nu vaknar vi alla upp i ett Sverige som är sämre än i går. Perkele också! Sverigedemokraternas huliganchantande av Jimmie Åkessons namn (tjalalalalaa) på gårdagens valvaka är det pinsammaste jag sett på svensk tv. Kungarna av Tylösand, allt är förlåtet! Ni är intellektuella jämfört med SD:s brölare. Vuxna människor? Suck. Hur ska de ens kunna skrapa ihop 20 personer till riksdagen? Det verkar ju inte direkt vara så att de har en massa kompetent folk. Vi får hoppas att de inte bara blir politiskt utfrysta utan att de andra partierna i riksdagen också ägnar sig åt ren mobbning. Alltså att andra riksdagledamoter vägrar sitta vid samma bord på lunchen, vägrar hjälpa dem hitta i huset eller lära dem hur kopiatorn funkar m.m. Vilket gör att de får det väldigt svårt att verka överhuvudtaget. Jag är ledsen att det framstår som väldigt odemokratiskt med tanke på att nästan 400.000 svenskar röstade på SD (fatta vad många?!! Helt sinnessjukt ju...), men jag vill att de ignoreras, föraktas, smutskastas.

Nu får vi även vi som inte sitter i riksdagen kämpa för att SD inte ska kunna påverka samhällsklimatet i Sverige på samma sätt som Dansk folkeparti har smutsat ner folksjälen i Danmark och gjort Danmarks rykte ute i världen katastrofalt. För att få en extremt välskriven och faktaspäckad genomgång av läget i Danmark kan jag varmt rekommendera Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Hon lyckas exakt peka på hur huvudlöst och ologiskt allting blivit inom dansk invandringspolitik (infödda danskar klarar inte på långt när proven som införts för invandrare som vill ha danskt medborgarskap) och hur propagandan mot muslimer inte är annat än rent hets mot folkgrupp. Och hon gör det alldeles briljant och extremt underhållande! Läs den nu.

2 km loppis i Aspudden

Har precis kommit hem från 2 km loppis på Hägerstensvägen i Aspudden. I går gjorde jag en heroisk insats för mig själv och gick igenom alla mina böcker, mina dvd:er och mina kläder (inkl. de på vinden) samt storstädade min lägenhet. Och gick på gym! Det är knappt så jag känner igen mig själv ju...

Hursomhelst så var det för att jag tillsammans med mina kära vänner och grannar Georg, Diana, Saga och Pedro sålde grejer på det utmärkta initiativet 2 km loppis. Hela Hägerstensvägen var full av loppisstånd och det var ingen hejd på hur mycket folk det var. Massor vänner och bekanta och riktigt bra försäljning. Tjänade nästan en tusing!



Hade en hel del dvd:er till försäljning, jag är ingen samlare alls, så om jag inte har ett extremt sentimentalt förhållande till någonting så tycker jag mest att det tar plats. Utom böcker då, det kan man aldrig ha för många av. Min bokhylla håller på att sprängas, men i stället för att rensa så har jag beställt en bokhylla av min bror Jonatan som kommer att levereras nästa helg (lägger upp bilder sedan, den blir feeet).

Nåja, jag hade alltså ett gäng dvd:er, som alla gick åt. Några av dem var lite speciella, t.ex. Richard Hobert-boxen jag fick i inflyttningspresent av filmkritikern Emma Gray Munthe. Som en kärleksfull diss bestämde jag mig för att sälja den för den facila summan 1 kr med kriteriet att personen som köpte den ställde upp på bild för bloggen. Det blev den nye bekantskapen Kenneth Karlsson från dvdforum.nu som köpte boxen, kul eftersom han känner Emma och uppskattade boxens "back story".

Den andra speciella försäljningen var dvd:n Mr Beans semester som jag fått någon gång. Det är en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett och lite rolig i min kritikerkarriär eftersom den var orsaken till att vi på Metro införde betyget överstruken glob, alltså minus. Så för att ära detta faktum sålde jag filmen för -1 kr, jag gav alltså en krona till den modige mannen som förbarmade sig över filmen.

I´m Still Here

Få dokumentärer har man varit så sugen på som Casey Afflecks dokumentär I´m Still Here om Joaquin Phoenix förvandling från A-skådis till sunkig rappare. Affleck har ju hela tiden hävdat att det är en dokumentär och världen har med sorg och skeptisism sett hur Phoenix fallit sönder framför världens ögon med början hos David Letterman förra året.



