Dirty Sexy Money och Tell Me You Love Me

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så har jag kollat mycket på tv-serier i år, dels har jag som sist i världen börjat från början av Grey´s Anatomy (är i mitten av andra säsongen and loving it) och har precis bärjat plöja The Tudors med en avklädd Jonathan Rhys Meyers som kung Henry VIII (sex och intriger vid hovet, vad kan vara bättre?), men tänkte tipsa om några ni kanske inte upptäckt än:

Dirty Sexy Money:
ABC-producerad serie om advokaten Nick George (som spelas av Peter Krause, storebrorsan i Six Feet Under). Han jobbar som advokat för en av New Yorks rikaste familjer som är lite som Hiltons (of Paris fame...), så han får hela tiden rycka in och styra upp en massa konstig skit som familjen ställer till med. Life of the rich and famous ur en "vanlig" människas perspektiv. Svinbra producerat, man blir genast fast. Har bara gjorts en kort säsong med 10 avsnitt hittills, sedan kom manusskribenternas strejk emellan. När jag såg piltoavsnittet (ett litet smakprov nedan) var jag helt tagen, fy fan vad bra. Tack till min kusin Bent för tipset!



Tell me you love me:
Omtalad sexserie från HBO. Handlar om tre par som går hos samma sexterapeut; ett par är gifta och har inte haft sex på ett år (kvinnan spelas av Ally Walker, som spelade Sam i nittiotalsserien Profiler), ett par där kvinnan desperat vill bli gravid och ett ungt par som har hett sex och ska gifta sig, men som inte riktigt kan komma överens. det knullas hejvilt i serien (vissa scener ser verkligen ut som om de gjorde det på riktigt), men det är dialogen och relationerna som gör det intressant. Jag lovar, det är därför jag kollar... Tack till Emma för tipset!

South Park i mitt hjärta

Jag hade ett enda nyårslöfte i år: att se om alla delar av South Park i kronologisk ordning. Nu har jag skam till sägandes varit rätt usel på att hålla mitt löfte, det måste erkännas, har haft fullt upp med att kolla på andra serier och så det där lilla oviktiga som kallas jobba då. Men jag lovar att avklara mitt stora projekt innan sommaren är här, kommer ju att ha svinmycket tid i maj efter säsongsslutet och blev än en gång påmind om hur mycket jag ÄLSKAR South Park när jag åt lunch med journalisten Fredrik Strage i dag (vi spelade in nästa veckas program där han är gäst och snackar om manlighet med anledning av den nya Rambofilmen). Har nog aldrig träffat någon som kan mäta sig med yours truly i kunskap om och kärlek till South Park som han. Ack, skulle kunna tillbringa veckor med att endast snacka om den serien med honom. Jag är inte en lika stor populärkulturell junkie som Strage eller Alex eller Navid på redaktionen, men en sak kan jag: i varje given situation referera till ett South Park-avsnitt. South Park har ju gjort allt och detta allt är fullkomligt briljant och genialiskt.

När jag är klar med mitt projekt ska ni få njuta av dess frukter, tänker nämligen lägga upp alla möjliga listor, typ bästa avsnittet från varje säsong, Cartmans tio bästa ögonblick m.m. Höll gluggarna öppna här på bloggen framåt våren. Den som väntar på något gott...

Stonerfilmer

När jag var i New York på nyår började jag diskuterade den lite speciella genren stonerfilmer med min kompis Adam. Alltså filmer där huvudkaraktärerna röker gräs, snackar om hur mycket de gillar gräs och där handlingen kretsar kring att röka på och de tokroliga konsekvenser det får. Ofta utspelar sig filmerna under en begränsad tid och har lite road movie-känsla (karaktärerna är på väg någonstans, ofta ett ställe där de ska få tag på sjuka mängder weed). Hur som helst insåg jag att jag inte sett alla filmer i genren, så nu har jag haft ett litet maraton. Den absolut överlägset bästa stonerfilmen är förstås The Big Lebowski, men jag tycker inte riktigt att den kvalar in här, den är ju på ett annat sätt en "riktig" film. Samma gäller Dazed and Confused. Half-baked såg jag i nu New York för första gången och den kändes väldigt daterad, Jim Breuers karaktär Brian gör filmen nästan olidlig att kolla på och Cheech and Chong-filmerna har jag sett för länge sedan, men inte sett om.

