Walk Hard är en skrattfest!

Såg Walk Hard: the Dewey Cox Story i går. Den är skriven av nördpack-kungen Judd Apatow, så visste att den skulle vara bra, men att den var så sinnessjukt rolig hade jag ändå inte väntat mig. Filmen är en parodi på Walk the line, men den är så mycket mer än bara en parodi. John C. Reilly, som spelar Dewy Cox, är ett komiskt geni, hans gummifejs är bara för otroligt. De miner han lyckas frambringa är obetalbara. Kolla bara den tomma blicken på planschen ovan.

Några höjdpunkter:

1. Dewey Cox kommer på en av sina bandmedlemmar med att röka weed och det utvecklar sig till världens marijuanareklam. Se själv:


2. Cox träffar Beatles hos Maharishi i Indien och de spelas av alla underbara komiker i Hollywood. Jack Black är Paul McCartney, Paul Rudd är John Lennon, Justin Long är George Harrison och Jason Schwartzmann är Ringo. En fantastisk scen! Lägg märke till hur Rudd uttalar great record.


3. Cox är inne i en LSD-ivrig hippieperiod och kommer på en ny sorts musik: "I don´t call it music, I call it schmusic!".

Filmen kändes som en omedelbar klassiker och den är det perfekta valet för en bakissöndag, helt i nivå med mina älsklingar Supersugen och 40-year-old virgin.

En skräckfylld dag

Ibland är det skrämmande att vara filmkritiker. Då menar jag inte att man är rädd för att universum ska tycka att man har ett alldeles för bra jobb och därför se till att man blir påkörd eller något utan jag menar bokstavligen skrämmande. Började dagen med att se amerikanska nyversionen av bröderna Pangs The Eye, med Jessica Alba i huvudrollen. Den var skitskrämmande, jag satt där och skrek i hörnet av biosalongen, det var riktigt pinsamt hur jag höll på. Jag som brukar vara thrilled av att se skräck var flera gånger tvungen att hålla händerna för ögonen för att jag inte pallade. Ska göra en webbrecension av filmen som publiceras på Filmkrönikans webbplats på onsdagen, så höll ögonen uppe då. Här kan ni kolla på (den rätt dåliga) trailern så länge:


Efter lunch var jag sedan på The Ruins, en riktig dussinskräckis som var rätt så lam. Två unga amerikanska par hittar en mayaruin i skogen i Mexiko och sedan händer det en massa mindre kul saker förstås. Det är rätt svårt att bli rädd när det onda är talande murgröna (I kid you not)... Vad indieprinsessan Jenna Malone gjorde i filmen förstår jag inte riktigt, jag trodde hon var mån om sin kredd, men tydligen inte. Filmen har premiär i slutet av maj.

I kväll ska jag se Jaume Balagueros nya film Rec, vilket jag verkligen ser fram emot. Han är snubben bakom Nameless, Darkness och Från andra sidan, alla bra filmer. Men den är också en skräckis, så jag har faktiskt övertalat min kompis Målar-Janne a.k.a. Kerv Jenok (världens roligaste alias) att se den med honom, jag pallar inte möta skräcken själv så många gånger under en dag. Ska recensera filmen till nästa avsnitt av Filmkrönikan (som sänds 9 april) då vi ska ha den nya spanska skräckfilmsvågen som tema (äntligen!), det kommer att bli grymt. Emma Gray-Munthe ska vara gäst, sweet.

På finska i radion med Idol-Markus

I lördags var jag med på Soili & Waronen Show på Sisuradio (alltså P7, Sveriges radios finska kanal). Har varit gäst hos dem tidigare, bl.a. tillsammans med skådespelerskan Stina Rautelin, men nu var ett helt gäng i studion som hängde och drack bubbel. Träffade min gode vän Håkans flickvän Darya som sjunger i tangobandet Månskensorkestern(se bilden). De ska spela på Södra Teatern på torsdagen på klubben Tangopalatsi, soloaktuella Markus Krusegård från Laakso är en av gästartisterna. Tror att det kommer att bli grymt, tyvärr är jag dock i Göteborg, snyft. Men de ska spela på Bio Tellus i Midsommarkransen på fredagen, så ser dem då i stället tror jag. De spelade en låt av Månskensorkestern i showen, det var asbra. Finsk tango får mig verkligen att tänka på 50-talet och forsrännare och andra underbara saker.

En annan av gästerna i studion var Markus Fagerwall, a.k.a. Idol-Markus (för bättre bild kolla in hurry.se). Jag har inte ens vetat att han har finska rötter (mamman talar finska, pappan mäenkieli, alltså tornedalsfinska) och aldrig hört hans musik innan han spelade några låtar där i studion, men han kändes rejäl och sympatisk och det visade sig att vi hade en gemensam kärlek till backhopparen Matti Nykänen. Det går inte ens att förklara fenomenet Matti; han är den mest framgångsrike backhopparen genom tiderna med hur många guldmedaljer som helst bakom sig, men samtidigt är han en bisarrt korkad alkis vars liv prytt de finska löpsedlarna de senaste 25 åren med historier kring allt från strippande till fängelsestraff. Och han har en total förmåga att säga de absolut roligaste citaten hela tiden. De förlorar rätt mycket i översättningen från finskan, men ett axplock är:

"Livet är life", "Kanske jag var berusad, kanske inte, so not?", "Det är en sådan där fifty-sixty grej" (Markus berättade att hans bolag heter 5060 p.g.a. detta citat), "Ibland känns det som om man upplevt någonting förut, man får en sådan där bon voyage-känsla". Med mera, med mera. För er som förstår finska finns här en samling citat. Nu senast hade finska Fyran visat en dokumentär om hans liv (jag måste ha tag på den!), det var det mest sedda programmet på Fyran det senaste året. Dokumentären slutade tydligen med en kommentar från Matti (eller var det bara en bild) där han hade på sig en t-shirt på vilken det stod: "Missä me ollaan? Ja oonks mäkin siellä?", alltså "Var är vi? Och är jag också där?". Klassiskt! Shit vad kool det vore att ha på sig den en sen söndagseftermiddag på Berghain i Berlin... Det har också gjorts en spelfilm om honom som heter Matti, där Jasper Pääkkönen (en av Finlands i mitt tycke bästa unga skådisar) spelar Matti. Den är riktigt sevärd.

