tisdag, mars 31, 2009

Nytt jobb på Filminstitutet

I morgon börjar jag på ett nytt jobb på UtlandsavdelningenSvenska filminstitutet. Utlandsavdelningens uppgift är att marknadsföra ny svensk film utomlands, så det handlar mycket om svensk medverkan på filmfestivaler och dylikt. Ska hjälpa dem med diverse projekt de har på gång, bl.a. en stor svensk satsning på den polska filmfestivalen Era New Horizons. Jag har länge känt att jag gärna igen skulle jobba på ett kontorsjobb med fasta arbetstider och kollegor, att vara frilans kan vara rätt tråkigt när man sitter ensam vid datorn hela tiden. Känner mina blivande kollegor från tidigare och jag gillar dem alla skarpt, så det ska bli trevligt att ingå i den gemenskapen. Känner dessutom givetvis en massa andra som sitter i Filmhuset, vilket är grymt kul. Som en extra bonus kommer jag också att få korrekturläsa Swedish Film (tidningen som ges ut av Utlandsavdelningen), hurra. Korrläsning är seriöst min största passion i livet, I kid you not. Eftersom SFI är semistatligt har de också den helt bisarra grejen som kallas sommartid, nämligen att man sommartid (redan från första maj) arbetar en timme kortare per dag (med bibehållen lön givetvis)! Fett. Eftersom det helt säkert kommer att bli en hel del övertid i samband med förberedelser inför Cannes m.m. kommer jag nog att kunna plocka ut lite kompdagar här och där under sommaren. Sweet. Och så är det ju en helt perfekt cykelväg att cykla från Kransen, man kan åka längs med vattnet hela tiden. Så alla well that ends well, universum bevisar jämt och ständigt att allting ordnar sig till slut. Jag tackar ödmjukast för det!

Trion från Belleville


Ni vet hur det är med vissa filmer, man har velat se dem hur länge som helst men på något jävla vänster får man aldrig till det. Kanske för att alla ens kompisar redan sett filmen eller för att man inte riktigt vill erkänna att man inte sett den. Med vissa filmer har det blivit en slags spärr som gör att jag aldrig får till att se dem (t.ex. Manderlay). Och andra filmer har jag nästan lyckats övertyga mig själv om att jag sett för att jag sett delar av dem och hört och läst massor om dem (t.ex. Lilja Forever). En av dessa filmer har alltid varit Trion från Belleville, den underbara franska animerade filmen på cykeltema. Men i söndags lyckades jag spräcka förbannelsen! Till saken med dessa filmer hör att jag vet att jag vill se dem (inte bara att jag borde, som i fallet med t.ex. Zozo), att jag kommer att uppskatta att se dem. Och det gjorde jag. Trion från Belleville är en fullkomlig pärla. Den är otroligt välanimerad (vissa drag liknar stilen i Spirited Away) och fantastiskt rolig med massvis detaljer att titta på i varje scen. De förekommer inget prat mellan karaktärerna alls, utan allt kommuniceras via ljud och rörelser. Riktigt skickligt gjort. Det fanns oändligt med klockrena delar i filmen, men min absoluta favorit var den extremt servicevillige kyparen under restaurangscenen. När han backade ur bild med sitt megasmil och huvudet nedböjt bakåt i underdånighet mot maffiabossen höll jag på krevera av skratt. Var tvungen att gå tillbaka och se om det flera gånger efter filmens slut. Detta är en film alla skulle älska, det kan jag faktiskt garantera.