Så min topp 3-lista på stonerfilmer ser ut så här, ackompanjerad med klipp på de i min mening roligaste scenerna (tack universum än en gång för YouTube):

1. Smiley Face (Gregg Araki, 2007)

Scenen håller på från 06:00-06:40 (och som bonus finns "kärleksmontaget" också på det här klippet vid 03:02-04:13)

2. Harold and Kumar Go To White Castle (Danny Leiner, 2004)

Funderade på att välja montagescenen när Kumar drömmer om det liv han skulle få om han gifte sig med en stor påse gräs, men inget går upp emot Marijuana kills!-reklamen

3. How High (Jesse Dylan, 2001)

"I´m a ghost, ghost, ghost!" vid 04:48

I drink your milkshake

Saturday Night Live-gänget har gjort en parodi på There Will Be Blood med sidospår till No Country for Old Men och Juno, alltså de stora filmerna på Oscarsgalan. Så roligt!



Tack Alex för tipset!

Ellegalan innan Oscarsgalan

På allmän begäran lägger jag upp en bild från Ellegalan, för att kunna klejma hur rätt i tiden min klänning var. Klänningen är det enda exemplaret i världen, designad av norska Hege Edvardsen. Man kände sig verkligen som en gammaldags filmstjärna, det var unikt och alldeles alldeles underbart. Som väska använde jag en specialdesignad väska av norskan Hilde Holmér som heter "Andrea Red Carpet Bag".

Så det är alltså rött och/eller ena axeln bar som gäller. Och vilka hade anammat båda dessa trender eller endast ena på Oscargalan?





Katherine Heigl:


Anne Hathaway:


Miley Ray Cyrus:


Heidi Klum:


Ruby Dee:


Helen Mirren:


Julie Christie:


Patrick Dempseys hustru Jillian Fink:

Vad är en människa?

Ja, det är en jävligt bra fråga. Och vem är inte bättre att utreda den än min favoritprogramledare Fredrik Lindström? Ända sedan ryktena började gå om att Lindström hade ett nytt program på gång har jag väntat och nu när jag kollat på första delen av "Vad är en människa?" kan jag göra en liten bedömning. Surprise, surprise tycker jag att programmet är otroligt intressant och givande att kolla på. Och roligt förstås:-) Under en timme sitter Lindström och talar med en gäst (i första programmet med professorn Peter Gärdenfors, se bilden) kring denna fundamentala fråga och det är inga inslag, inga reportage, bara ett långt samtal (förvisso orerar Lindström kanske lite väl mycket på gästens bekostnad ibland, men det som sägs är så fängslande att man hjärtligt förlåter honom). Underbart att man ger samtalet och filosoferandet tid och samtidigt bygger upp timmen väldigt pedagogiskt genom att dela upp samtalet i mindre ämnen som t.ex. "Människan - husdjur och husse i ett?" eller "Vad vet vi om vad andra människor vet" och fortlöpande illustrera flera av teserna med små och belysande experiment i studion. Riktigt godis för hjärnan!

Programmet sänds på Kunskapskanalen onsdagar kl 22.00, men finns förstås på SVT Play (I lööv SVT Play, kollar på alla SVT:s program där). Jag lääängtar till i kväll när jag ska se både det andra programmet på nätet och det tredje när det sänds på tv.

Om några veckor ska jag gå på Lindströms show Svenskar är också människor! (klockren titel), det ser jag verkligen fram emot. Lovar att rapportera när jag sett honom.

Thumb Club

Som ni alla vet så är ju Fight Club min favoritfilm ever. Min kollega Alex (som bloggar på Trailerfest) tipsade precis om den här paroditrailern på Thumb Club. Så rolig, så välgjord (jag älskar detaljen med killen som tar av sig sin tumring!). Enjoy!

Intervju för Hanaholmen

Med anledning av att det gått 200 år sedan kriget 1808-1809 (när Sverige förlorade Finland till Ryssland) gör kulturcentret Hanaholmen i Helsingfors en serie intervjuer med finländare och svenskar, bl.a. finländare som bor i Sverige. Journalisten Bengt Lindroth tog kontakt med mig och undrade om jag ville prata om kulturskillnader mellan Sverige och Finland och det ville jag förstås, det är ju en fråga jag konfronteras med så gott som dagligen. Intervjun har publicerats på finska och den kan ni läsa här.

Filmkrönikan ikväll är ond

I kväll visas avsnitt 4 av Filmkrönikan, gäst är Guldbaggebelönade castingansvariga Frida Hallberg och vi snackar ondska på film med anledning av bröderna Coens No Country for Old Men (som välförtjänt tog storslam på Oscargalan). Jag recenserar Simon Stahos Himlens hjärta (en pretentiös film jag blir surare och surare på ju mer jag tänker på den) med bl.a. Lena Endre och Mikael Persbrandt och den libanesiska Caramel (se bilden) om en skönhetssalong i Beirut.

