fredag, november 24, 2006

Ellen Allien på Grodan

Tysk minimalistisk knulltechno. Om det är någon som undrar hur musiken med den fina genrebeskrivningen (copyright Andrea Reuter) låter, kan jag varmt rekommendera tyska technobönan Ellen AllienCocktail Club på Grodan ikväll. Det kommer garanterat att bli mycket FET bas och riktig träldans på det trånga dansgolvet. Såg henne för några år sedan i Tyskland på SonneMondSterne och det var sehr sehr gut. Förstås. SMS är för övrigt en jävligt bra och avslappnad festival där jag också sett t.ex. Richie Hawtin och Richardo Villalobos spela back-to-back i soluppgången med tiotusen tyskar omkring mig som skrek jawohl. Najs! Innan Allien spelar svenske Tomas Andersson (som släpper på Alliens skivbolag Bpitch Control) vars Washing Up fortfarande får mig att le och dansa trots att jag hört den så mycket att jag kan varenda takt i den.

A day in the life...

Huh, vilken dag jag hade igår. Det var meningen att jag skulle intervjua Darren Aronofsky vid elva, men eftersom hans plan var försenat så var jag tvungen att avboka. För att gå på pressvisningen av En lysande jul, troligtvis den sämsta filmen jag sett sedan jag började recensera! Fy faaan, vad den suger. En amerikansk julfilm med ett "familjevärderingar"-budskap som får en att vilja spy, allt ackompanjerat av ett sinnessjukt enerverande "happy" bjällerklangssoundtrack. Denna skit istället för Aronofsky, om jag var död skulle jag vända mig i min grav. Nåja, lite plåster på såren var att jag träffade Aronofsky och hängde ut med honom någon halvtimme på Spy Bar på kvällen.

Han var supertrevlig (som alla amerikaner på besök i Stockholm) och vi bytte mejladresser, och så fick jag dessutom skälla ut Linnea på distributionsbolaget Fox för att de tar upp sådan smörja som En lysande jul på bio. Hon bekräftade mina misstankar om att det är en direkt order från USA, ingen med lite vett skulle kunna tro att en så amerikansk familjefilm går hem hos svenskar, speciellt nu när det finns så många bra animerade familjefilmer på repertoaren.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Efter filmen mötte jag upp Fredrik Wikström och Daniel Wallentin och så gjorde vi vår grej på work-in-progress på festivalen (se tidigare inlägg här och här). Det var fullsatt och folk var väldigt intresserade och frågade mycket, kul! De visade tre korta scener från Ett öga rött och det så riktigt lovande ut, med lite tur får jag se en rough cut av filmen i början av nästa år, då ska jag rapportera för er hur den var. Premiären är först i augusti/september 2007 och så länge orkar jag inte vänta. Jag är legendarisk för mitt usla tålamod...

Men nu till det viktiga: vid sju mötte jag upp min vän Vincent Skoglund, en av Sveriges främsta fotografer (och Sveriges 32:e sexigaste man enligt förra årets Elle, he he) och tillika min f.d. pojkvän, som jag i typ tre års tid varit skyldig pengar (don´t ask). För att slutgiltigt settle the score gick vi till Pontus in the green house och käkade deras avsmakningsmeny med vin. Oh my god! Det tog oss 4,5 timmar och begreppet kulinarisk resa kändes plötsligt inte som en kliché utan som dagens sanning (hm... klichéer är ju sanningar som sagts tusen gånger, vilket också är en kliché...). Jag har fan jet lag idag av allt gourmandande igår. Min vinnare var fördesserten (fatta att det finns en rätt som är fördessert!) som bestod av stiltonost vispad med creme fraiche och panerad, ackompanjerad av päronmarmelad och världens godaste vita übersöta dessertvin. Det hela kostade flera recensioner (det ska vara en sjukt dyr designerskjorta för att man ska kunna säga att det kostade skjortan, men som en liten ledtråd kan jag säga att ett lakan i timmen inte riktigt räcker till...), men om man känner sig löjligt rik eller om man lyckas få någon snubbe/snubba med pengar att bjuda ut en, så kan jag rekommendera stället. Servicen var förstås ypperlig dessutom. Alla borde få äta på en riktigt fin restaurang minst en gång per år, då skulle vi ha ett nöjdare samhälle (paw riktigt).