På filmfestivalerna i Venedig och Toronto, som pågått de senaste veckorna, har alla spekulerat i om det verkligen är sant att Phoenix blivit helt spritt språngande galen. Senast i söndagens Popakut i Morgonpasset Helg i P3 snackade jag om dokumentären (lyssna på programmet här).

Men nu har Affleck gått ut och berättat att allt VAR fejk! Så jävla kool, vilken konstinstallation. Synd som fan dock att man inte hann se filmen innan man visste svaret. Kolla in trailern nedan.

Mercedes SLS

Mercedes SLS var min blygsamma lunchdejt i dag. Ibland måste man matcha dagens outfit med dagens ride...

Tusen gånger starkare

Har precis kollat på Peter Schildts Tusen gånger starkare, en film om maktstrukturerna i en högstadieklass. Filmen lyckas med det svåra konststycket att vara extremt tydlig i att visa upp orättvisorna i hur killar och tjejer behandlas olika och får ta olika mycket plats utan att det känns som att regissören pekar med hela handen. Dessutom är den välspelad, underhållande och gripande (jag sitter här med tårblanka ögon). Allas ögon kan öppnas av den här filmen, oberoende av ålder eller kön, men den borde absolut vara obligatorisk som skolbio för alla högstadieelever. Ett bättre underlag för diskussion kring de här frågorna kan jag inte komma på. Se den!



Biopremiär 24 september.

Vin på bio - kanske snart en verklighet

Nu har det i alla fall tagits ett litet steg i rätt riktning, regeringsrätten har nämligen slagit fast att det är ok att biografer serverar vin när de sänder direktsända operor i biograferna eftersom biografen då "fungerar som en konsertlokal". Läs mer om domen här.

Ända sedan jag bodde i Amsterdam hösten 2002 har jag tjatat om att man borde få dricka vin eller öl på biografer. Speciellt nu när biograferna har väldigt lite annat att komma med än 3D och stor filmduk med mastodontfilmer. Man vill ju ha komfort (hur svårt kan det vara att köpa in ett gäng filtar som man får låna?) och lite lyx (= ett glas vin eller två) när man ser film, annars kan man lika gärna göra det hemma i sin sköna soffa där tekniken med storbilds-tv eller projektor är helt tillräckligt bra. Regeringsrättens dom gäller endast för operaföreställningarna, men den sår ändå ett litet, litet frö av hopp i mitt hjärta om att vi kanske någon gång i framtiden kommer att behandlas som de vuxna människor vi är.

Köttigt värre

Kan inte sluta tänka på Lady Gagas köttklänning som hon hade på sig på MTV Video Music Awards i söndags. Kan. Inte. Sluta. Vad vill hon? Hur fungerar det rent praktiskt? Hur kan hon sitta i en salong med plyschstolar (eller vad det nu är) iklädd kött? Vad tyckte hennes bänkgrannar? Vad tycker alla vegetarianer? Hur luktar hon? Varför har hon en utbankad lövbiff på huvudet? Vaaarför?



Och är detta det absolut dummaste eller det mest briljanta som hänt inom populärkultur? Alla dessa frågor håller på att ta kål på mig. Har ni några svar?

Fincher, here I come!

Det har förstås inte undgått någon att den amerikanska remaken av Män som hatar kvinnor ska spelas in delvis här i Stockholm och att det är David Fincher som regisserar den. Jag har ju till leda tjatat om att Fight Club är min favoritfilm (vilket fortfarande stämmer, kollade på den för någon månad sedan för att se om den verkligen var så bra och ja, det var den) och jag gillar verkligen Se7en, The Game och Zodiac också (Panic Room och Benjamin Button tillhör däremot inte favoriterna). Så Fincher är givetvis en regissör som jag verkligen vill träffa. Han måste ju få kredd för all inspiration (och MVG på min magisteruppsats...) han gett mig! Så nu är jag totalt inne på att dra i alla trådar jag kan för att få tillgång till denne herre. Läste precis att en kompis kollega ska jobba med filmen, så nu har jag i alla fall ett spår att följa... Håll tummarna för mig, I´ll keep you updated!

PS. Det skulle dessutom verkligen inte sitta illa med en bild till i mitt töntiga fotoalbum "Me and the Famous People" på Facebook, ett fotoalbum som består av foton där jag står bredvid en kändis med samma pillemariska min på varje bild... Se några exempel nedan.