Programmet visas kl 20.30 i SVT2, men redan efter lunch kan man se det på nätet här.

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Casey Affleck (han med skådistalang i familjen)



Leonard Terfelt (från Josef Fares film Leo)

Porr, horor och feminister

Hittade boken Porr, horor och feminister av Petra Östergren på utmärkta HBT-bokhandeln Hallongrottan innan helgen och jag har inte kunnat slita mig sedan dess. Boken handlar som man förstår på titeln om de svenska feministernas inställning till porr och prostitution, speciellt radikalfeministerna i Roks. Östergren är socialantropolog och vettig feminist och i boken undersöker hon hur det svenska debattklimatet kunnat bli så begränsat i dessa frågor och hur merparten av landets feminister har gett sig själv tolkningsföreträde i de här frågorna utan att ha någon aning om vad de talar om, de flesta har aldrig talat med en prostituerad eller sett en porrfilm, ändå "vet" de att all porr är kvinnoförnedrande och våldsam och att alla prostituerade är trasiga själar som behöver "hjälpas" genom att staten gör sexköp olagligt.

Jag har länge känt att debatten i Sverige är uppåt väggarna i de här frågorna (och många andra som t.ex. droger och fildelning), det går inte att tycka något som går emot doktrinen även om man har vetenskaplig fakta bakom sig. Känns riktigt bra att få en grundlig översikt i frågorna, Östergrens bok är utomordentlig. Läs den!

Det enda problemet är att jag än en gång blir så jävla förbannad på det svenska samhället. Jag har ingen aning om hur det ser ut i Finland i de här frågorna (det är säkert på många sätt värre), nu bor jag ju här så det är i det här samhället jag lever. Min ilska över okunskapen och arrogansen hos ett flertal feminister (som styr över t.o.m. politikernas agenda) är just genom det "typiskt svenska" överdrivet politiskt korrekta sättet besläktade med både Zarembas artiklar om att bli kränkt (se tidigare inlägg) och Eberhards förklaring av trygghetsnarkomanin i samhället (se tidigare inlägg).

Det verkar mer och mer som om människor tappat all form av kritiskt tänkande. Vart är vi på väg egentligen? Om det är någon som skulle vara det minsta osäker så: ja, jag älskar Sverige och ja, jag är feminist.

Låt den rätte komma in

Filmbolaget har flyttat premiären av vampyrfilmen Låt den rätte komma in till oktober (det var meningen att den skulle gå upp i april). Jag förstår dem bra, det är inte så mycket annat än storfilmer som funkar på bio i Sverige efter maj, och med en premiör i oktober får de en mycket längre säsong. Det hindrar dock inte att jag tycker det är tråkigt att biopubliken ska behöva vänta så länge på filmen, jag såg den på filmfestivalen i Göteborg i januari och jag gillar den skarpt. De hade lyckats föra över stämningen från boken (som jag älskar), tidskänslan var näst intill perfekt (det utspelar sig i början av 80-talet) och det fanns ett flertal bilder och scener som kändes nya och som jag fortsatt tänka på. Här är trailen så ni kan börja sukta...

Oscarresultaten och galan

Som vanligt hade Elin och jag lika många rätt, 16 av 24. Helt okej resultat, nu ska vi dricka vin i Kransen. Generellt tycker jag att galan var sådär i år, programmen innan var helt usla med tråkiga kommentatorer och bara samma (och ointressanta) stjärnor i röda mattan-delen och Regisgrejen som intervjuades. Man vill ju se stjärnorna i sina klänningar, inte någon jävla brud som säger samma samma samma sak om att man ska gå in på hemsidan.

Jon Stewarts öppningsmonolog var faktiskt rolig och galan sedan ungefär som vanligt, inkl. vidriga sångnummer. INGET skulle få mig att se Enchanted, höll på att gå i bitar av hur fruktansvärt dåliga och störande sångerna därifrån var, suck.