Metro: Shortbus och Them


Mina korta recensioner på Shortbus och Them kan du se här. För längre versioner, kolla in gårdagens Filmkrönikan här.

torsdag, november 23, 2006

Filmkrönikan: programmet och webb

I dagens Filmkrönikan är Johan Rheborg gäst och vi snackar om den underbara feel good-rullen Little Miss Sunshine. Jag recenserar också omtalade indiefilmen Shortbus där skådisarna har sex på riktigt och franska skräckisen Them. Dessutom har jag gjort en webbrecension på nya Bondfilmen Casino Royale. Programmet och webbrecensionen kan man se någon gång efter lunch och på tv kommer programmet som vanligt ikväll kl 22.30 på SVT2.

onsdag, november 22, 2006

Finlandssvenska - historia och statistik

Det är löjligt att ens försöka gissa hur många gånger jag förklarat vilka finlandssvenskarna är och vad som särskiljer finlandssvenskan från rikssvenskan. Det verkar som att det inte förekommer någon sorts undervisning i det här överhuvudtaget i den svenska grundskolan, vilket ju är absurt med tanke på den långa historia våra två länder har tillsammans. Min pappa är den mest framstående språkvårdaren inom finlandssvenskan (det är sant, i Finland frågar alla mig om jag är släkt med Mikael Reuter) och häromveckan var han här i Stockholm och höll en föreläsning om finlandssvenskarna på någon konferens. Föreläsningen spelades in och kan ses här, så om du är intresserad kan du klicka på länken, scrolla ner till "Svenskan - ett officiellt språk i Finland!" och få en kurs i vem vi konstiga mumintroll egentligen är.

Work-in-progress för Ett öga rött på torsdagen

Som jag berättat tidigare så ska jag vara moderator för ett work-in-progress om filmatiseringen av Ett öga rött i Stockholms filmfestivals seminarieserie Face2face imorgon. Seminariet tar en timme och sätter igång kl 17 på Nordic Light Hotel. Medverkar gör regissören Daniel Wallentin och producenten Fredrik Wikström. De kommer att bl.a. berätta om hur de fick filmen finansierad (och då visar de den tio minuter långa filmen de gjorde för att sälja in projektet, troligen den enda möjligheten att se den), om adaptionsprocessen och det faktum att de flesta i filmteamet är långfilmsdebutanter. Dessutom visar de tre korta scener från filmen, vilket är unikt eftersom den har premiär först i augusti 2007. Till min stora glädje är seminariet slutsålt, vilket ju visar vilket intresse det finns för filmen, men om man har tur kanske man lyckas klämma in sig ändå, så kom gärna förbi. Jag tror det kommer att bli superintressant och dessutom underhållande, Daniel och Fredrik är båda grymma typer.

måndag, november 20, 2006

Bloggtoppen 2.0

Efter att ha varit registrerad mindre än en vecka ligger min blogg nu på plats 4 under kategorin Film/tv på bloggtoppen.se. Får se hur positionen ändrar under veckans lopp, men jag ville bara passa på att tack er alla, kära läsare! Fortsätt gå in här och kommentera gärna mer, jag svarar på alla kommentarer. Pöss!

Säsongspremiär för Ett herrans liv ikväll

Jaaa! Äntligen är Filip & Fredrik, Sveriges överlägset bästa programledare, tillbaka i rutan. I missed you guys! En ny säsong av Ett herrans liv drar igång ikväll kl 21.55 på Kanal 5. Första gästen är Robert Gustafsson, ett val som jag personligen inte är så upphetsad över. Han känns sjukt ointressant privat, men F & F ska väl om några kunna locka ur honom lite roliga anekdoter. Jag var ju och kollade på inspelningen av programmet med Jan Guillou (du kan läsa om det här) och det blir säkert ett bra program. Bland de kommande gästerna hittar vi bl.a. Victoria Silvstedt, Arne Weise, Kjell Bergkvist, Mikael Persbrandt, Fredrik Reinfeldt och Patrik Sjöberg.

Ser själv mest fram emot Patrik Sjöberg faktiskt, inte för inte har F & F snackat rätt mycket om alla möjliga sorters droger tidigare, så de lär ju få honom att öppna sitt hjärta och säga att han inte ångrar att han tog kola utan att han ångrar att han blev fast för att ta kola. Två väldigt olika saker. Antar nämligen att det är Sjöbergs riktiga ståndpunkt även om man i detta moralpanikens land inte kan säga någonting alls om droger, debatten är ju helt infatil och argument för t.ex. legalisering av cannabis möts med "skulle du vilja se din dotter injicera heroin?"-nivå på motargumenten. Officiellt finns inget sådant som bruk utan endast missbruk och alla droger är precis lika livsfarliga för alla människor oberoende av livssituation och bakgrund. Tjena!

Galapremiären för Casino Royale


Sitter på tåget ner till Göteborg för inspelning av pgm 11 imorgon. Tänkte passa på blogga lite på min sprillans nya svarta MacBook (I löv it!). Var på galapremiären för nya Bondfilmen Casino Royale på Rigoletto igår. Rigoletto var proppfullt med kändisar och andra lyckligt lottade, uppklädda till tänderna. Det var nämligen smoking och galaklänning som gällde som klädkod. I en liten påse på stolen låg det ett ex av den nya Center-chokladen, med mörk choklad. Har velat smaka på den sedan jag hörde att den skulle komma, jag är en sucker för mörk choklad och kan inte tåla den svenska fisiga och äckelsöta chokladen som Marabous mjölkchoklad. Och den var god, det är bara att rekommendera.