Bellman och annat snusk i 1700-talets Stockholm

Var och kollade på utställningen Bellman, Sevenbom och Prinsessan - snusk, lyx och vardag i 1700-talets Stockholm på Stadsmuseet för några veckor sedan. Jag har alltid varit fascinerad av 1700-talets Stockholm med folk som kastar ut soporna från fönstret (det är därifrån uttrycket "Se upp!" kommer), super som fan och aldrig tvättar sig. Så när jag läste om utställningen blev jag riktigt peppad. Utställningen var skickligt kurerad (det är väl det ordet man ska använda?), man fick reda på just sådant jag vill veta mer om, t.ex. smink, kläder, sprit och skithantering. Saknade dock sexet, man undrar ju verkligen vilka sorts könssjukdomar som härjade, hur många som försörjde sig som prostituerade m.m.

Mina favoritföremål var en pytteliten kristallskål för mouscher och Bellmans bläckhorn från när han var hovförfattare.

Men det allra bästa var ändå informationen om vardagslivet. Det fanns 700 krogar i Stockholm på den tiden. Med en befolkning på ca 100.000 personer är det rätt mycket, minst sagt. Men då får man ta i beaktande att folks alkoholintag var 40 gånger större då. 40 gånger! Det är ju helt sjukt ju. Säg att en vanlig stockholmare i dag dricker typ en flaska vin i veckan, då drack en vanlig stockholmare 40 flaskor vin (!!!) i veckan på den tiden. Fatta hur packade folk måste ha varit! Fast det behövde de säkert vara för att stå ut med stanken och det andra racklet i de hygieniska förhållandena.

Men nu till det absolut värsta: skithanteringen. Det fanns förstås inget ordentligt avloppssystem och än mindre ordentliga toaletter, det var knappt så att människor hade tillgång till dass. De dass som fanns var offentliga dass, som tömdes av kvinnor som bar tunnorna till en ö utanför centrum (kommer inte i håg vilken, typ Skeppsholmen). Där tog kvinnliga fångar hand om skiten och omvandlade den till salpeter (som behövdes bl.a. för krut till de många krigen, Sverige var ju en stormakt på den tiden). Och hur gick detta till? Jo, kvinnorna vände ner jord i skiten och rörde om och vattnade det hela med rutten urin! Jag skämtar inte. I double dare you att komma på något värre du kan tvingas göra. Sewiöst. Kan vara bra att påminna sig om det när man klagar på att tunnelbanan är två minuter sen eller att nätet på SJ är långsamt...

Utställningen håller på till sista augusti och det är alldeles gratis. Rekommenderas!

(P.S. Läs också Ernst Brunners Bellmanbiografi Fukta din aska om utställningen väcker mersmak på 1700-talet)

Alla South Park på nätet

Det går sisådär med mitt nyårslöfte (se tidigare inlägg), men South Park är förstås alltid en viktig del av mitt liv. Tänkte bara tipsa (ifall det undgått någon) om det fantastiska att man kan se alla South Park avsnitt streamade på nätet. Gratis! Det finns flera olika sidor som man kan göra det på, men i min mening är den bästa South Park Studios. Kvaliteten är riktigt bra och det är aldrig några problem med tekniken. Säsong 12 har börjat gå i USA nu, tredje avsnittet har precis visats, och alla avsnitt finns på nätet. Har sett avsnitt 1 ("are you sure? yes, I´m HIV-positive!") och avsnitt 2 (Britney Spears måste offras för god majsskörd), men inte 3 ännu. Avsnitten hade sina briljanta stunder förstås, men kändes faktiskt inte lika bra som säsong 11. Vi får se hur det utvecklas.

Chatta med mig i kväll!

Filmkrönikan visas som vanligt i kväll kl 20.30 på SVT2. Den här gången är alla bröderna Karim gäster hos oss; Alexander, Baker och Othman. De diskuterar hur det att jobba med film tillsammans med sina bröder. Jag recenserar romkomen 27 Dresses och dramat Flyga drake. Om ni inte kan se programmet i kväll, kan man som alltid se det på vår webbplats här.

Direkt efter programmet (alltså klockan 21) chattar Navid och jag med tittarna, så ni är hjärtligt välkomna att gå in och chatta med oss här. Ser fram emot att snacka mer er! Håll tummarna för att mitt tåg ner till Göteborg inte blir mer försenat än de tio minuter det redan är det, då kommer jag att ha lite svårt att hinna i tid till kontoret...

Viking line goes California Weeks (typ)

På min resa tillbaka från påsklov i Finland pågick California Weeks på Viking Line. Fantastiskt! Höjdpunkterna på resan kändes verkligen "kaliforniga". Här kommer de:

1. Mitt bordssällskap höll på att kvävas till döds, men den gamla luttrade kyparen kom lugnt fram och gjorde Heimlich-manövern två gånger utan att röra en min och så diskret att ingen annan i hela restaurangen såg vad som försegick. Det är vad jag kallar betjäning.