Kungarna av Tylösand

Okej, det är bara att erkänna, alla svenska skräp-tv-programs KUNG är här: Kungarna av Tylösand. Med motstridiga känslor kollade jag nyss in det första avsnittet av Kanal 5:s senaste snuskdokusåpa och jag säger bara: oh my god! Nu har dokusåpan verkligen gått in i en ny fas, rätt in i Dokusåpa 2.0. Den nya generationen av dokusåpa(ö)kändisar har slutgiltigt fötts. Här är det inga spelregler eller utmaningar eller tävlingar, här handlar det inte om något annat än att helt enkelt supa och knulla i tv. Deltagarna är fullkomlig white trash (jfr deltagarna i Jersey Shore) utan någon som helst koll på hur en vettig människa borde föra sig (en av dem kissar i jacuzzin), men de är inte bara medvetna om det själv, de är fett stolta över det!

En diskussion kring fin- eller fulkultur, moraliska aspekter (de här människorna har föräldrar, de ska förhoppningsvis i framtiden kunna ha vanliga jobb m.m.) eller det förnedrande i att medverka i OCH titta på sådana här program borde säkert föras, men jag tänker inte göra det här. De i mitt tycke fullkomligt vidriga deltagarna bryr sig uppenbarligen inte om vad folk tycker, de vill bara bli kända för att ha haft sex i tv, de har absolut inga andra pretentioner. Så varför skulle vi tittare ha det? Visst känner man sig extremt smutsig efter att ha sett det, men hands down: det här är galet underhållande tv. Galet!

P.S. För en språkfascist som mig var det en alldeles egen nivå av humor hur deltagarna talade. En av dem kunde varken imperfekt- eller perfektformen av skära (han sade skärde och skärt) och en annan av deltagarna sa "vem jag har sex med i tv spelar en stor anledning för mig". Detta är bara några av tiotals ofattbart roliga språkgrodor. "Täbbsen" har t.o.m. uppfunnit ett eget språk!

Utopia - bästa bloggen med roliga klipp

Georg är inte bara min brother from another mother och blivande far till mitt blivande gudbarn, han är också den absoluta största experten på YouTube som finns. Seriöst. Det finns ingen annan som lägger ner så mycket tid och energi på att hitta alla de bästa klippen FÖRST. Till allas vår lycka delar han med sig av sina upptäckter på bloggen Utopia, en garanti för dagliga skrattattacker och tappa hakan-stunder. Så nu vet ni, bara att börja följa honom slaviskt. Jag tar dock inget ansvar för om ni blir beroende.

Mina favoriter just nu är:

1. Babies eating lemons for the first time
2. What a man, what a man, what a mighty good man...
3. Just because he can and finds time

Check it out!

Oceans

När BBC:s fantastiska naturdokumentärserie Planet Earth kom var jag, och säkert ni också, fullkomligt begeistrad. Samma gällde Le peuple migrateur, den franska dokumentären där de följde flyttfåglar så nära inpå att det kändes som att man själv ingick i plogen. Det är något magiskt med naturdokumentärer, man blir aldrig trött på att fascineras av allting som finns på vår planet. Därför blev jag väldigt peppad när jag på filmnyheterna.se läste artikeln om den svenske undervattensfotografen Erik Börjesons senaste jobb. Han har varit med och filmat den franska storfilmen Oceans (regisserad av samma killar som gjorde Le peuple migrateur, Jacques Perrin och Jacques Cluzaud) som med en budget på 50 miljoner euro och 50 inspelningsplatser under ytan tagit fem år att färdigställa. Den kommer både att bli en långfilm (som har biopremiär här 1 okt) och en sextimmars tv-serie. Den amerikanska trailern nedan är jävligt ostig, men det var den som fanns på YouTube. För en bättre trailer, besök den svenska distributören Atlantics hemsida här.

Jag kan inte vänta, det här är bara garanterat så sinnessjukt fett!

Pirate Bay-dokumentären

Oscar var hemma från Hong Kong förra veckan och som vanligt fick jag mig en rejäl dos info kring intressanta aktuella händelser. Han snackade bl.a. om Pirate Bay-dokumentären TPB AFK som den svenske filmaren Simon Klose håller på med (läs mer i Wired). Klose följde Pirate Bay-rättegången i tingsrätten coh kommer att följa dem även i de högre instanserna (det är ju rätt klart att målet kommer att gå ända upp till hovrätten). Han finansierar filmen genom s.k. crowd funding, alltså att folk kan donera pengar till projektet via hans hemsida. I skrivande stund har han redan fått ihop över 40 000 dollar. Filmen kommer att släppas gratis på nätet när alla rättegångar är över. Of course.

