Filmkrönikan ikväll med Björn Kjellman

Ikväll kl 20.00 på SVT2 visas Filmkrönikan och äntligen är jag med igen efter en månads paus (VM i Åre kom emellan). Idag är Björn Kjellman gäst och vi snackar om Blood Diamond, där Leonardo DiCaprio gör sin bästa roll hittills enligt mig. Jag recenserar även von Triers Direktören för det hele och Whttp://www.blogger.com/img/gl.link.gifill Smith i Jakten på lycka. Programmet kan ses här om ni missar det på tv. Glöm inte att också kolla in webbsnacket!

Xit

Den åländska gratistidningen Xit intervjuade mig häromveckan och nu har den kommit ut. Mitt första omslag! Mamma är från Mariehamn, så därför var de nyfikna på mig. Man kan läsa tidningen i Flash här.

Oscarsgalan

Jag hade 12 rätt (uselt), men om jag inte hade ändrat ett svar i sista sekund hade jag fått 13 och då alltså varit en av tre vinnare (vi är alla ganska usla på att tippa). Ellen DeGeneres var pisstråkig, jag var helt chockerad, men dansarna som gjorde skuggfigurer var helt fenomenala ju! Jack Nicholson hade gjort en Britney och rakat av sig allt hår, tydligen för att han spelar in en film där hans roll har cancer. Helen Mirren var solklart snyggast (fatta att hon är över 60!) och Gunnar Rehlin träigast. Varje gång jag såg honom i rutan började jag skratta. Han är otroligt kunnig (förstås!), men inte är det mycket tv-mässighet i den mannen. Han satt med armar och ben i kors och hängde framåtlutad på ett underligt och ytterst oklädsamt sätt hela tiden, att inte någon sade till honom? Detta kombinerat med nästan slutna ögon och noll leenden. Vilken gubböverdos!

Tråkigaste galan på mycket länge, Ellen förtjänar hård kritik, Oscarsgalan är inte en talk show där man drar improviserade stå upp-skämt om vad man tänkte på i duschen eller vad pubilken känner.

Michael Mayer

Jawohl! Gute laune!

Nu är den snart här, kvällen vi väntat på i månader. Tyske skivbolagsdirektören (för legendariska Kompakt), producenten och dj:n Michael Mayer ska spela på Cocktail Club på Grodan ikväll. Har sett honom två gånger förut, på den tyska festivalen SonneMondSterne och nere i Frankfurt på Sven Väths klubb Cocoon Club i Frankfurt (där ljudet har kostat 800.000 euro, vilket det var värt. Sinnessjukt bra kvalitet, man kunde stå bredvid dj-båset och snacka i normal samtalston samtidigt som ljudet var perfekt).

Och nu är han här. Vi är ett gäng superbra kompisar som ska ut, först ska vi käka på Grodan, sedan festa loss. Nästan alla som var med nere i Frankfurt, några från Dalarna, några från Göteborg. Riktigt goda vänner, "familjen" i princip. Och peppet är natürlich helt galet högt, vi har hållit på peppat oss hela veckan. Najs! Tror det blir efterfest hos mig, jag har tjocka väggar, snälla grannar, mycket sprit och skön lya. Vi får se. Garanterat är i a f att vi får roligt. Och jag fick två jobberbjudanden igår som nog kommer att gå vägen, så det är spenderbyxorna (läs schampaansch) som gäller ikväll misstänker jag.

Nu är min enda önskan att Mayer spelar sin remix på Pet Shop Boys "Flamboyant" ikväll. Vi ses på dansgolvet!

Vilken biotyp är du?

Sitter och läser På Stan och garvar högt på tåget åt deras test "Vilken biotyp är du?". Här kan du hitta den på nätet, läs den.

Exempel: Den pretentiösa biobesökarens alternativ på fråga 8 om vad Göta kanal 3 ska handla om:
"Janne "Loffe" Carlsson försluts i betong och sänks till botten av Östersjön. Sedan återberättar den tyske konstnären Joseph Beuys handlingen i de första två filmerna för en död hare".