2. Trubadurerna sjöng en laaaam version av Hotel California. Vilken överraskning!

3. Den "fantastiska California Showen" i nattklubben bestod av extremt lättklädda kvinnor som juckdansade till hemska versioner av klassiker som Surfin´ USA och Vogue. Showen lyckades med konststycket att få mig att känna mig pinsamt berörd och ledsen både över att de stackars dansarna tvingades försörja sig med att uppträda där (knappast vad de drömde om när de putade med läpparna framför spegeln) OCH över att jag satt där och lät mig plågas.

4. Den enda riktiga underhållningen bestod av en jävligt full snubbe som envisades med att hela tiden springa upp och dansa bakom konferenciern i nattklubben. Trots att han blev utkastad gav han sig inte utan dök bara några minuter senare upp och fortsatte roa oss, men när vakterna grep honom andra gången var han borta (misstänker att fyllecellen har något med saken att göra).

5. Man kunde köpa en bild av sig själv när man gick ombord för endast 5 euro (vilket kap!). Under ramen av bilden stod det Hollywood Stars. Hmmm. I´m sorry to break this to you, men Hollywood känns ganska långt borta när man befinner sig på Viking. Tro mig.

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

David Schwimmer


Dylan McDermott

In Treatment

Kollade precis på första avsnittet av HBO-serien In Treatment, där Gabriel Byrne (en yngre och billigare Al Pacino, som min bror så träffande påpekade) spelar psykiater. Avsnitten är ca 30 minuter långa och serien sänds fem dagar i veckan, varje dag är en klient (eller ett par) som man följer vecka efter vecka. Serien började i slutet på januari, så det finns redan 40 avsnitt...

Svårt att bedöma om serien är något jag kommer att fastna för, tycker nog jag måste se i alla fall tio avsnitt för att veta det (två per klient), men första avsnittet fick mig absolut att vilja se mer, trots att det bara var två personer som satt i ett rum och talade överraskades man konstant, dialogen var välskriven och rakt på sak och påminde en hel del om Tell Me You Love Me, vilket ju inte är så konstigt eftersom de både utspelar sig i psykologsoffan.

40 avsnitt... Jag förstår verkligen vad min kompis Oscar menade när han häromdagen sade att han var tvungen att förbjuda sig själv att kolla på tv-serier, det är helt enkelt alldeles för lätt att börja punda. Alla som varit i det träsket vet att man ligger där och tänker "bara ett avsnitt till" och plötsligt har det gått fem timmar och man har förlorat halva sin nattsömn eller halva den dag man borde ha tillbringat promenerandes kring Djurgården. Det finns också en annan aspekt av det hela, nämligen självbedrägeriet att man tycker att man "åstadkommit" något genom att kolla igenom alla avsnitt på en serie, att man har fått något gjort när man äntligen betat av alla fyra säsonger av Grey´s Anatomy. T.ex. När man strängt taget inte gjort annat än slösat dyrbar tid i sitt liv.

Tror nog att jag måste kolla avsnitt två av In Treatment innan jag går och lägger mig i alla fall. Och kanske avsnitt tre också... Kanyl med USB-anslutning anyone?!

Hallam Foe

Jag matar på. Härligt att vara ledig, ute på sommarstugan med vindarna som viner utanför i mörkret och ett gäng filmer som jag velat se länge, men inte hunnit. Till saken hör också att jag äntligen är klar med mitt Grey´s Anatomy-pundande (se tidigare inlägg), avsnitten tog helt enkelt slut, så nu kan jag kolla film i stället för att irritera mig på hur skit serien blev fr.o.m. början av tredje säsongen samtidigt som jag var tvungen att fortsätta kolla...

Genast efter Lars and the Real Girl, tog jag mig an Hallam Foe med underbara Jamie Bell i huvudrollen. Jag har alltid gillar Jamie Bell skarpt, ända sedan han slog igenom som dansande arbetarklasskille i Billy Elliot. Förutom att han förstås är en riktigt riktigt bra skådis, så insåg jag redan då att han kommer att bli het som äldre. Och det blev han ju. Känns lite lite perverst och gumsjukt att sukta efter honom, han är så liten på något sätt, men han är faktiskt hela 22 år (hmmm). Men det faktum att han i Hallam Foe spelar en fluktare gör å andra sidan inte saken bättre... Hursomhelst så var filmen väldigt bra (skulle nog ge den en stark trea), Bell var övertygande som alltid och den hade en helt egen känsla. Man visste aldrig vad som skulle hända näst, den höll mig konstant intresserad. Och grymt elektroniskt soundtrack.

Har inte Claire Forlani (hon spelade Hallams styvmorsa) en mycket mystisk karriär förresten? Hon har medverkat i en massa filmer och är fantastiskt vacker, men de stora framgångarna har ändå uteblivit. Hon hör nog fortfarande till de där som en del känner igen, men som nästan ingen kan namnge (utom filmkritiker då...) och som absolut ingen kan säga vad hon har varit med i tidigare (själv kom jag spontant bara på den fruktansvärt seeega Meet Joe Black). När jag kollade upp vad hon gjort såg jag att hon varit med i CSI:NY och det är ju typ världens mest sedda serie, så saker och ting kanske kommer att ändras...

Lars and the Real Girl

Såg precis Lars and the Real Girl, som jag velat se i flera månader nu. När den visades på Göteborgs filmfestival sa flera att det var deras favorit bland sedda filmer. Den handlar om Lars som lever i (des)illusionen att han har en ny flickvän, Bianca. Att hon är en real doll är dock ett faktum som han ignorerar, för henne är han verklig. Och för att han inte ska bli knäpp(are) så börjar alla andra i den lilla staden också låtsas att hon är verklig.