Kruthuset regerar

Vilken perfekt dag jag hade i lördags. Sov ut ordentligt, käkade frukost i lugn och ro ackompanjerad av det nya numret av Filter, gick Årstaviken runt (Hornstull, Tanto, Gullmarsplan, Liljeholmen, Hornstull) med en kompis, fikade, fortsatte läsa, åt mat, sov någon timme och gick sedan i bastu på Reimers (jag och tio killar...) med två dopp i isvak. Två Redbull på det, så är man hur fit for fight som helst. Efter en sväng via Ljunggrens där min kompis Johanna spelade techno (hon har precis börjar som musikansvarig där), drog vi i oss lite mat och satt oss sedan i Porsche Carreran som James hade tillgång till för färd ut till Kruthusets lokal i Västberga. Eftersom jag har vita månader och var spiknykter var jag inledningsvis lite skeptisk till att åka ut, men när vi kom dit vid halv två (halv tre sommartid) var festen redan i full gång. Lokalen är väl sådär (och dammig som en byggplats), men stämningen var otroligt bra. Axel Boman spelade som vanligt som en gud (och såg ut som en sådan) och den inresta Berlin-dj:n René Breitbarth bjöd på sån grym jävla tysk minimalistisk knulltechno att man knappt kunde tro att det var sant. Dansade konstant! Men det som verkligen gjorde natten var det remarkabelt najsa klientelet. Vi var tvungna att tjata om det hela tiden. Människorna var avslappnade, kärleksfulla, glada, snygga, koola. Endast ett fåtal sketchiga snubbar strök omkring (de brukar ju hänga på semisvartklubbar som den här), för det mesta var det total Bar 25-stämning. Och jag träffade ett tjugotal bekanta, vilket alltid är underbart. Så danke, danke till Gandalf och de andra för att Stockholm visade sig från sin absolut bästa sida. Än finns det hopp! Kan knappt vänta till nästa gång.

lördag, mars 28, 2009

Earth Hour

I kväll kl 20.30 inleds Earth Hour (läs mer här), en timme när så många som möjligt ska stänga av all el i sina hem jorden över. Ett bra initiativ tycker jag. Själv kommer jag att tillbringa timmen i en bastu på Reimers med ett gäng kompisar. En eldriven bastu. Inte värst kosher, men att alla som är där har stängt av all el i sina hem samtidigt kompenserar ju i alla fall lite... Och en bastutid i en bastu med tillgång till bad i Pålsundet är inget man låter bli att använda när chansen dyker upp, tro mig. Går inte att komma på ett bättre sätt att tillbringa förkvällen på inför en lång natt på stan. Bastu, isbad och mysigt chill med vänner och lite bärs (utom för mig som har vit månad), det är gött det!

fredag, mars 27, 2009

Mokoma på Strand i kväll

Den finska klubben Mokoma har tillsammans med Bone Voyage (sic) gjort flera feta bokningar i kväll, bl.a. kultförklarade finska bandet 22 Pistepirkko (uttalas kakskytkaks pistepirkko). Det hela går av stapeln på Strand, vid sju inleds aftonen med en dokumentärfilm om 22 Pistepirkko, sedan spelar diverse finska band jag skam till sägandes inte känner till (Joensuu 1685, Anssi8000 och Maria Stereo, Goodnight Monsters) och till slut då 22. I höstas var jag konferencier på Mokoma (som alltså vill göra finsk musik känd i Sverige), så det ska bli kul att i kväll återse alla härliga sverigefinnar och finländare i diasporan från senast. Och så kan man ju spela rundpingis på Strand, alltid lika roligt!

onsdag, mars 25, 2009

East Bound & Down


En kompis gav mig de sex första avsnitten av HBO:s nya humorserie East Bound & Down och nu har jag precis börjat plöja. Serien handlar om f.d. baseballproffset Kenny Powers, spelad av fantastiska hillbillyn Danny McBride (han i blå t-shirt längst fram), som i alla fall jag senast såg i stonerrullen Pineapple Express (vars regissör David Gordon Green regisserat andra avsnittet). Kenny är totalt misslyckad och i kombination med hans egna fasta övertygelse om att han är bättre än alla andra uppstår det komiska situationer som kryddas med infantila men roliga dialoger. I andra avsnittet dyker Will Ferrell (som också producerar serien) upp som bilhandlare i Runar Sörgaard-frisyr, kul. Som sig brukar är serien full av underhållande biroller, jag diggar speciellt Steve Little (längst till vänster på bilden). En detalj värd att nämna är att varje avsnitt börjar exakt där avsnittet innan tog slut.

söndag, mars 22, 2009

Efter tio på Fyran på måndagen

Ska vara med i Malou von Sivers förmiddagsprogram Efter tio på TV4 i morgon. Alltså Sveriges svar på Oprah. Eftersom jag är semiarbetslös och de senaste veckorna haft tv för första gången på hur länge som helst har jag faktiskt kollat på programmet rätt mycket och gillar det (ja, jag är en tant). På måndagar har de någonslags filmklubb och då tar de alltid in en extern recensent. Jag vet inte vem annan som ska vara gäst, men jag ska i alla fall snacka om Clint Eastwoods nya film Gran Torino och också ge ett dvd-tips. Det borde vara ca 11.15 och framåt som jag är med. Då får ni också se min assnygga nya hood/klänning från mina vänner på WESC.

fredag, mars 20, 2009

Norska filmdagar på Sture

Var på invigningen av de norska filmdagarna på biograf Sture i går kväll. Sprang in i salongen med andan i halsen precis när den norska kulturattachén började prata, skämdes lite ända tills Rafael Edholm några minuter senare kom inrusande med vespahjälmen under armen...