Bäst tacktal: Tilda Swinton och Javier Bardem

Årets trender: att vara gravid eller ha en asymmetrisk klänning med ena axeln bar (känns kul att jag hade en röd klänning av Hege Edvardsen med ena axeln bar på Ellegalan, ska man tolka Oscarsgalans klänningar så var den bara så rätt)

Mest applåder under "dessa har dött under året som gått": Ingmar Bergman

Mest imponerande: 98-årige Robert F. Boyle som tackade för sin hedersoscar utan att ha en luntlapp eller staka sig nämnvärt

Pinsammast: Katherine Heigl (man ska aldrig aldrig ALDRIG inleda med att säga att man är nervös)

Mest B: att svenska sändningen bestod av stillbilder på experterna, inte live från studion. Såg själv den finska inramningen (som var helt ok), men fick fortlöpande rapporter från Sverige som var allt annat än nöjda... Än en gång bara män som bara upprepar vad som sagts på galan utan analys eller mera information

Koolast av alla: En skäggig Viggo Mortensen som tog med sin systerdotter till galan



Årets levande Barbiedocka: Heidi Klum



Varför har inte alla förstått att hon är underbar: Diane Lane



Snyggaste klänningar:

Cameron Diaz (jag älskar puderrosa)



Keisha Whittaker (Forrests fru)



Helen Mirren

Oscartipset

Sitter hos min bror i Åbo och ska precis avnjuta en lyxig frukost. Efter inspelningen i går av program 4 hoppade jag på tåget från Göteborg (SJs internet suuuger så mycket, hade tänkt blogga där men men), väl i Stockholm rakt till hamnen och sedan med båt hit. Nu ska jag på 30-årsfest i en annan stad (Ekenäs) och sedan till Helsingfors och hälsa på min pappa. Så fem städer på två dagar. Och det är vardag nuförtiden. Får se hur jag reagerar när jag plötsligt verkligen bor i Stockholm och är mer än några dagar på samma ställe, kanske jag blir helt prillig? Mitt legendariskt dåliga tålamod får liksom aldrig tid att hinna i fatt mig nu. Kanske det är därför jag går omkring och är så lycklig hela tiden? Time will tell:-)

Hur som helst, i morgon kväll är det Oscarsgala. De senaste fyra åren har jag kollat på galan tillsammans med ett gäng tjejer (bl.a. filmkritikerna Elin Larsson och Emma Gray-Munthe), vi brukar dricka vin och vaka hela galan. Och förstås tävla om vem som har mest rätt. Kampen brukar mest stå mellan Elin och mig (sorry, Anna) och även i år har jag lämnat in en tipsrad trots att jag tyvärr inte kommer att vara på plats. Jag har skrivit alla filmtitlar på engelska även när filmerna har titlar på svenska, det är enklast så. Har även (inom parentes) skrivit vem/vilken film jag skulle önska att vinner. Om ni själv vill vara med och tipsa finns det utmärkta tipsrader att skriva ut här.

Som jag alltid säger, må bästa kvinna vinna!

Bästa manliga huvudroll:
Daniel Day-Lewis - There Will be Blood
(min önskning också)

Bästa manliga biroll:
Javier Bardem - No Country for Old Men
(min önskning också)

Bästa kvinnliga huvudroll:
Julie Christie - Away from Her
(Ellen Page)

Bästa kvinnliga biroll:
Cate Blanchett - I´m not there
(min önskning också)

Bästa animerade långfilm:
Ratatouille
(Persepolis)

Art direction:
Sweeney Todd - the Demon Barber of Fleet Street
(American Gangster)

Foto:
There Will Be Blood
(The Diving Bell and the Butterfly)

Kostym:
Atonement
(Elizabeth: The Golden Age)

Bästa regi:
Paul Thomas Anderson - There Will Be Blood
(Julian Schnabel - The Diving Bell and the Butterfly)

Bästa dokumentär:
To the Dark Side
(ingen åsikt, har bara sett Sicko)

Bästa dokumentära kortfilm:
Sari´s Mother
(ingen åsikt, har inte sett någon av dem)

Klippning:
No Country for Old Men
(The Diving Bell and the Butterfly)

Bästa utländska:
The Counterfeiters
(ingen åsikt, har för första gången jag kan komma ihåg inte sett någon av dem)

Makeup:
La vie en rose
(japp, tycker jag med)

Orginalmusik:
Atonement
(The Kite Runner)

Originalsång:
Falling slowly - Once
(ingen åsikt, inte sett någon av filmerna)

Bästa film:
Atonement
(No Country for Old Men)

Bästa animerade kortfilm:
Meme les pigeons vont au paradis
(ingen åsikt, inte sett någon av filmerna)

Bästa kortfilm:
Le Mozart des pickpockets
(ingen åsikt, inte sett någon av filmerna)

Ljudredigering:
The Bourne Ultimatum
(go Per Hallberg go!)