Huvudrollen som Lars spelas av fantastiske Ryan Gosling (Half-Nelson, The Believer) som än en gång är helgjuten. De är förresten rätt komiskt att det ryktas om att orsaken till att han och Rachel McAdams (Mean Girls, Dagboken) gjorde slut var för att han tyckte att hon gjorde alldeles för lättviktiga filmer. Skulle inte förvåna mig ett dugg om det är sant, han verkar jävligt pretto.

Lars and the Real Girl är en typisk independentfilm= karaktärerna har fula kläder och Patricia Clarkson är med. Och som det brukar vara med amerikansk indie så gillar jag den. Sorglig och rolig på ett lågmält sätt. Finstämd känns som ett ord som passar trots att det egentligen är lite av ett nonsensord...

Håll förresten ögonen uppe för Kelli Garner. Tror hon kommer att bli stor.

PS. Paul Schneider (som spelar Lars brorsa) var i Stockholm på Stockholms filmfestival 2003. Jag jobbade som assistent på programavdelningen då och vet att jag träffade honom. Men jag har absolut inget minne av honom, hur han var eller var jag träffade honom eller vad han hade för sig. Något vagt om att han fick ihop det med någon tjej på festivalen och att de sedan höll kontakt rätt länge kommer jag ihåg, men det gäller ju typ 100 % av alla skådisar som varit på festivalen, så det kan vara BS också... Anyway, kul att det går bra för honom nu.

License to Grill

License to Grill, matprogrammet där afrokanadensaren Rob Rainford grillar mat på ett maskulint sätt är porr för en hungrig människa. Porr och underhållning som inte kräver något alls av tittaren, vad kan vara bättre än det? Jag skulle önska att det fanns en kanal som endast visade Licence to Grill dygnet runt.

Ghosts of Cité Soleil

Kollade precis på dokumentären Ghosts of Cité Soleil om ett slumområde i Port-au-Prince, Haitis huvudstad. Enligt FN världens farligaste ställe. Dokumentären (av dansken Asger Leth) var svinbra, riktigt snyggt filmad och klippt (tack till Oscar för tipset!). Och förstås asjobbig att se, situationen de lever i är så hopplös. Total fattigdom, ingen möjlighet till utbildning eller arbete och beväpnade gangstrar som styr allt. Det är nog så långt bort det överhuvudtaget går att komma från en soffa i en sommarstuga i Åbo skärgård. Och ändå var jag där i en och en halv timme. Behold: filmens makt.

P.S. Jag visste att Wyclef Jean var från Haiti, men dokumentären fick mig att bli verkligt intresserad av hur hans liv sett ut. Så nu är det KFG som gäller...

Filmkrönikan med Fredde Granberg

SJ:s internet än under all kritik. Poe riktigt! På tre timmar lyckades de inte få det att vara så stabilt att jag skulle ha kunnat lägga ut ett inlägg. Jag som hade tänkt blogga hela vägen upp till Stockholm från Götet. Nåja, i-landsproblem...

I Filmkrönikan som kom i går (och ni kan se på nätet här) var Fredde Granberg gäst och snackade om spoof-filmer. Jag recenserar musikalen Once och Ulrich Seidls Import/Export får säsongens första 5 stolar! På nätet ligger det också en webbrecension på Meet the Spartans.

Nya 100 höjdare

Pust. En hel veckas jobb på tre dagar och så dessutom deadline på ett jobb för en annan uppdragsgivare. Men jag lyckades klämma in första avsnittet av 100 Höjdare USA tillsammans med några kompisar hemma hos mig (om du missade programmet kan man ju se det på femmans webbplats). Som ni läst tidigare här på bloggen så är Filip & Fredrik i mina ögon genier som går från klarhet till klarhet och den här gången har de föga förvånande lyckats än en gång. Man blir så lycklig av hur påkostat programmet är: själva inspelning från massor olika ställen i USA, den storslagna vinjetten (även om min favorit fortfarande är High Chaparall-vinjetten, när jag hör 500 miles blir jag fortfarande alldeles förväntansfull och lycklig) och klippningen. Det går inte att framhäva tillräckligt vilken viktig del klippningen/grafiken är i deras program är.

Men (alltid detta men), jag måste erkänna att F & F börjar få ett drag av självgodhet över sig som inte är så hemskt smickrande, det var mycket bättre när de var underdogs. Det kändes också som att det saknades lite av den naturliga fyndighet som de hade tidigare, de anstränger sig på något sätt lite för mycket. Ja ja, det går inte att alltid vara briljant, men de är trots allt bäst. Punkt.

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood)


Robin Lundberg (debuterar i Varg om några veckor)


Tyvärr var det här den enda bilden jag hittade på Robin, det syns inte så bra hur mycket de liknar varann på den, men när jag såg Robin i Varg i går (filmen var riktigt bra!) slogs jag verkligen av hur mycket han påminner om Paul Dano i allt från rörelsemönster till den lilla guppen på näsroten.

Berätta inte för någon

Såg precis den franska filmen Berätta inte för någon från 2006. Lyckades på något sätt missa den totalt när den gick upp på bio i höstas (den kom ut på dvd för två veckor sedan). Men jag är så glad att jag hittat den nu (tack Janne för tipset)! Den var nämligen riktigt bra. Filmen är ett thrillerdrama om en man som åtta år efter att hans fru mördades får ett mejl som verkar vara från henne. Det är spännande hela tiden och överraskande i sina många vändningar. Jag läste faktiskt boken av Harlan Coben som filmen bygger på för några år sedan, men den var typisk hängmattsläsning och jag tyckte den var uselt skriven (eller så var den dåligt översatt) så jag glömde fort bort den. Så här är ett sällsynt exempel på när filmen är bättre än boken.