Filmen som visades var Max Manus, som handlar om killen med just det namnet. Eller han hette Maximo Guillermo Manus om man ska vara noga (och det ska man vara om en norrman heter något så superhjältelikt). Max Manus var en norsk motståndsman under andra världskriget, som först stred på finnarnas sida mot ryssarna och sedan inom sitt eget land under de allierade. Visste ni förresten att ryssarna under hela krigsperioden aldrig kom längre in i Finland än 150 km medan Tyskland ockuperade hela Norge på två månader? Eller så sa de i alla fall i filmen... Jag blev verkligen sugen på att läsa mer om andra världskriget i alla de nordiska länderna, är det någon som kan rekommendera en bra bok? Hursomhelst var filmen intressant och välgjord och Aksel Hennie som spelade huvudrollen var bra som alltid. Fatta att filmen setts av 1,2 miljoner norrmän (de är 4,5 miljoner allt som allt)! Efter visningen var producenten och Aksel där och svarade på frågor, men de bleknade i jämförelse med Gunnar Sönsteby, en av männen som faktiskt var med i motståndsrörelsen och som avbildas i filmen. En åldrande, otroligt ödmjuk gubbe som fick mitt hjärta att snörpa sig av vördnad. Jag var tvungen att hålla i armstöden hårt för att hindra mig från att stiga upp och göra honnör när han kom in på scenen. Vilken respekt jag känner för krigsveteranerna i våra land, det går inte ens att förstå vad de har gjort för oss. Att vi i Norden fått växa upp i rika välfärdsland i stället för i rysshelvetet eller under nazism. Bra att hålla i minnet när man kommer på sig själv att gnälla över något, vad som helst. Alla våra "problem" bleknar i jämförelse.

Samtidigt kan jag inte låta bli att i en liten liten del av mig själv i Sverige känna en saknad efter den gemenskap och nationella stolthet som kommer ur känslan av att ha klarat sig igenom ett krig tillsammans med sina landsmän. Att tillsammans ta sig igenom en gigantisk kris där främlingar hjälper varann utan att förvänta sig något tillbaka, där folk riskerar sina liv på fronten eller i staden genom att gömma en motståndsman. I dagens Stockholm undviker folk att ens titta på varann i tunnelbanan och aldrig att det hänt att någon bett om ursäkt när den gått rakt in i en på gatan. Armbågsmentaliteten, offermentaliteten, trygghetsnarkomanin, ansvarslösheten och egoismen: alla dessa horribla beteenden florerar fritt utan att vi ens kan sätta fingret på dem ordentligt. Är det verkligen så hemskt att välfärd per automatik måste leda till att alla bara bryr sig om sig själva?

Efter filmen gick filmgänget och min underbara kompis Lisa Taube (som håller i filmdagarna) och alla andra inblandade i visningen till O-baren på Sturehof. Stod mellan Rafael Edholm och Aksel Hennie största delen av kvällen, så det går inte att klaga. Rafael var som vanligt full av smaskiga och galna historier om vad han gjort i sitt liv och som vanligt blev jag tvungen att lova att inte skriva om dem på min blogg. Jag tror fan att han sysslar med att testa min lojalitet, den jäveln. Men ett löfte är ett löfte... Aksel var i riktig bläckfiskstämning (ni vet, armar överallt, runt alla kvinnors midjor), men jag hade inget emot det eftersom han lagt sig till med ett praktfyllt helskägg. Jag är ju total skäggoman och blir alltid löjligt imponerad och förtjust när någon kan visa upp ett tätt och vackert skägg. Fint, va?

torsdag, mars 19, 2009

Natasha Richardson död

Läste precis på imdb att skådespelerskan Natasha Richardson dött i en skidolycka. Fan vad onödigt! Har alltid gillat henne skarpt och tyckt att hon och Liam Neeson är ett av de absolut koolaste skådespelarparen i världen. Trots att hon inte gjort de där största rollerna har hon alltid funnits där i utkanten och förgyllt ramarna på varenda film hon medverkat i. Hon blev bara 45 år gammal. Jävla skit.