Ljudmix:
The Bourne Ultimatum
(No Conutry for Old Men)

Visuella effekter:
Transformers
(vad tror ni? 11000 rörlig delar på en robotbil, inget ska vinna över det!)

Bästa manus baserat på en tidigare förlaga:
No Country for Old Men
(samma)

Bästa originalmanus:
Juno
(jepp, definitivt)

Svaret får vi fr.o.m. kl 02.00 på kanal 9.

Filmkrönikan program 3

Damn it, hann inte hem till datorn tillräckligt tidigt för att påminna om att program 3 av vårens Filmkrönikan sändes idag 20.30 på SVT2. Om man missade det på tv (jag var då inte till värst stor hjälp här i alla fall...), så kan man förstås som vanligt se det på nätet (vilket jag själv precis gjorde, är riktigt nöjd faktiskt). Här finns det. Reprisen kommer i morgon torsdag vid midnatt. I kvällens avsnitt var Anders Jansson gäst i egenskap av sig själv och i egenskap av sitt alter ego Morgan Pålsson, som nu fått en egen film. Daniel Day-Lewis intervjuas i ett grymt reportage om metodskådespeleri och jag recenserar Beatlesinspirerade musikalen Across the universe och svenska dansbandsdokumentären Får jag lov - till den sista dansen? På hemsidan ligger också min webbrecension på There Will Be Blood.

Don´t get kränkt, get angry!

Läste precis den avslutande delen av Maciej Zarembas tredelade artikelserie i Dagens Nyheter om kränkningar. Otroligt intressant, gå in och läs serien här. Zaremba är som vanligt superb, en intellektuell röst med en blick som bygger på gammalt hederligt sunt förnuft. En riktig bristvara i dagens samhälle om ni frågar mig.

Artikelserien handlar alltså om hur ofta media använder uttrycket "att bli kränkt" och hur människors attityd till det hela ändrats de senaste åren. Här är vad jag tycker: nuförtiden verkar människor bli kränkta av vilken skit som helst och det här är en samhällstendens jag blir så jävla förbannad på! Det är ju självklart att det finns beteenden och utsagor som på riktigt är kränkande i olika grad, t.ex. att bli våldtagen, att bli mobbad och kastas i en lerpöl eller att bli tagen på brösten av din chef som samtidigt kallar dig "lilla gumman" och vi har ju lagar kring sådant som diskriminering, men det eviga användande av "kränkt" devalverar själva ordet till den milda grad att det knappt betyder något mer. Folk blir kränkta av att chefen kritiserar deras arbetsinsats (vilket ofta säkert är befogat), av att en lärare kräver att de har gjort sin hemläxa eller att ett fyllo kallar dem snygging. Skitsaker alltså.

Hur har folk blivit sådana jävla mesar? Att konflikträdsla gör att man i stället för att bli heligt förbannade på klumpigt och dumt beteende placerar sig själv i en oantastlig offerposition a la "men jag blev ju kränkt när du sa så där, så det har ingen skillnad att du inte menade det och dessutom behöver jag inte argumentera för min sak, jag känner ju mig kränkt". Man kan faktiskt själv välja hur man reagerar i de flesta situationer; när jag t.ex. blev biten i bröstet av en okänd kille på en bar i Helsingfors (ja, det är bisarrt) blev jag inte "kränkt", jag blev fly förbannad och örfilade upp honom och drog honom i kragen till vakten som slängde ut honom. Så jag vände situationen till min fördel och har nu en sjukt rolig anekdot att berätta (fatta att det blev röda bitmärken på mitt bröst som inte gick bort på flera minuter!).

Det här är lite besläktat med allt som Eberhard säger i I trygghetsnarkomanernas land (se tidigare inlägg). Tur att det finns i alla fall några vettiga röster kvar i det här über-PK-landet...

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Ben Affleck


Ed Burns

Mest skrämmande på film

Trodde ni att det var zombier eller vampyrer som är mest skrämmande på film? Think again. Här kommer en ganska så politiskt inkorrekt lista på vilka som gör mig panikslagen på film:

1. Drogade afrikaner med machete (bl.a. Shooting Dogs och Blood Diamond)
2. Skäggiga talibaner med k-pist (Flyga drake)
3. Galna aktivister med dreadlocks i framtiden som attackerar från skogen (Children of Men)
4. Javier Bardem som seriemördare i tokfrilla (No Country for Old Men)
5. Barnspöken i barnhemskläder från 50-talet (kommande spanska mästerverket Barnhemmet)

Det de har gemensamt är att de alla känns som rätt svåra att resonera med, man är helt enkelt fucked om de dyker upp.