Och chokladen är inte det enda jag kan rekommendera, herregud vad sinnessjukt bra Casino Royale var! Daniel Craig är precis så kool och hård och manlig (tack för de två badscenerna, Craig är heeeet) som Bond ska vara. Den öppnande actionscenen är så snygg och spektakulär att man bara satt där med munnen öppen och tänkte "fuck yeah" och "wow". Ska göra en webbrecension av filmen, som ni kan se här fr.o.m. torsdag vid lunch, så jag ska inte skriva mer nu, men årets actionfilm är det utan tvekan. Är säker på att alla kommer att gilla den.

Efter bion åkte det bussar till efterfesten på Grand Hotel. När man kom ut från salongen stod det massvis med folk som trängdes till den slutsålda (snyft, varför tror de mig inte när jag säger att den suuuger hästballe) visningen av Saw 3. Det var helt absurt att vandra fram som slaktboskap i den tillfälliga korridor personalen hade ordnat, människor stirrade verkligen. Inte för att jag inbillar mig att de stirrade på mig, jag gick trots allt emellan Magnus Carlsson+make och Alexander Bard och sångaren i BWO. Nåja, hur som helst så var festen förstås helt überfet. Superbra mat (se bilden), champagne, vin, öl och drinkar. Det fanns t.o.m. en gigantisk isskulptur (se den något mörka bilden på mig).

Och "alla" var där. Om någon skulle ha fått för sig att spränga hotellet i luften skulle hela Sveriges skvaller/kändisjournalister få byta jobb. Fast de var ju alla där, så det kanske inte skulle ha funnits några sådana kvar heller... Men de kanske borde byta jobb ändå, inte en enda journalist eller fotograf kom fram till mig. Och nej, ni behöver inte posta kommentarer om vilken egocentrerad och värdelös nolla jag är, jag undrar bara lite försynt om inte någon i alla fall borde ha känt igen mig och t.o.m. ansett det relevant vad jag tyckte om filmen. Filmkrönikan är trots allt det största filmprogrammet på svensk tv (by the way så har vi riktigt bra tittarsiffror nu på över 200.000 per program, 50 % bättre än de senaste säsongerna) och när jag går ut eller träffar nya människor i olika sammanhang brukar typ 60 % kommentera att jag jobbar på tv. Jag kan ingenting om statistik, men borde inte det betyda att jag börjar bli någonslags igenkänd person? Nu lämnar vi ämnet, men jag kan säga att det där gyllene tillfället när jag högröd i ansiktet ska skrika den klassiska repliken "vet du inte vem jag är" inte har infunnit sig än.

På festen träffade jag bl.a. Rafael Edholm, som jag lärde känna när jag åkte snöskoter med honom i våras för ett reportage för 400 Bio, filmprogrammet jag gjorde på TV400 i år. Han är helt galen och det menar jag som en fet komplimang. Han har så sjukt mycket energi och tar verkligen för sig av livet, en egenskap som jag uppskattar. Måste passa på att här kommentera hur USEL TV400:s hemsida är. Inte det minsta uppdaterad (jag och mitt program finns fortfarande kvar) och rätt användarovänlig. Hela TV4:s hemsida är förresten ett skämt, tacka vet jag SVT:s hemsida: klar, tydlig, lätt att använda och funkar alltid+ alla program gratis att kolla på. Public service i dess bästa form.

När man kom in på festen fick man ett poker chip som jag använde till att spela tärning med. Kände mig som Sharon Stone i Casino (för övrigt den sista riktigt bra filmen som min forne favorit Martin Scorsese gjort) när jag stod där och kastade de två tärningarna. Jag lyckades vinna riktig storslam en gång så jag kom upp till priskategori nr 2 och kunde lämna festen med en riktigt fin och stor indisk ornamenterad lykta som kommer att passa perfekt som belysning för rökarna (de idioterna behöver också behandlas som människor) på gården under min kommande glöggfest. Gick till galan med min vän Stina (se bilden) från Café och Elle och vi hookade upp med Amir Chamdin (you know who) och Brady (hans sjukt sköna polare från USA, se bilden) och hängde ut med dem resten av kvällen.

Amir, Brady och jag fick biljetter till Café Opera och trots att vi var på väg hem tänkte vi "varför inte?". Mera som ett slags skämt (även om jag hade sjukt mycket att bära och svinkalla kläder på mig) tog vi taxi till Café Opera. För er som inte bor i Stockholm kan jag berätta att det är typ tre minuters promenad mellan ställena. Vet ni vad vi betalade för taxin? 89 kr!!! Eller snarare hundra faktiskt eftersom Amir lämnade mynten i dricka. Snacka om att Gud straffar somliga genast. Som en komisk jämförelse kan jag berätta att jag betalade 124 kr för min taxi hem från Café Opera till Kransen. Där ser ni skillnaden mellan friåkare och Taxi Stockholm, Taxi Stockholm är bäst!