Morgonpasset i P3 på lördagen

Är med en stund i Morgonpasset i P3 nu på lördagen, nångång efter kl nio. Eftersom jag ska gå ut på fredagen och min röst kräver någon timme av te och uppvärmning innan den är radiomässig, så gjordes intervjun redan igår (men de kommer säkert att låtsas som att det är lajv...). Temat för dagen är flygplatser och flygplan och jag tipsar om mina tre favoritscener som utspelar sig där. Att Patti som intervjuade mig också är finlandssvensk i förskingringen känns rätt roligt. World domination next...

onsdag, mars 18, 2009

Twilight...

Läste i en artikel i DN att Juan Bayona ska göra den tredje Twilight-filmen (ja ja, det är över en vecka sedan artikeln publicerats men den senaste tiden har tillbringats inne i mitt huvud snarare än online for a change...). Det är ju han som gjorde min absoluta favoritskräckis Barnhemmet (min enda femma i Elle), som jag såg i Cannes 2007 och intervjuade Guillermo del Toro för (han producerade filmen). Mitt livs hittills bästa intervju och härligaste connection, del Toro är en stor underbar nallebjörn och vi fortsatte prata i minst en kvart efter intervjun, han är också stor Ghibli-fan och lyste av stolthet när jag jämförde Pans labyrint med Ghiblifilmer som Spirited Away och Det levande slottet. Kramen jag fick när vi skiljdes åt toppade till och med pussen jag fick av Mads Mikkelsen några dagar innan. Det är stort.



Anyway, artikeln påminde mig om att jag fortfarande inte sett Twilight, så därför gjorde jag det. Man måste ju veta vad kidsen går i gång på nuförtiden... Och herrigud vad filmen är melodramatisk, de kan ju knappt prata med varann utan att det ska vara "stämningsfullt kuslig/romantisk" musik och en kamera som roterar runt dem. Och denna ständiga slowmo gör en till slut helt vansinnig. Men men, kan se vad det är som fascinerar fjortisflickor, jag skulle nog också ha älskat det då. Och det är ju en gigantisk jävla portion av undertryckt kåthet, förståeligt att tonårstjejer diggar att ha en forum att leva ut sina lustar. I support that. Mig fick det dock mest att känna mig gammal.

Alexander den stores långresa

Min goda vän och f.d. kollega (researcher på Filmkrönikan) Alexander befinner sig på en långresa i Asien tillsammans med sin flickvän Sara. I dag videoskajpade han mig från Shangai, det var kväll därborta och de skulle precis bege sig till en hemlig bar som någon kvinna öppnat inne i sitt eget hem bakom en mystisk dörr i en gränd. Sounds good. De har varit borta i två veckor, så två och en halv månad återstår. Alex bloggar välformulerat och välplåtat varje dag, jag kan rekommendera det som läsning för alla er som längtar bort från ett vårvintervacklande Norden. Även om det är rätt svårt att klaga just nu, har tillbringat över tre timmar ute på promenad i gassande vårsol. Från Dramaten längs med Strandvägen bort till Djurgården, runt hela ön, färja till Slussen och sedan bort till Hötorget (via en något bisarr längdskidstävling på fejksnö nedanför Slottet). Nu är jag trött på det där riktigt sunda viset som man blir efter att ha rört på sig utomhus. Skönt.

torsdag, mars 12, 2009

Veckans dummaste citat

Så här svarade LO:s Per Bardh i tidksriften Fokus på frågan om hur man ser på kvinnodominerade yrken (med anledning av att sopåkare tjänar 34000 kr i månaden jämfört med undersköterskors 19400 kr):

"Vi ska föra en diskussion om behovet av en diskussion om utjämning mellan yrkesgrupperna".

En verklig handlingens man...

SR Metropol vid fem

Ska medverka i SR Metropol vid femtiden i dag. Dagens programledare Erik Klarén och jag ska snacka om Slumdog Millionaire och andra filmer som går på bio just nu (vet inte om någon annan kanske också är gäst). Om ni inte kan lyssna nu i eftermiddags på frekvensen 93,8, kan man höra programmet här i efterhand.