Victorias nyinvigning och Flyga drake

Var på nyinvigningen av biografen Victoria på Götgatan i går. De har restaurerat upp den enligt hur den såg ut när den byggdes 1936 (snygga neonskyltar!) och hela Sveriges kulturgrädda var där (för mingelbilder se här). Det bjöds på vin och öl och rättvis handel-choklad och kaffe. Det var överfullt med folk förstås, foajén är inte direkt gigantisk, så det var svårt att se hur själva bion såg ut. De visade filmen Flyga drake i fyra av de fem salongerna, vi satt i salong 4 som var rätt liten men med bekväma stolar och bra lutning och avstånd till raden framför. Jag är så otroligt ledsen för att alla singelbiografer tvingas stänga (till sommaren bl.a. Svea och Capitol i Göteborg), så det är härligt att de satsar på mindre biografer som uttryckligen ska visa s.k. kvalitetsfilm.



Flyga drake bygger på bästsäljaren med samma namn skriven av Khaled Hosseini och handlar om två pojkar i Afganistan i slutet av 70-talet och om en av dem när han som vuxen bor i San Francisco. Marc Forster (Monster´s Ball, Stranger than Fiction) har regisserat och jag tycker han gjort en ovanligt välnyanserad Hollywoodfilm. En otroligt stark berättelse, fina skådespelare och bara lite ostighet... Filmen har biopremiär i Sverige 28 mars.

Dayrobber

Käkade lunch i dag med Henrik "RWB-Henke" Hallberg och Stefan Thungren (musikskribent på Svenska dagbladet som för tillfället är lycklig över att han inte måste bevaka Melodifestivalen). De hade klubben Go Bang tidigare och Stefan tipsade mig om en v-log han har börjat arbeta med, Dayrobber. Check it out! Där finns ett antal program om allt från mode till reggae, men det som intresserar mig är Electronic Wonderland, programmet om elektronisk musik. Varje vecka kommer det ett nytt 4-5 minuter långt avsnitt, det senaste kan ni se nedan. Till min stora lycka var det en liten grej om en remix på en Grace Jones-låt, vilket gav mig anledning att illustrera det här inlägget med en av mina all time favourite bilder. Fy fan vad Grace Jones var kool när det begav sig! Tack Stefan för tipset.

Javier Bardem och hans sjuka frilla...

Navid tipsade mig om det här klippet där halvguden Javier Bardem och de andra från teamet snackar om hans frilla som seriemördaren i bröderna Coens nya No Country for Old Men (recenserar filmen i program 4 om några veckor). Kul! Gillar mest kommentaren om att han inte kommer att få ligga på tre månader (yeah right...) och hans avslutande konstaterande att hans karaktär "is not an expression of what I like to do".

Sweeney Todd - ett mästerverk?

Jag trodde en stund att jag skulle recensera Sweeney Todd för Filmkrönikan och då aktualiserades än en gång problematiken med betygsättningen 1-5 stolar. Den är nämligen i mitt tycke exakt en 2,5 stolars film. Inte såpass dålig som 2, men inte så sevärd som 3 (som ju ändå betyder klart godkänt). Det är självklart att kostymerna och scenografin var hur koola som helst och Johnny Depp överraskade med en riktigt bra sång, dessutom diggade jag verkligen mekanismen i barberarstolen (man drog i en spak och då vändes stolen upp och ner och personen i den liksom hälldes ner i källarvåningen därunder) och så var några av sångerna helt okej. Och det är expressionistiskt skitsnyggt med allt blod. Men that´s it, fattar verkligen inte poängen med filmen och hade väntat mig bra mycket mer av Tim Burton, mannen som gett oss stämningsfulla Sleepy Hollow.



Jag erkänner öppet att jag inte är mycket för musikaler och här bölade de ju heeela tiden (så om man gillar musikaler är det väl en annan sak), men det var inte bara det, filmen var helt enkelt tråkig och meningslös. Sasha Baron Cohen var dock rolig som alltid, det är verkligen helt otroligt hur han lyckas se så olika ut i varenda roll. Gissa hur förvånad jag blev när jag såg att både Dagens Nyheter (och dessutom min idol Johan Croneman! Han har alltid verkat vara mer av en "jag delar av princip aldrig ut femmor"-filmkritiker) och Aftonbladet gett den 5! Högsta betyg?! Mina kära kollegor har all rätt att tycka vad de vill, men för att en film ska få en femma borde den ju vara nästan perfekt ju. Och då är det kanske 1 eller max två filmer per säsong som lyckas. Dit hör INTE Sweeney Todd i min bok. Vad tycker ni?