PS! Bilderna är tagna med min SonyEricsson k800i och Sonys produktplacering är helt enorm i Bondfilmen och inte för inte är det Sony Pictures Releasing som distribuerar den. Men Bondfilmer SKA ju innehålla produktplacering, så det stör faktiskt inte.

lördag, november 18, 2006

Mulberry Street


I torsdags var jag moderator för ett face2face med regissören Jim Mickle (kolla in Hitlermustaschen! Den ser inte ut så i verkligheten...) efter världspremiären av hans skräckis Mulberry Street. De är typ 13 personer här i Stockholm, inkl. hans föräldrar, najs. Kolla in filmen, den har en visning kvar (tisdagen 21 nov kl 22.30 på Mauritz). Zombiefilm med människor som förvandlas till råttor. Trots att filmen är inspelad i huvudskådisens etta är den imponerande, med den budgeten hade man väntat sig något sjukt B, men jag kan ärligt rekommendera den för alla zombiefilmsfantaster (I know you´re out there!). Fick boken The cinema of John Carpenter, the technique of terror av Ian Conrich & David Woods som tack från festivalen. Har länge varit intresserad av att veta mer om Carpenter, så det är ju perfekt.

Hängde ut med Jim på invigningsfesten på Spy bar efteråt, men kom bäst överens med filmens produdent Adam Volck och kostymören Vonia (hon har något långt och svårt armeniskt efternamn som hon behållit trots att hon och Adam är gifta). Så nu ska jag bo hos dem i deras gästrum i Harlem när jag är i New York och slipper bo på hotell. Så sjukt cleant! Allting ordnar sig alltid, bara man har förtroende för universums krafter, det är bara så.

Kunde inte låta bli att lägga in en bild på ett fan från festen...

Black gold

Var och såg Black Gold på festivalen, en dokumentär om kaffe (och en av filmerna jag tipsade om tidigare). Som film var den inte så superupphetsande, men innehållet är det som räknas. You will never have a latte at Starbucks again typ... Ta chansen att se den på festivalen, den har fortfarande tre visningar kvar. Kolla tider och boka biljetter här.

I samma genre tänker jag absolut försöka se dokumentären om Wal-mart, som också visas på festivalen. Dokumentärfilmssektionen Collage är alltid stabil på festivalen.

Jag är en tant...

Fy fan vilken tant jag har blivit. Igår satt jag på tunnelbanan (iklädd kappa och matchande stövlar/väska/skinnhandskar, bara det visar ju att jag är en tant) och när ett gäng tjejer i yngre tonåren steg på tyckte jag att de var så högljudda och störande att jag bytte vagn vid nästa station. Så jävla kärringaktigt. Och så älskar jag att lösa korsord och sudoku och klaga på dagens ungdom (som jag inte förstår mig på alls). Och så är det ju portvinet förstås...

Invigningsgalan på Stockholms filmfestival

Huhu, vilken dekadens. Sitter och bakisbloggar efter tre hårda festnätter som tog sin början i onsdags på Stockholms filmfestivals invigningsgala. Först var det visning av Todd Fields Little children på Skandia. Filmen var rätt deprimerande men klart sevärd. Sedan var det kalas på Nordic Light hotell. Senast jag var där var vid nyår, då var det dans till tysk minimalistisk knulltechno (ett uttryck klejmat av yours truly) som gällde. Det är en rätt bra lokal, lite dansgolv och mycket mingelvänligt, vilket ju är hela poängen med tillställningar som den i onsdags.

Träffade bl.a. John Cameron Mitchell, regissören till Shortbus. Han var precis lika mycket kärlek och humor som hans underbara film och sjukt liten. Den där grejen om att kändisar alltid är mycket mindre än man hade väntat sig stämde i alla fall på honom. Jag hade tänkt länka till shortbusmovie.com, men där är bara en satirteckning från Intl Herald Tribune som kommenterar Irakkriget. Samma grej gäller marieantoinettemovie.com, så en protest verkar vara på gång. Kommentera gärna om ni har hittat fler filmsidor som är med i protesten. Jag stöder dem!

Sedan träffade jag också Amir Chamdin, en kompis sedan länge, som sade att han varit på en Q&A med Alejandro Gonzalez Iñarritu i Chicago, om Babel förstås. Iñarritu berättade att Marockoinspelningen varit rätt kaotisk, två veckor innan sinspelning hade han fortfarande inte rollbesatt vissa roller, killen som tar Brad Pitt och Cate Blanchett till sin hemby i filmen var t.ex. en tekniker som fick rycka in (och han är svinbra). Och det är plåtat med 16 mm!