Men absolut roligast är facit, alla typer är klockrena karikatyrer. Bäst är kategori G:
"Du är hippast i stan. Du går endast på förhandsvisningar så att du hinner dissa filmen först av alla. De enda filmerna du hyllar är sådana som du själv laddat ner (samt "sköna" åttiotalsfilmer som "Teen Wolf"). I ett halvår har du försökt bli kompis med Jesper Ganslandt men han skrattar åt dina asymmetriska Nakknabyxor.

Ha ha ha ha. Träffande.

Metro: Notes on a Scandal och Apocalypto

Har skrivit den "långa" recensionen i dagens Metro på filmen Notes on a Scandal med Judi Dench och Cate Blanchett. Blanchett är verkligen min absoluta favorit, ända sedan jag riktigt lade märke till henne i underskattade The Gift har jag älskat henne. Hon lyckas vara och se helt olika ut i varje film, gör alltid intressanta roller i mestadels bra filmer och så verkar hon så jävla kool privat. Dessutom är hon ju världens vackraste också.

I recensionen av Apocalypto har jag min egen lilla teori om filmen. Klicka här för att ta reda på vad den är. Eftersom det är min vecka bjuder denna vackra fredag även på Reuters ruta. Oscarsgalan går ju som bekant av stapeln natten mellan söndag och måndag och C-G och jag har gissat vilka som vinner statyetten här.

Puckad

Eftersom det bara är två filmer som har premiär nästa vecka (Blood Diamond och Jakten på lycka), har C-G och jag bestämt att vi också ska skriva två dvd-tips var i nästa veckas Metro. Var inne på No 1 Videos hemsida och kollade vad som kommit/kommer ut de närmsta veckorna och hittade en film som såg alldeles oemotståndlig ut, nämligen Puckad. Fatta att omslaget bara består av en bild på Jon Bon Jovi omgiven av ett antal brudar med texten "Jon Bon Jovi är puckad". Genialiskt, vem skulle inte få lust att se den filmen? Lovefilm.se kallar filmen en sensationell skrattfest i stil med Dodge Ball (jag blir alltid misstänksam när filmer beskrivs med orden "i stil med", "i samma anda" m.m), så vi får väl se. Men jag ser fram emot att hyra den nästa vecka.

Nu ska jag tillbaka till extramaterialet på The Dogma Collection, dvd-boxen jag ska recensera i nästa Filmkrönikan.

Snarlika titlar

Hollywood har ju för vana att klämma ur sig två filmer med samma tema (ibland nästan samma manus t.o.m.) ungefär samtidigt, som t.ex. Armageddon och Deep Impact, Madagascar och The Wild, Capote och Infamous m.m. Men nästan samma titlar är fan att gå för långt. Har redan haft lite problem med att hålla isär The Good Shepherd och The Good German (fast de förstås handlar om helt olika saker), men nu har botten nåtts. I höst har den svenska filmen Underbar och älskad av alla premiär. Och nu går Underbara, älskade på bio. Man blir helt snurrig ju.

Mobilrecension på Red Road och Dreamgirls

Nu har mina mobilrecensioner på Red Road och Dreamgirls kommit upp på Filmkrönikans hemsida. Ni kan se dem här. Mera är på g, recension på Bobby kommer senare i veckan, meddelar när det är aktuellt.

Oscarsgalan: vad vinner och vad borde vinna?

Nu närmar sig Oscarsgalan med stormsteg och tipsandet flödar. Har precis skickat iväg mina gissningar till Metro och inspirerades att redan nu bestämma mig för vad jag ska tippa på söndagens galavaka (med reservation för spontanändringar). Vi är ett tjejgäng ur filmbranschen (bl.a. filmkritikerna Emma Gray-Munthe och Elin Larsson) som ska samlas hos mig och kolla på galan. Förutom stor soffa och 40" platt-tv har jag nämligen Comhem, vilket ju är en förutsättning för att kunna se galan som visas live på kanal 9, Femmans nya satsning som inleder sina sändningar i.o.m. Oscarsgalan. Läs mer om kanalen här. Att SVT köpt in galan men sänder den först på tisdagskvällen är bara så onödigt. Varför? Min konspiratoriska tolkning är att SVT vill slippa betala för galan och därför gör ett upplägg som garanterar låga tittarsiffror= "ingen kollade ju förra året så varför skulle vi då köpa in galan? Jag tycker vi ska visa mer sport istället. Folk gillar ju sport". Public service...