Tangopalatsi


Var på Tangopalatsi i går kväll. Klubben har flyttat från Södra Teaterns tredje våning till Kägelbanan och det är verkligen en bättre lokal. Vet inte när jag senast var på Kägelbanan, men de har byggt om sedan sist och den avlånga lokalen med svarta pelare längs med dansgolvet passar perfekt för en svängom till finsk tango. Darya och Månskensorkestern spelade lika bra som vanligt, den tidlösa elegans som Darya utstrålar är så förfinad att man aldrig tröttnar på att se dem. Tangopalatsi är en av de enda klubbar som blandar en äldre publik med folk i vår ålder, det vimlade av finska par i 60-årsåldern (som givetvis dansade grymt bra). Jag blev t.o.m. uppbjuden av en gullig Sverigefinne och fick (försöka) dansa två danser, vet inte när det senast skulle ha hänt. Tack, Pekka, för den! Träffade en del Sverigefinnar som jag samarbetat med genom åren och reflekterade för femtioelfte gången kring hur lycklig jag är över att vara tillbaka i Stockholm och befinna mig i ett sammanhang igen. Jag kan bokstavligen inte gå ut genom dörren utan att träffa vänner och bekanta som med öppna armar och stora leenden uttrycker sin glädje över att jag är hemma igen. Tack, alla underbara för det.

tisdag, mars 10, 2009

I huvudrollen: Stockholm

Nåja, nu är Tempo över och jag nöjd. För er som missade invigningsfilmen Am I Black Enough for You om soullegenden Billy Paul så kan jag tipsa om att den går på Zita. Bästa filmen jag såg var NY77: The Coolest year in Hell om New York år 1977, där hiphoprörelsen (i Bronx), discoboomen (Studio 54) och punkrörelsen (CBGB) slog igenom. Explosiv energi och total kreativitet. Kunde inte låta bli att tänka på dagens Berlin hela tiden, det är nog det närmaste man i dag kommer den grogrund för kreativitet som det fattiga, förfallna New York var då. Att kliva ut i ett Stockholm i mars 2009 är inte direkt inspirerande... Men jag älskar att vara hemma, missförstå mig inte. Det är bara så synd att allt är så putsat och fint och köpcentrigt, det är ju ett under att det finns någon kreativitet kvar här i trygghetsnarkomanins högborg.

Hursomhelst, så kan man bli inspirerad här med. Jag var på Stadsmuseet på ett möte idag (ska hålla i en stadsvandring under Kulturfestivalen i augusti, berättar mer om det när jag vet mer) och efter mötet passade jag på att gå på den nya utställningen I huvudrollen: Stockholm. Det var en av de roligaste och bästa utställningar jag sett. I en massa olika rum visades klipp från diverse filmer som utspelar sig i Stockholm, allt indelat i olika temata som t.ex. brottsplats Stockholm, kärlekens Stockholm och ungdomens Stockholm. Man kunde gå omkring i sin egen maka takt och kolla in filmklipp, rekvisita och filmplanscher. Bland annat. Det fanns också informationsfilmer om biografer i Stockholm förr i tiden och en filmhistorik med utgångspunkt i filmer inspelade i Stockholm. Jag tillbringade över två timmar inne på utställningen och rekommenderar den varmt! Utställningen håller på ända till januari nästa år, så det är ingen brådis, men när det slaskar ute i det riktiga Stockholm kan det vara skönt att inmundiga kultur mitt i stan. Gratis!

torsdag, mars 05, 2009

Tempos festivalblogg!

Skriver en festivalblogg för Tempos filmfestival, som drog i gång i går med stor invigningsfest på Strand och som fortsätter till söndag kväll. Tror inte jag hinner skriva något här på den egna bloggen under tiden, men följ med till Tempos hemsida och kolla vad som händer där (första inläggen ska precis publiceras, scrolla bara ner lite så hittar ni bloggen). Jag är så otroligt peppad inför att se alla filmer jag prickat in i det utmärkta webbschemat som finns på Tempos hemsida! Håller som bäst på att se Black Nation som handlar om de svarta männens situation i dagens USA, ett ämne som alltid har intresserat mig. Syns i festivalvimlet!

tisdag, mars 03, 2009

HEMMA igen igen igen!