Jag söker jobb via AF Kultur...

Javisst, det stämmer att jag blir arbetslös i maj, men jag tror inte att jag kommer att ringa till Arbetsförmedlingen Kultur. De verkar ju inte direkt ha en så hjälpande attityd... Lyssna på Cirkus Kievs roliga fejkade inslag här. Att de aldrig får till finlandssvenskan är sedan en annan sak...

Veckans "vi blev separerade vid födseln"

Joely Richardson (från bl.a. Nip/Tuck)



Anne Heche (från Men in trees, men mest känd för att hon varit ihop med Ellen DeGeneres)

Filmkrönikan program 2

I går visades program 2 av Filmkrönikan där vi bl.a. snackade om regissörer som även gjort konst med Ernst Billgren. Programmet innehöll också en intervju med Tim Burton och mina recensioner på Utlämnad (bilden) och My Kid Could Paint That. Jag hade förstås tänkt lägga upp en puff för programmet här på bloggen i går, men nu känns det som ett tecken att jag inte hann, det var nämligen fel på gårdagens sändning och de två sista minuterna av programmet kapades! Helt jävla otroligt att det kan hända på Sveriges Television... Hur som helst kan man kolla på programmet här. På hemsidan ligger också en webbrecension av P.S. I love you.

Invigningen av Clarion Hotel Sign

I går kväll var jag på invigningen av det nya Clarionhotellet vid Norra bantorget. Jävligt fancy schmancy fest, de hade verkligen inte sparat på pengarna. Det började redan när man kom in och en rad av festklädda garderobiärer stod i givakt och sprang fram och tog ens ytterkläder innan man ens börjat titta runt efter garderoben. Sedan skakade man hand med diverse chefer för hotellet och festfixaren Michael Bindefeld och blev plåtad. Det är en rätt absurd känsla att stå och posera framför ett gäng fotografer som alla skriker "kolla hit". Det är svårt att ta hela situationen seriöst, men det är ju självklart att det är kul att få uppleva det som säkert alltför många i dagens samhälle drömmer om. Nåja, vi var ju förstås där för maten och för att kolla på hotellet. Det var en grym buffé, champagne, dessertbord och det bästa av allt: Kääse! (ostbordet syns i bakgrunden på bilden). En fotograf frågade min kompis Georg (som också följde med mig på Ellegalan eftersom han är ung, snygg och äger en smoking) varifrån han kommer (as in var han jobbar) och då svarade vi att han jobbar som min toyboy. Ha ha, hon fattade inte ens skämtet utan frågade allvarligt om det skrivs med stort T eller litet... Jag hade på mig en klänning från Maggie Wonka som jag fullkomligen älskar, det var klädsel smoking så för en gångs skull fick man slå på stort. Najs! Vi hade också turen att få en privat visning av hotellet, inkl. deras feta pool på takterassen med utsikt över järnvägsspåren och kanalen, där skulle man förstås gärna hänga men jag misstänker att det inte är det billigaste direkt.

My Valentine of choice: Jonathan Togo

Så här lagom till Alla hjärtans dag (ja, jag vet att det är först i morgon) tänkte jag att det kunde vara lämpligt med en bekännelse. Precis när jag äntligen kommit över min extremt pinsamma "guilty pleasure"-crush på Paul Walker (se gammalt inlägg), hittar mitt tonårshjärta (som by the way legat i träda de senaste tio åren då jag ägnat mig åt killar IRL) ett nytt objekt; Jonathan Togo. Alltså killen som spelar en av snubbarna i CSI: Miami. Sewiööst! Hans roll är sjukt tråkig och serien är ju för fan helt olidligt dålig, men ändå måste jag kolla på varje avsnitt. Kanske det är för att han ser ut som en snygg version av Jake Gyllenhaal blandat med en skitgullig kille i Göteborg som jag dejtade i höstas, men oberoende så är jag tydligen inte den enda som upptäckt honom.


Och på tal om CSI:Miami bjuder jag på två skitroliga klipp till. Först ut är David Carusos oändliga solglasögonprydda oneliners och sortier ur bild.


Och som grädden på moset Jim Carreys otroligt roliga imitation av honom. Carrey är bara bäst.