Berätta inte för någon är skådespelaren Guillaume Canets regidebut, vilket är imponerande. Han är inte bara snyggaste fransosen (efter guden Vincent Cassell) som arbetar inom film, han har dessutom uppenbarligen talang som regissör. Berättelsen rör sig i hästmiljö och tydligen är Canet i princip uppvuxen i stallet eftersom hans föräldrar sysslade med hästavel, så det passar ju bra.

Huvudrollen spelas av Francois Cluzet som ser så typiskt fransk ut att det löjligt (= liknar Daniel Auteil). Bland de andra skådisarna finns Marie-Joseé Croze (som spelar en av sköterskorna i Fjärilen i glaskupan) och Kristin Scott Thomas som förresten snackar utmärkt franska.

Icke namngivna karaktärer

Vad är poängen med att inte ge sina filmkaraktärer ett namn? Det gör det ju sjukt jobbigt för folk att snacka om personerna, för att inte tala om hur svårt det blir för en stackars filmkritiker att skriva om filmen i fråga. Det här dilemmat aktualiserades av irländska musikfilmen Once där huvudpersonerna bara kallas Guy och Girl. Det finns absolut ingen annan funktion med det än att man tycker att det är jävligt pretto. Suck.

Nej, ni behöver inte kommentera att huvudpersonen i Fight Club inte heller har något namn utan kallas Narrator (det är en missuppfattning att folk tror han heter Jack). Jag vet det redan. Fight Club can do no wrong.

Morgonsoffan

Kollade precis på första avsnittet av det nya humorprogrammet Morgonsoffan (ni kan se det här). Gillade det. Petra Mede är bara för bra (hon var grym på Schyfferts roast) och David Batra och Johan Glans är lika mysiga och roliga som vanligt. Bäst tycker jag att nyhetsinslagen var, speciellt det om att SVT nu startar lokala nyheter "som vanliga nyheter fast sämre" efter att de insett att Norrland är bra mycket större än de tidigare insett och inslaget om att Björn Gustafsson ska spela Gud i Jesus Christ Superstar och att Gud sagt "jag är smickrad, om han inte varit hetero och 5000 år yngre, då...".

Det är förresten bra sjukt vilken hajp det är kring Björn Gustafsson, men han förtjänar det förstås. Jag hoppas verkligen innerligt att han knullar runt så mycket som möjligt, antar att alla brudar i hela Sverige skulle ligga med honom om de får chansen (ja, ja, me too...), för att citera mig själv finns det nog ingen annan just nu som får "så mycket snippa kastat i ansiktet" dygnet runt. Då är det tammefan ens plikt att utnyttja situationen. Share the love, Björn!

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Michael Bay


Michael Bolton


Okej, de är kanske inte så sjukt lika, men vad gör man inte för att få lägga upp den här bilden på Michael Bolton? På tal om honom förresten så är det jävligt kul i filmen Office Space när karaktären Michael Bolton säger: "why would I have to change my name? He´s the one that sucks". Och när vi ändå är inne på personer med samma namn så kan jag berätta att jag har en kompis som heter Anna Sjödin (alltså samma som ökända SSU:aren som söp till det på Crazy Horse). Tycker absolut hon borde trycka upp en t-skjorta med "the REAL Anna Sjödin"...

Remake på Rosemary´s Baby

Nu är det tydligen klart att Michael "Transformers" Bays bolag Platinum Dunes ska göra en nyversion av Rosemary´s Baby. But why? Hur svårt kan det vara att hitta på nya historier och varför gör man om filmer som redan är superba i originalversionen? Jag kan leva utan svar på dessa frågor men jag pallar INTE om det är Bay som regisserar filmen. Det bara får inte hända. Snälla, snälla, låt det inte hända.

Meet the Spartans

Vi ska ha spooftema i Filmkrönikan nästa vecka (spoofar är alltså filmer som parodierar en genre eller enskilda filmer) vilket gör att jag tvingades se Meet the Spartans (som förstås parodierar "300" bl.a.). Filmen väcker en stoor mängd frågor av typen "varför" (varför görs det sådan här skit?), "varför" (varför känns filmen evighetslång trots att den bara är en timme?) och "varför" (varför har jag valt ett yrke som gör att jag måste se den skiten?).

Men den största frågan av dem alla är: varför finns Carmen Electra? Hon behöver ju hjälp, stackars brud. Sewiöst.

I kväll är jag solo i Filmkrönikan

Har precis kollat på kvällens avsnitt av Filmkrönikan med temat barnfilm. Navid var ute på turné med sitt band Navid Modiri & Gudarna (de är svinbra!) förra veckan, så han hade gjort en intervju med barnfilmsproducenten Gila Bergqvist-Ulfung utanför studion och jag fick ta plats alldeles själv i soffan. Det var lite pirrigt, men jag hade förberett mig väl och klätt upp mig i "sexig sekreterar"-stil med kläder från favoritbutiken Galleri Sorgenfri (elegant skjorta från Maggie Wonka och hög pennkjol från Hege E), så jag kände mig trygg. Man ska aldrig underskatta betydelsen av att vara ordentligt förberedd och klädd så att man känner sig snygg och bekväm, det är A och O.