Stötte också på Helen Ahlsson, framgångsrik producent (hon var årets Producer on the move i Cannes, alltså utvald av Svenska filminstitutet av representera Sverige). Helen har bl.a. producerat Armbryterskan från Ensamheten, vilken ju var riktigt bra. Hon kom ut med hur mycket hon älskar Finland och jag predikade som vanligt om min grundmurade kärlek till Dalarna. Hon är från Borlänge, vilket ju är Dalarnas ghetto nr 1 med sprit och amfetamin och knivfajter, men förutom den hålan så är Dalarna mitt absoluta favoritlandskap. Insjön rules!

Författaren Daniel Åberg var också där (kolla in hans blogg här!). Han har bolaget Dudley förlag tillsammans med min business partner Morgan Sturesson (och är en kompis också förstås). Morgan och jag och Gabbe har produktionsbolaget Sockerresenärerna tillsammans och vi har köpt rättigheterna till Daniels bok Dannyboy & kärleken, som vi tänkt filmatisera typ våren 2008. Vi har inte riktigt kommit igång med vår verksamhet dock, mycket för att vi jobbar så mycket med annat men också för att Gabbe bor i New York och utbildar sig till regissör. Gabbe har bloggen Kackerlackor och cracklangare som är sjukt rolig läsning speciellt för New Yorktorskar. Check it out!

Mattias Dahlström, musikkritiker på DN samt en av grundarna av Ingmar, var också på plats. Alltid lika underbart att se honom, han är en av mina äldsta vänner här i Stockholm. Som jag sagt förut så tycker jag att han är en av de tre bästa populärkultursjournalisterna (shit va många bokstäver...) i Sverige. De andra är som bekant Fredrik Strage och Kristoffer Poppius. Även han är en vän i bloggosfären, han skriver en blogg om fotboll som du kan inspektera här. Kvällen fortsatte med dimmiga timmar på Spy bar, men det är en helt annan historia...

fredag, november 17, 2006

Metro: Marie Antoinette, Saw 3 och Reuters ruta


Sofia Coppolas gräddbakelse till film, Marie Antoinette, är huvudrecensionen i Metro idag. Och så sågar (sic!) jag Saw 3. Jag hade inte trott att den skulle vara sevärd, men det var verkligen en gigantisk plåga att tvingas genomlida den skiten. Äckel och ännu mera äckel, det finns bl.a. en scen där en kille ligger i botten på en stor tunna och halvruttna grislik mals ner och sköljer över honom. Jag är sjukt luttrad och blir typ aldrig äcklad eller illamående, men däremot så tycker jag att man ska ha något att säga eller upprätthålla någonslags standard i all film. I Saw 3 var det bara uselt effektsökeri som inte ens var skrämmande.

onsdag, november 15, 2006

Bloggtoppen

Registrerade min blogg på bloggtoppen.se igår och den åkte rakt in på plats 11 i kategorin Film/tv, vilket känns skitkul. Jag hade ingen aning om hur många som läser min blogg, men enligt bloggtoppen så har jag haft 176 besökare (i veckan). Nu har ju bloggtoppens räkningsgrej varit uppe på min sida i bara någon dag, så det ska bli intressant att se hur många besökare det är på en riktig vecka.

Vi kanske kunde göra en deal? Om jag lovar att lägga upp roliga inlägg varje dag (hm... lovar och lovar, försöker är nog ett bättre ordval), så lovar ni att gå in och läsa varje vecka och även tipsa era polare om att göra det. Nr 1 i min kategori är min f.d. arbetsplats tvfeber.se med över 13.000 unika besökare i veckan, så det känns ju rätt oöverkomligt, men nu ska vi väl kunna komma upp i över 500 i alla fall och därmed glida in på plats 5 istället för bloggen där redaktionen hos Peter Jihde bloggar (hur kul kan de egentligen ha det?). Är ni på?

tisdag, november 14, 2006

The Fountain


Var och kollade på Darren Aronofskys The Fountain i morse, han kommer ju hit nästa vecka med anledning av att Stockholms filmfestival ger honom Visionary Award och då ska jag troligen intervjua honom för ett nytt (hemligt!) livsstilsmagasin vars första nummer kommer ut i februari nästa år. Kommer ihåg när jag såg hans debut Pi på Kärlek & Anarki (Helsingfors filmfestival), jag fascinerades av hur svårt det var att lista ut om huvudkaraktären var galen eller genialisk och nu har jag lite samma sorts känslor för Darren. The Fountain är en film som är omöjlig att definiera och faktiskt lite omöjlig att tycka något om också. Den utspelar sig i tre olika tider; conquistadorernas erövring av mayaindianernas land (sekelskifte 1400-1500-talet är det väl), någotslags nutid och så en sista del som antingen är i en avlägsen framtid eller bara i en helt annan dimension (kanske dödsriket ungefär, men in space). I alla delar finns det älskande paret spelat av Hugh Jackman och Rachel Weisz. Filmen korsklipper mellan de här olika planen utan att egentligen berätta så mycket. Mot slutet blev det definitivt för utdraget, men jag tyckte om filmen medan den höll på. Men var den bra eller bara konstig? Hm, jag vet inte. Måste nog fundera på det någon dag. En sak är i alla fall säker, Hugh Jackman har helt perfekt huvudform! De borde verkligen ha honom helrakad i fler filmer.