Jag kände inte till Klose från tidigare, men han är redan en hjälte i mina ögon. Något så viktigt som hur det slutligen döms i Pirate Bay-målet BÖR dokumenteras, det handlar ju om vår tids mest betydelsefulla frågor kring upphovsrätt, informationsspridning, yttrandefrihet, personlig integritet på nätet m.m.

För att läsa mer om Klose och donera pengar till filmen, besök filmens hemsida här.

Hereafter

Eftersom jag då officiellt är tillbage (uttalat med extremt bred dansk dialekt) så hör det ju till saken att förkovra sig ordentligt i vilka nya filmer som är aktuella. Därför tänkte jag tillbringa lite tid på Apples trailersida i kväll, men var tvungen att tjuvkolla redan nu mellan jobbmejlen. Kom inte längre än till den första trailern jag klickade på innan jag ville blogga. Good sign, I guess.

Clintans nya film Hereafter med Matt Damon (Maaatt Damon!) som medium som kan tala med döda ser verkligt lovande ut. Damon har det senaste året seglat upp som en riktig favorit, inte bara genom sina roller utan faktiskt mest genom att han verkar vara en så skön kille med självdistans. Gillade Clintans Gran Torino riktigt mycket och är själv otroligt intresserad av livet efter detta, reinkarnation, medier m.m. Peppad!



PS. Ska passa på att tacka lillbrorsan Georg och svägerskan Diana för sparken i röven i går angående mitt icke-bloggande. Det är inte bara Marty som ska ha kredd...

Scorsese har gjort det igen

När jag var i sisådär 14-15-årsåldern började jag lägga hela min månadspeng på bio. Hittade vid en genomgång av grejer ett kuvert med biobiljetter från 1994, kuvertet innehöll 53 biljetter. Vad jag ångrar att jag inte fört dagbok över alla filmer jag sett genom åren. Fan. Det här var i alla fall så länge sedan (nästan tjugo år, herrigud vad man hunnit bli gammal) så det fanns fortfarande ett antal singelbiografer i Helsingfors som visade s.k. art house-filmer. Bio New York, Bio City, Diana m.m. Saliga i åminnelse! Henry - Portrait of a serial killer, My Own Private Idaho, Kalifornia, filmer som hade stor inverkan på den unga Andrea.

Men störst av allt var ändå att för första gången se Raging Bull på bio. Jag blir fortfarande tårögd av att se den svartvita vinjetten och höra musiken. En livslång kärlek till Martin Scorsese inleddes då och den varar fortfarande. Till slut skrev jag mitt specialarbete i skolan om Martin Scorseses filmer och då föddes också tanken på att faktiskt jobba med film, att studera filmvetenskap och sedan försöka livnära mig på att se film, tala om film och tänka kring film. Så jag brukar ofta kredda Scorsese för att mitt professionella liv har sett ut som det gör.

Och nu har jag ännu en gång anledning att tacka gamle Marty. Han har nämligen lyckats med det som ingen annan lyckats med (inte ens jag!), nämligen att väcka min blogglust igen. Som ni vet har jag inte bloggat på ett halvår. Orsakerna är många: jag har ett heltidsjobb, jag har en firma på sidan om detta jobb, jag har rest som en vettvilling runt i världen (New York, Shanghai, Hongkong, Berlin, you name it) och jag har helt enkelt känt att bloggandet varit något som stressar mig, något jag inte orkat med. Har fått ett visst utlopp för mina tips och funderingar via statusraden på Facebook, men främst av allt har jag haft en period där jag känt att jag behövt ta mig tid att läsa, fundera, softa. En tid där inputen långt överskridit outputen helt enkelt.

Okej, detta om detta, tillbaka till Marty. Det är inget dramatiskt i sig och det är dessutom en väldigt gammal film det handlar om, nämligen Scorseses reklamfilm för Freixenet (se den här). Har givetvis sett den förut, men en kollega påminde mig om den alldeles nyss och när jag såg den igen var det som att all min kärlek och passion, allt mitt intresse för film, plötsligt väcktes ur sin halvslummer.

Jag är tillbaka!