Som ni kanske har förstått så är jag i Stockholm just nu. Och inte bara just nu, jag har flyttat tillbaka! Landade förra veckan, tillbringade helgen i Finland på klassträff (nostalgi!) och firade brorsdotterns ettårsdag och den här veckan har jag skickat in materialet till Elle nr 5. Det var också det sista numret av Elle där jag medverkade i den formen som det har nu (med en filmsida i Aktuelle), de ska omstrukturera tidningen. Kommer säkert att skriva för dem på ett eller annat sätt ändå i fortsättningen, men som regelrätt recensent blev det exakt ett år.

Fick reda på det i Berlin för två veckor sedan. Hade varit riktigt olycklig veckorna innan, hade konstiga hälsoproblem med ihållande hosta och utmattning och funderade konstant på vad jag egentligen ska göra, hur jag ska tjäna pengar och var jag ska bo. En riktigt mörk period. När jag fick beskedet om att jag inte ens har inkomsten från Elle längre bröt jag ihop och bara grät. Kändes hemskt att vara i Berlin utan mina vänner och utan någon aning om vad jag skulle göra. Och jag gav upp helt enkelt. Ringde gråtande hem till min bästa vän och livscoach Oscar, som gjorde precis som en bästa vän och man ska göra, han sa: "Hördu gumman, nu kommer du hem så ordnar vi upp det här". Det var ju det beslutet som grott i mig enda sedan julen, men det var som att trycka på en knapp att fatta det. Allting mörkt bara rann av mig och energin återvände. Mejlade min otroligt kloka kusin Linda (som jag aldrig mejlar annars, fick bara en stark impuls att göra det) som svarade på kvällen med det mest fantastiska mejl jag någonsin fått, ett mejl som fick mig att se allting klart igen. Ibland är det mest effektiva sättet att nå insikt att helt enkelt ge upp och precis som hon lovade så började allting falla på plats omkring mig så fort jag fattat beslutet att flytta hem.

Helgen som följde, min sista helg i Berlin, var härlig. Jag kände dofter, såg nya saker på gator jag vandrat på hur många gånger som helst, gjorde plötsligt gamla invanda saker på ett nytt sätt, det kändes som om en stor blöt filt hade lyfts bort från mig. Jag var fullt levande igen. Genom kriser till ett nytt liv. Nu är jag tillbaka, genuint glad och energisk. Har faktiskt fått en del uppdrag så fort jag bestämt mig för att flytta tillbaka och har lite grejer på gång, men i princip är jag arbetssökande. Så tar gärna emot erbjudanden...

måndag, mars 02, 2009

Tempo dokumentärfilmsfestival

Sitter hemma hos min brorsa i Finland, har varit på klassträff i Helsingfors i fredags (nostalgitripp!) och så fyllde min brorsdotter Svea 1 år i går. Så perfekt tillfälle att hälsa på i öst. Kommer till Stockholm i morgon och ska då förbereda mig inför Tempo dokumentärfilmfestival, som börjar onsdag kväll. Ska hålla i deras prisgala på lördagen klockan 18.30 på biograf Viktoria, vilket ska bli kul. Men roligast är förstås att jag får se hur mycket film som helst. De visar film på Viktoria och Klara (i Kulturhuset), men också på Rio, den gamla kvartersbiografen i Hornstull som fått nya ägare och rustats upp. Är så otroligt glad över det, hur den har skötts geno åren är en total skam och sorg, men nu blåser hoppets vindar ånyo. Dessutom bor jag hos Oscar runt hörnet, så det är praktiskt. Har ett fullspäckat schema av visningar framför mig, de som jag är mest peppad på är:

NY77, The Coolest Year in Hell (om New York i slutet av 70-talet)
Youtube och jag med Ruben Östlund
Planet B-Boy (om breakdance)
Generation Electro (om techtonik)
Japan: A story of Love and Hate (om en japansk direktörs uppgång och fall)

Och så förstås alla svenska dokumentärer som har chansen att vinna The Documentary Award. Har bara sett Måns Månssons HR Landshövding hittills, men jag gillar den skarpt. Måns är alltid så jävla bra och filmerna en njutning för ögat. Tempos hemsida är överskådlig, funktionell (man kan göra sitt eget visningsschema!) och snygg, kudos till dem. Kolla in den här. Hoppas vi ses i vimlet!