måndag, november 13, 2006

X-Men och det dåliga samvetet (igen)


På väg upp från inspelningen av pgm 9 av Filmkrönikan på tåget borde jag egentligen ha skrivit klart en nästan färdig recension av den danska filmen Drömmen för den finlandssvenska filmtidningen Filmjournalen, men trots att det bara var ungefär en halvtimmes putsande kvar lyckades jag inte få den inspiration som behövdes. Jag är en typisk deadline-människa,om jag inte har en absolut deadline att arbeta mot så får jag inte saker ur händerna trots att det förstås skulle vara sjukt mycket bättre om jag inte satt den sista natten och skrev bara för att jag måste.

Ja, ja, nu var det ju inte det jag skulle snacka om utan det faktum att jag istället för skrivande ÄNTLIGEN kollade på X-Men (kan inte vänta på att se 2:an och 3:an), som jag verkligen diggade. Som jag visste att jag skulle göra. Varför jag inte sett filmen förut är ett lika stort mysterium som varför jag inte hade sett Goodbye Lenin innan förra veckan. Ibland hjälper det inte ens att veta att man kommer att gilla en film, man får den på något jävla vänster inte sedd ändå. Lite samma mekanism som att inte lyckas boka den där tandläkartiden eller ringa det där samtalet eller posta det där brevet; saker som tar typ fem minuter, men de blir bara inte gjorda. De är ju inte ens jobbiga att göra för fan! Tydligen måste man alltid ha någon dåligt samvete-grej på gång för att vara människa. Eller nåt. Okej, det är inte samma sak att inte se en film, men ni vet vad jag menar.
En detalj ur filmen:
På bardisken står en skål för dricks med texten: Tipping is not a city in China. Sisådär fyndigt, men det påminde mig om det bevingade citatet: Denial is not a river in Egypt. Vet någon varifrån det kommer? Har det varit med i någon film? Om du vet det kan du väl skriva det i kommentarer så blir jag så lycklig, så lycklig.

Filmkrönikan: De andras liv och Anders Nilsson


I förra veckans avsnitt av Filmkrönikan (du hinner fortfarande se reprisen ikväll kl 19.30 på SVT2) var actionfilmsregissören Anders Nilsson gäst. Jag recenserade den animerade djuren-slår-tillbaka-komedin Boog & Elliot: Vilda vänner och den sista (hoppas, hoppas det verkligen är den sista) Wallanderfilmen med Krister Henriksson, Hemligheten. Anders hade sett den tyska filmen De andras liv och han gillade den skarpt, precis som jag. Se avsnittet här. Eftersom jag inte har någon bild av oss tre så illustrerar jag istället med denna hypermoderna tv från konferensrummet i TV-huset i Gtbrg (ett hus som för övrigt ser ut ungefär som byggnaderna i De andras liv, alltså DDR anno mitten av 80-talet).

Prisutdelning på Tempo dokumentärfestival


Ryktena om min död är betydligt överdrivna, men det stämmer att jag varit förkyld i kombination med fortsatt ständigt arbete (att vara frilans i ett nötskal) och därför inte uppdaterat bloggen på över en vecka. F´låt, ska inte hända igen (utom möjligen under veckan 6-14 december, som jag precis köpt en New York-resa till. Hurra!)

I lördags var jag på dokumentärfilmfestivalen Tempos prisutdelning på biografen Sture för att dela ut priset för sektionen STHLM.DOC, som jag ju satt i juryn för (läs tidigare inlägg). Efter att ha glidit ur min stiliga och alldeles nya Maggie Wonka-kappa (se bilden) tog jag emot instruktioner för vad jag skulle komma ihåg att säga och vem (jag eller Film Stockholms verksamhetschef Uflf) som skulle hålla i vad (en Cassavetes-box på dvd) och när (medan jag läste motiveringen). Jag diggar verkligen att göra sådana här saker, att stå framför en full biosalong och presentera en film eller dela ut ett pris eller något liknande. Det är nästan lite konstigt, men jag har aldrig förstått hur man kan tycka att det är jobbigt att tala inför folk. Ändå är det väl något som de flesta har svårt med.
Hursomhelst så var det den unge killen Ricky Gevert (nej, inte Gervais, se bilden) som vann för sin film Bosse & Bänke. När jag delade ut priset (som bestod av 25.000 kr och ovannämnda Cassavetes-box) sade jag att juryn hade diskuterat de olika filmerna ivrigt, vilket ju var sant, men juryn var faktiskt helt enig om att Rickys film skulle vinna. Filmen kommer att visas på Folkets bios Kort & Gratis, vilket i alla fal i Stockholm innebär att man kan gå och se den på Zita kl 18.30, kolla in Folkets bios hemsida för datum. Vi delade även ut ett hedersomnämnande till Calle Holck för hans En film om att göra någonting enkelt svårt.
Träffade också på Emma Gray-Munthe och vi passade på att smida lite ränker inför vår kommande världserövring (hemligt, hemligt). Är vi inte vinterfina i våra svarta hår och bleka nunor?