Programmet kommer som vanligt i kväll kl 20.30 på SVT2, men redan nu kan man se det här. Jag recenserar dokumentären Necrobusiness som jag skrev om häromdagen (påvens hemstad är INTE Lodz, sorry, tyckte att de sade det i filmen...) och pampiga mammutfilmen 10000 B.C. Och så har jag äntligen fått chansen att tipsa om min stora favorit, den danska animerade filmen Torkel i knipa. Dessutom finns det som extra bonus en recension av Sean Pennregisserade Into the Wild på nätet.

Svenskar är också människor

Sitter på tåget ner till Göteborg, rätt så trött, men mycket lycklig. Var nämligen i Eskilstuna i går kväll och kollade på Fredrik Lindströms show Svenskar är också människor (gick inte att få tag på biljetter till Stockholm). Har alltid gillat Lindström; hans böcker och tv-program, men jag tycker verkligen att han hela tiden blir bättre. Helt otroligt. Han håller en så bra balans mellan intellektuella resonemang och träffsäkra vardagsiaktagelser och man känner sig alltid berikad och upplyft av att se eller läsa honom.

Svenskar är också människor är helt enkelt en show/föreläsning där Lindström (med hjälp av sin flanellograf= en flanellklädd tavla med enkel grafik) pratar om Sverige och svenskar och hur moderna och individualistiska vi är och vilka "faror" det finns med det. Showen är rolig som fan och har ett tänkvärt budskap. Alla biljetter är slut, men det lönar sig att köpa på blocket eller Tradera om ni får tag några!

Håll ögonen öppna för Jim Sturgess

Jim Sturgess kommer att bli stor. Han är genuint gullig utan att vara alltför översnygg (man kan typ låtsas att han existerar i verkligheten) och verkar vara skaplig som skådis, vilket å andra sidan är rätt svårt att avgöra när jag bara sett honom i Beatlesinspirerade musikalen Across the Universe (se min recension på den här). Men jag tror på honom. Snart kommer han i "21" om korträknande MIT-studenter (premiär i Sverige 11 april) och han har två andra filmer på kommande under 2008. Jag säger det pånytt, han kommer att bli stor.

Colin Nutleys budgettips

Var och såg Colin Nutleys "Angel" i morse. En cynisk och uttråkad filmkritiker skulle kunna påstå att filmen är något av det mest pinsamma och meningslösa som någonsin gjorts i Sverige (tänk "Carolas nya rockiga stil"-pinsamhetsfaktor x 100), men jag har i stället valt att se Angel som Colin Nutleys lilla filmskola i hur man gör en så billig film som möjligt. Så varsågod, här kommer Nutleys alldeles egna budgettips tolkade av mig:

1. Anlita din fru för en billig penning genom att övertyga henne om att det här är "hennes film" och att "Rolf Lassgård kommer att se så löjlig ut i sin frilla, sitt skägg och sina kläder och dessutom tala konstigt och släpigt som om han hela tiden var packad, så alla kommer att glömma att han någonsin gjorde Efter bröllopet och BARA tänka på hur bra DU är".

2. Anlita ingen manusförfattare utan skriv ihop en pitch på en mening och se till att det inte händer något annat i hela filmen (meningen är ungefär: Den åldrande rockstjärnan Angel fejkar sin egen död för att sälja mer skivor, men det ger henne lite dåligt samvete). Improvisera kring det.

3. Använd samma material om och om igen utan att tillföra mer information (Angel lägger sitt avskedsbrev på pianot, hennes man hittar avskedsbrevet, hennes man berättar om när han hittade avskedsbrevet till polisen, hennes man dikterar själva avskedsbrevet, hennes vän hittar brevet, hennes vän läser brevet, Angel tänker tillbaka på när hon placerade brevet på pianot m.m. i all evighet).

4. Anlita praon från någon sketen hårsalong i t.ex. Bredäng att fixa håret (färga Lassgårds "skägg" och ögonbryn, fluffa till och "klippa" Elisabeth Carlssons kråkbo m.m.)

5. Spela in alla scener i ett hus i Saltsjöbaden som du lånar av någon kollega OCH på plats i Thailand samtidigt som du semestrar där med din fru och låter produktionen betala för era kvällar i infinitypoolen (det viktiga här är att endast ha scener med din fru och/eller billig lokalbefolkning i Thailand, ingen av de andra skådisarna).

6. Betala en kompositör för att skriva en (endast en!) musikslinga som du sedan loopar genom hela filmen.

7. Ha flera scener där din fru skriker så högt att det inte behövs någon mick vid inspelningen.

Uppdatering: Eftersom jag inte själv recenserade filmen, kan ni läsa Helena Lindblads adekvata sågning i DN stället.

Jon Favreau, ett och två

Läste precis om Barak Obamas talskrivare Jon Favreau. Fatta att han är bara 26 år gammal och skriver den (möjligen) blivande presidentens tal. Men ännu koolare än det är förstås att han heter Jon Favreau. Har skrivit om skådisen Favreau tidigare här på bloggen och snackat om hans program Dinner for Five. Det är exakt den sortens program jag skulle vilja leda om jag fick välja vad som helst. Exakt!

No, Johnny, no!

Nooooh!Läste precis i Dagens Nyheter att Patrick Swayze har cancer. Olika källor rapporterar olika, det är klart att han har cancer i bukspottskörteln, men inte klart hur långt den gått eller om den spridit sig. Jag såg Dirty Dancing på bio tre gånger (och har därefter sett den minst 20 gånger), jag hade en väggkalender med Patrick Swayze när jag var liten och nu är jag ledsen på riktigt. Stackars Patrick. Hoppas han blir bra, och om inte, hoppas han slipper lida.