Things We Lost in the Fire

Som tur innehöll morgonens filmdos även kvalitet, jag började nämligen dagen med Susanne Biers första Hollywoodproduktion Things We Lost in the Fire. Bier är verkligen en av mina favoritregissörer med mästerverk som Efter bröllopet och fantastiska filmer som Älskar dig för evigt bakom sig. Om någon missade Filmkrönikan Special om henne, gå in på vår hemsida och se programmet NU (tror att de kanske tar bort den snart så skjut inte upp det).

Things We Lost in the Fire levde upp till mina högt ställda förväntingar; den var sorglig, lågmäld, gripande och de perfekt rollbesatta skådespelarna var fantastiska, inte bara Benicio del Toro och Halle Berry utan alla biroller också, speciellt barnen. Grät hulkande vid två olika tillfällen, så jag fick vad jag ville. Hoppas hoppas Bier går vidare och fortsätter göra Hollywoodfilm med hjärta och smärta.

Ryan Reynolds: den levande Kendockan

Hmm, jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Ryan Reynolds. Såg det tveksamma romkomförsöket Definitely, Maybe i morse och jag måste erkänna att Ryan fascinerar mig lite grann. Han ser ut som en seriefigur i plast och gör typ bara crap (förutom kommande The Nines som inte var crap, utan mysko och mindfucking och rätt bra), men ändå tycker jag han verkar vara rätt sympatisk faktiskt. Till skillnad från t.ex. Freddie Prinze Jr som är 100% plast och lever i någon parallell värld där begrepp som skådespeleri och manus och för den delen street cred inte existerar, så är Ryan på något vis människa. En amerikansk och extremt glattig människa, men likväl människa. Kan inte förklara varför jag känner så här, det är då sannerligen inte p.g.a. av att han skulle ha bevisat sin enorma talang i Definitely, Maybe i alla fall. Tvärtom så är hans tårgöda (lökspray!) försök att se ledsen ut ungefär så långt borta som man kan komma från riktiga känslor.

Och filmen då? Den var irriterande förstås, i början på ett ganska harmlöst sätt som dock ökade märkbart mot slutet. Jag vet att romkoms inte ska vara realistiska, men att delar av filmen utspelade sig nu och andra delar i början av 90-talet utan att Ryan eller någon av de kvinnliga skådisarna såg det minsta annorlunda ut är väl ändå lite för mycket att smälta. Och Abigail Breslin (från Little Miss Sunshine, som spelar Ryans dotter) är typ 12, men Ryan snackar om när han mötte hennes mamma för 8 år sedan och så tar det ju minst nio månader as we all know, så hon borde vara typ 7 år. Men i filmen verkar det nog som att hon ska föreställa typ 10 ändå eftersom hela historien får sin början av att hon har en lektion i sex- och samlevnad i skolan. Vad är det här för kronologi? The Bold and the Beautiful (a.k.a. Glamour)? I den serien kan ju folk gå från att vara 6 år till att bli 18 emellan säsongerna medan alla andras tidsräkning fortsätter som förut... Ja ja, det var bara en detalj, men ni kan föreställa er hur intressant resten av filmen var om det här är det jag bloggar om. Inte ens det klassiska knepet att göra en film till New York-porr fungerade den här gången och då är jag ändå en jävla sucker för gator och Central Park och lägenheter och allt annat underbart med New York.

Trygghetsnarkomani

Har tjatat sönder mina stackars vänner om hur bra David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land är och nu kan jag äntligen göra det här med! Eberhard är psykiatriker och överläkare på St Görans sjukhus i Stockholm och just nu min guru. Boken handlar mycket kort sagt om vilka veklingar svenskarna har blivit p.g.a. samhällets sjuka trygghetshets. Han har klätt i ord exakt det jag känner om dagens samhälle och vad som är fel i det. Läs boken!!!

Jeopardy!

Hej allihop! Har verkligen saknat att skriva bloggen under hösten och bestämde mig nu för att börja skriva igen, så välkomna tillbaka. Massvis har förstås hänt sedan sist, men i stället för att försöka mig på en sammanfattning av det senaste halvåret tänker jag blicka framåt. Närmare bestämt till kl 19.30 på TV4, då går nämligen det avsnitt av Jeopardy! som jag är med i av stapeln. Hela mitt liv har jag drömt om att vara med och nu har det äntligen gått i uppfyllelse, tjohoo. Kan förstås inte här avslöja hur det gick, så ni får på programmet ikväll.