fredag, november 03, 2006

Hey Baberiba imiterar mig

Flera kompisar har hört av sig och berättat att de precis imiterade Filmkrönikan på Hey Baberiba och att Christine Melzter var jag. Faaan vad stort! I have finally made it:-) Reprisen kommer på söndagen kl 13.05, så det bli perfekt bakis-tv för er lyllosar som befinner er på rätt/fel (välj själv) sida om pölen. Själv måste jag försöka få tag på avsnittet på TV4 Anytime eller något annat vänster, jag vill se det nu!

Uppdatering:
Nu har jag sett imitationen och den är svinkul! Dock mera p.g.a. de sjukt roliga "filmklippen" och en rätt träffande imitation av Helena. "Jag" var mest tyst och sur och sade att jag inte har någon åsikt. Hmm, inte helt överensstämmande med verkligheten tycker jag.

The Year of Magical Thinking


Jag är ju bibliofil också, inte bara cineast, så jag konsumerar böcker i så hög takt som jag bara hinner (typ två stycken i veckan). Pocket Shop är Guds gåva till mänskligheten, på riktigt! Tänk att det bara kostar kring 60 kr att köpa en bok, på samma sätt som fildelning så gör det verkligen kultur tillgängligt för alla på ett helt nytt sätt. När man läst en bra bok på pocket kan man bara ge den vidare till någon som man tror skulle gilla den eller köpa en ny likadan åt massor av polare. 60 kr! Ett glas vin på en bar, ett meal på ett hamburgarhak eller en fika på ett dyrt café. Så jävla värt att köpa en upplevelse, i bästa fall en helt ny värld för det priset. Och så kan man ha med sig boken hela tiden i sin handväska. Ja, ja, ni förstår att jag är pro-pocket... Borde kanske göra något åt det faktum att jag varken kan gå på toa eller promenera till tunnelbanan utan att samtidigt gå och läsa en bok, det måste ju tyda på mycket svarta tankar som ska hållas borta med konstant läsande...

Håller i alla fall på läser Joan Didions The Year of Magical Thinking om när hennes make sedan 40 år tillbaka, författaren och manusskribenten John Gregory Dunne (skrev bl.a. Al Pacinos genombrottsfilm Panic in Needle Park, som jag tyvärr inte sett), dog i en hjärtattack samtidigt som deras enda dotter svävade mellan liv och död p.g.a. en förkylning gone bad. Har läst ca 3/4 av boken och den är lika bra skriven som alla recensioner påstått. Köpte den för att se om jag ska köpa ett annat ex till en vän som förlorade sin mamma i cancer i söndags och det ska jag absolut. Rekommenderas härmed. I samma veva köpte jag också Kjell Johanssons Huset vid Flon som utspelar sig i mina nya hemkvarter i gamla Midsommarkransen (enligt Nöjesguidens redaktion "Stockholms filmkritikertätaste stadsdel", vilket kanske stämmer även om jag själv bara vet att Roger Wilson också bor där). Och eftersom man inte kan gå in på Pocket Shop utan att balansera sina inköp med en deckare så köpte jag också Karin Fossums nya. Hon är alltid bra.

Goodbye Lenin!


Kollade precis på den tyska filmen Goodbye Lenin!, som ända sedan den visades på Stockholms filmfestival 2003 har varit en av de värsta pinsamt-och-tråkigt-att-jag-inte-sett-den filmerna på min lista. Såg bitar av den på kontoret under hösten 2003 (jobbade på festivalens programavdelning då), men man får ju inte direkt någon uppfattning om en film som snurrar i höger ögonvrå samtidigt som man försöker mejla, tala i telefon och skriva en text samtidigt. Nåja, hur som helst så ska jag recensera De andras liv, en film om DDR och Stasi, i Filmkrönikan nästa vecka, så då måste jag ju se Goodbye Lenin! eftersom den utspelar sig kring Berlinmurens fall. Och den var ju skitbra. Förstås. Unge stjärnskottet Daniel Brühl är grym i rollen som Alex, killen som återskapar DDR när hans mamma vaknar ur sin koma åtta månader efter murens fall och är så känslig att man inte får uppröra henne. Filmen innehåller både riktigt roliga scener och berörande drama och det är verkligen intressant att se en film om järnridåns slutskede. Helt otroligt hur hjärntvättade folk i Östtyskland var, hur kunda man tycka att det är grymt att man efter "bara" tre år har fått lov att köpa en Trabant? En Trabant! Man borde ju få betalt för att köra en sådan skrothög... Påminner mig om när min morbror i somras berättade vad de brukade säga om Renault på Åland när han var ung (Renault: fyra hjul och en bult). Men tillbaka till filmen: kolla in den. Den och Undergången är utmärkta exempel på den tyska filmvåg som erövrar Europa.