Uppdatering: läs också Fredrik Strages krönika om Dirty Dancings betydelse för vår generations tjejer.

Kritiker.se och Prettoklubben

Hmmm, rätt pinsamt att jag inte har haft koll på att den här sidan finns... Men jag sväljer min stolthet och erkänner mitt misstag och presenterar kritiker.se för er, en sajt som samlar recensioner av biofilmer, skivor och dvd-släpp. Enkel och överskådlig att navigera och förstås precis det man alltid velat ha. Alltid kul att kunna jämföra sitt eget betyg med vad andra gett till en film. Hur fel de andra har alltså, he he...

Samma snubbe (Marcus Hansson) som driver kritiker.se har också sajten Prettoklubben, där han listar 600 filmer du måste se innan du dör. Pretentiöst och imponerande projekt (antingen har snubben inget liv eller så lyckas han tjäna pengar på sitt bloggande, vilket reklamerna indikerar. Han driver dessutom också bloggen Cyniskt). Förutom det folkbildande och grymma projekt som hela sajten är så gillar jag skarpt det faktum att han använder sig av en sjugradig betygsskala, det är den ultimata betygskalan i min bok. Tyvärr går den dock aldrig riktigt att implementera ordentligt eftersom alla andra använder en femgradig skala (utom SvD som har en sexgradig) och det skulle bli alltför lätt för filmbolagen att ta en film som fått fem (vilket motsvarar ungefär 3,5 i den femgradiga skalan) och lägga betyget på annonsen.

Hur som helst, kredd till Marcus Hansson.

Necrobusiness

Har precis kollat på den svenska dokumentären Necrobusiness och jag är genuint och djupt chockerad! Dokumentären handlar om en stor korruptionsskandal i den polska staden Lodz (förre påvens hemstad by the way) där ambulansförare, läkare och begravningsentrepenörer samarbetade för att kunna lura av privatpersoner det begravningsstöd som den polska staten ger till anhöriga. Det började med att ambulansförarna tipsade en specifik begravningsentrepenör om att någon hade dött, så att denne kunde åka till familjen och övertyga dem om att skriva på ett kontrakt (en halvtimme efter att en familjemedlem dött!) som gav hela bidraget till begravningsbyrån. Men det här var ändå milt jämfört med vad som skulle följa: ambulansförarna och läkarna började döda patienter på väg till sjukhuset så att de skulle kunna få pengar för liket. Över 40 personer var inblandade i målet.

Fatta! Det är för fan något av det sjukaste jag någonsin hört ju. Filmen går upp på bio nästa veckas fredag (jag recenserar den i nästa veckas program), men redan nu i helgen kan man se den på dokumentärfilmsfestivalen Tempo, som hålls på nyrenoverade biografen Victoria på Götgatan. Jag är bortrest i helgen, men det finns en massa dokumentärer som verkar väldigt bra på festivalen. T.ex. den omtalade utlämnande mobilfilmen (ja, den är inspelad med mobil) En enastående studie i mänsklig förnedring. Enligt rykten ska den innehålla en scen där huvudpersonen grånkar (gråter och runkar samtidigt), men jag har inte sett det själv så kan inget lova...

Mest störd är jag dock över att jag missar Julian Schnabels dokumentär Lou Reed´s Berlin, jag har alltid gillat Lou Reed och Schnabel är ju mannen bakom en av årets bästa filmer: Fjärilen i glaskupan. Alltså den som bygger på den verkliga historien om Jean-Dominique Bauby, chefredaktören för franska Elle som fick ett slaganfall och blev förlamad överallt utom i vänstra ögonlocket. Det är en helt fantastisk film som lyckas vara livsbejakande trots att den handlar om det absolut värsta som kan hända en människa. Den går fortfarande på bio, dock under pissdåliga dagtider, men se den om ni kan!

Filmkrönikan ikväll är machomachoman

Kvällens gäst i Filmkrönikan är journalisten och författaren (och min stora idol) Fredrik Strage, som snackar om manlighet på film med anledning av premiären på nya Rambofilmen (fjärde i ordningen). Jag recenserar västernfilmen 3:10 to Yuma och svenska gangsterdramat Iskariot och det går inte direkt att påstå att jag låter min Jonsered vila, tvärtom... Programmet sänds som vanligt kl 20.30 på SVT2, men redan nu kan man se det på nätet här.

På hemsidan finns också ett webbsnack mellan Strage och mig om Rambo och en webbrecension på Bang och världshistorien. Jag hade helt galet bråttom till tåget och hade inte riktigt hunnit skriva klart hela recensionen så allt efter andra klippet är improviserat. Är riktigt nöjd med resultatet dock, så än en gång bevisar jag för mig själv att jag egentligen presterar som bäst när jag har maximalt med press på mig själv. Så bring on the pressure.

Fyra dokumentärer värda att kolla in

Riktigt bra dokumentärer handlar om något du aldrig riktigt reflekterat över att finns, men som genast fångar ditt intresse. De får dig att skratta, kanske också att gråta, men främst av allt att glädjas över att det finns så många människor därute med ofantlig passion inom de mest varierande områden du kan tänka dig. Här kommer några tips på sådana dokumentärer (med lite white trashig känsla):

1. Air Guitar Nation
Titeln säger ju allt, men jag vill också framhäva att det här är den film som gjort mig överlägset gladast under hela 2008. Det de här människorna sysslar med är serious fun! C diddy rocks!



2. Murderball
Den mänskliga viljan segrar över alla hinder som kan uppstå, även förlamning.



3. Beyond the Mat
Handlar om wrestling. Wrestling! Enough said. Tyvärr hittade jag inte trailern på youtube, så för att se den får ni klicka här.