Galleri Sorgenfri och Maggie Wonka


Jag har hittat världens gulligaste galleri och klädbutik i SoFo, Galleri Sorgenfri på Bondegatan 64. En kompis kompis tipsade om att jag säkert skulle gilla deras grejer och hon hade så rätt. De har dels egna grejer, bl.a. ljuvliga set att halsdukar, mössor och vantar, och så andra märken som Vera&William och Maggie Wonka (som bl.a. klätt kronprinsessan Mette Marit i Norge). I förra Filmkrönikan hade jag på mig Maggie Wonka och strumpor från Vera&William (de är världens skönaste!) och nästa program ska jag ha på mig Maggie Wonka också. Kläderna har lite 20-talskänsla, vilket ju passar utmärkt till min soon-to-be Louise Brooks-frisyr. Inte sedan programmet började har jag fått lika mycket komplimanger för mina kläder, najs.

STHLM.DOC


Jag satt med i juryn för sektionen STHLM.DOC, som ingår i Tempo dokumentärfilmsfestival och består av korta dokumentärfilmer producerade i Stockholm, och i onsdags träffades vi för att se de fem nominerade filmerna. I juryn ingick också dokumentärfilmaren Måns Månsson, Filminstitutets Ragnar Berthling, Katharina Mattsson från Folkets bio och programchefen för Tempo Sofie Lagergren. Vi samlades i Folkets bios lokaler och såg filmerna i biograf Beskow, den hetaste och minst syrerika biograf jag någonsin upplevt. De fem nominerade filmerna var Bosse & Bänke av Ricky Gevert (inte Gervais...), Emma hjärtat Olle av Ulrika Widmark, Psykoballet av Frida Kempff, En film om att göra något enkelt svårt av Calle Holck och Fast eller flytande av Eva Cederstam och Åsa Maria Bengtsson.

När vi sett filmerna gick vi till Gondolen och käkade, drack och diskuterade. Trots att jag bott i Stockholm i sju år var det första gången jag var på Gondolen, helt jävla sjukt! Speciellt med tanke på hur många gånger jag sagt att jag ska gå dit och t.o.m. varit på väg dit. Nåja, bättre sent än aldrig. Om jag skulle lyckas ta mig till Livrustkammaren också skulle jag ju nästan slippa känna mig som en permanent dålig människa, he he. Efter att vi diskuterat alla filmer genomförde vi en vägvisande röstning och vi var faktiskt 100 % eniga om vem som skulle vinna. Vinnaren offentliggörs på prisutdelningen lördagen 11 november, som sänds i SVT2 med början kl 20. Jag ska lämna över priset till den vinnande filmen, kul.

Metro: Borat och Reuters ruta


I dagens Metro har jag recenserat Borat och varit sjukt peppad, men vad ska man göra när det är den bästa filmen ever? Kul att det på metros förstasida överst har en länk på min recension på filmen. I like! Det som inte syns i nätversionen är citatet jag plockat ut för tidningen, vilket den här gången är Carrie Fisher som i Vanity Fair på frågan om hur hon fick rollen som prinsessan Leia i Star Wars svarade: "Jag låg med någon nörd, hoppas det var George. Kommer inte ihåg eftersom jag tog så mycket droger på den tiden". Bästa citatet jag hittat sedan jag började på Metro för två månader sedan. I Reuters ruta hypar jag bl.a. Amanda Seyfried, Aki Kaurismäk och Jamie Bell, kolla in alltihop här.

Kaksi/två


Vilken hysterisk vecka... Nu har jag efter en något guppig överfärd anlänt till familjens sommarstuga i Pargas i Åbolands skärgård, så nu har jag äntligen tid att blogga lite. Blev kontaktad av UR för några veckor sedan, de håller på producerar ett program om hur det är att vara finländare i Sverige, antingen som sverigefinne eller inflyttad finne (i mitt fall förstås inflyttad finlandssvensk). Jag mötte redaktören, kameramannen och en till snubbe på Zita i onsdags och spelade in ett "säg" för programserien som ska sändas typ vid påsk. Jag fick säga vad jag ville om min upplevelse av att vara finnjävel och jag valde att framhålla hur människor reagerar på min dialekt samt visade min Lilla My-mugg eftersom jag är som hon typ (finlandssvensk, ganska liten och kan bli jättearg). Bland de andra de ska ha med i programmet finns Ambra Succi från Bounce, vilket är roligt eftersom hon gick på min storebrorsas klass i Helsingfors.