4. American Mullet
Vissa gillar sin hockeyfrilla mycket. Jävligt mycket. Trailern till den här fanns inte heller på youtube så för att se den får ni klicka här.

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Julia Roberts:



Anne Hathaway:

You took too much, maan, you took to much...

Jag heter Andrea och jag är beroende av Grey´s Anatomy. Under de fyra senaste dagarna har jag kollat på över 20 avsnitt. Jag har offrat sömn för att se "bara ett avsnitt till", jag har haft med mig datorn in på toaletten medan jag klätt och sminkat mig, jag har glömt att äta, jag har skyndat hem från trevlig samvaro med vänner. Allt för att fortsätta kolla. Det är onödigt att inbilla mig att jag kommer att kunna sluta punda eftersom jag har alla avsnitt hemma, så det enda sättet är helt enkelt att se alla avsnitt så fort som möjligt. To get it over with. Är på avsnitt s03e04, så i dagsläget har jag ca 32 avsnitt kvar. Ska väl gå att fixa på någon vecka... Ser fram emot att komma tillbaka till den verkliga världen igen, en värld där man inte behöver gråta varenda jävla avsnitt.

Roasten

Henrik Schyfferts Roast i går var verkligen skitkul! Erik Haag var konferencier (ett ord som låter bra mycket torrare än den duktiga insats han gjorde) och följande komiker "rostade": Jonas Gardell, Anna Lena Brundin, Petra Mede, Magnus Betnér, Johan Glans, Fredrik Lindström, André Wickström, David Batra, Kristoffer Appelquist och Kristian Luuk. Vissa var klart roligare än andra (André Wickström, Petra Mede, Johan Glans) och andra mindre roliga (Anna Lena Brundin), men den lägsta nivån var hög (för att den var låg!). Mest skrattade jag nog när Betnér påpekade att Luuk och Glans har flickvänner som är mycket snyggare än de är och sa något i stil med att det sägs att humor är sexigt, men hur mycket kuk är det egentligen i humor, säger tjejerna typ "fuck me like a revisor", eller? Det tyckte jag var kul. Alla dissade ju varann för fullt och Johan Glans blev kallad både foster och vattenlik (Mede sa att hon skulle peta bort honom med åran om han kom flytande), Lindströms ansikte ser enligt Schyffert ut som "ett sandslott som ungarna övergivit" när han tar av sig glasögonen och Luuk är Melodifestivalens egen Mr Burns.

På en lapp utanför salongen stod det att föreställningen filmas, men jag satt på balkongen och såg inte ner ordentligt så jag vet inte om det stämmer. Tycker verkligen att fler människor borde få en möjlighet att se roasten, sällan är så många komiker samlade och stämningen så bra och högljudd. Bra investerade pengar. Mycket bra.

Ingen har väl missat Medes grova uttalande om Maud Olofsson? Så jävla roligt:

10.000 B.C.

Var precis och kollade på Roland "Independence Day" Emmerichs nya film 10.000 B.C. Den utspelar sig på mammutjägarnas tid och innehåller allt från sabeltandade tigrar till eunuckliknande gubbar som vaktar gudens slavbyggda palats. Filmen var fet på ett liknande sätt som 300, den gav en precis det man vill ha. Om kamerasvepningar filmade från helikopter, CGI-animerade mammuthjordar och pampig musik är det man vill ha alltså. Och det är det ju. Ska precis skriva recensionen på filmen, medan vi väntar på den kan vi njuta av den "subtila" trailern:

Henrik Schyfferts Roast

JAAAAAAA! Lyckades vinna budgivningen på Tradera på de två biljetterna till Henrik Schyfferts Roast på Intiman i kväll. Schyffert fyller alltså 40 år och firar det med en s.k. roast, vilket är en kväll där födelsedagsbarnets kolleger samlas och skämtar om personen å det grövsta. Vet inte precis vem som kommer att vara där och rosta honom om gissar på att i alla fall dessa är där: Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Johan Rheborg, Magnus Betnér, Björn Gustafsson (den i Sverige som rimligtvis måste få mest snippa kastad i ansiktet just nu), Robert Gustafsson m.m. You name it. Snackade med den finlandssvenska komikern André Wickström i går (ja, det stämmer att alla finlandssvenskar känner varann), han satt och svettades över vad han skulle säga.

Kan inte komma i håg när jag senast varit så här überpeppad över att få se någonting. Sweet som fan! Förresten, om det är någon som betvivlar att Schyffert är ett komiskt geni, så läs hans blogginlägg om bröderna Schulman här . Ha ha ha ha!

För att ni ska få en liten bild av hur en roast går till har jag lagt upp lite klipp från Pamela Andersons roast.

Lisa Lampanelli:



Sarah Silverman:



Jeff Ross:

En minimal tankeställare

Vi vet alla att människan är ett vanedjur men samtidigt extremt flexibel (bra jobbat evolutionen). För någon vecka sedan hörde jag en konversation på tunnelbanan där en av personerna berättade att hon läst att personer alltid torkar sig likadant efter att ha tagit en dusch. Alltså att alla har ett eget torkmönster som man följer (först ansiktet, sedan ryggen, sedan höger arm m.m.) och som man inte vill avvika från. Och det stämmer tammefan faktiskt. Det är typ omöjligt att torka sig i "fel" ordning. Prova så får du se.

Vilka andra sådana här saker gör vi månne dagligen? På samma samma sätt pånytt och pånytt. Tål att tänkas på när man har tråkigt och det regnar ute.