Förra året delade Elin och jag första platsen med futtiga 14 rätt var (av 24 kategorier), men ett år tror jag Anna Lindström (marknadsansvarig på distributionsbolaget Noble Entertainment) hade hela 19 rätt, så jag hoppas vinnaren rör sig ungefär där i år. Som vanligt är potten inte bara äran (och skadeglädjen att vinna över den dåliga förloraren Anna, he he) utan också en dyrbar samling vinflaskor, så man vill ju vinna.

Som arbetande filmkritiker har jag sett de flesta filmerna och har en uppfattning om vilka jag tycker förtjänar att vinna, men tyvärr så har det ju inte riktigt någon direkt korrelation med vilka som verkligen brukar vinna, Oscarsgalan handlar ju så mycket om politik och förstås främst om vilka filmer de mestadels åttioåriga akademiledamoterna har haft möjlighet att se. Och vilka som vunnit Golden Globe, Sceen Actors Guild och BAFTA förstås, det är typ alltid samma vinnare på alla galor, tråkigt nog.

Så därför kommer här både mina gissningar och mina förhoppningar, alltså vem/vilken film jag TROR att vinner (och inom parentes har jag vem/vilken film jag VILL att ska vinna). Jag följer ordningen på formuläret man kan skriva ut på oscars.com. Skriver vissa kategorier på engelska eftersom jag inte är helt säker på vad de är på svenska, ni får ursäkta...

Manlig huvudroll: Forest Whittaker (Ryan Gosling)
Manlig biroll: Eddie Murphy (Jackie Earle Hayley)
Kvinnlig huvudroll: Helen Mirren (Helen, eller Judi Dench som är fantastisk)
Kvinnlig biroll: Jennifer Hudson (Rinko Kikuchi)
Animerad långfilm: Happy Feet (Happy Feet, men Cars var också grym)
Art Direction: Dreamgirls (Pans labyrint)
Cinematografi: Pans labyrint (Pans labyrint)
Kostym: Dreamgirls (The Devil Wears Prada)
Regi: Martin Scorsese (Martin borde ha vunnit för länge sedan, men tycker Alejandro González Inárritu förtjänar det mer i år)
Dokumentär långfilm: An Inconvenient Truth (japp, miljön behöver all hjälp den kan få och Al Gore är grymt bra, men jag skulle önska att Jesus Camp vann. Se den och bli rädd. Bli väldigt rädd!)
Dokumentär kortfilm: Recycled Life (har inte sett någon av filmerna, så har gått på känsla)
Klippning: The Departed (Babel)
Icke-engelskspråkig film: Pans labyrint (Pans labyrint, men Efter bröllopet är ju också helt fantastisk, synd att de kom samma år)
Make up: Pans labyrint (Pans labyrint. Om Click vinner skrattar jag ihjäl mig, sminkningen av Kate Beckinsale som "gammal" suuuuger)
Originalmusik: Gustava Santaolalla för Babel (trots att han fick för Brokeback Mountain förra året, och ja, jag tycker han ska vinna)
Originalsång: Listen ur Dreamgirls (ja, den ska vinna. Dreamgirls är sjukt överskattad enligt mig, men den låten är riktigt bra)
Bästa film: Babel (Babel)
Animerad kortfilm: The Little Match Girl (H.C. Andersen goes Disney, hur kan det misslyckas? Har inte sett någon av filmerna)
Kortfilm: West Bank Story (har inte sett någon av de nominerade, men West Side Story mellan judar och palestinier låter som Oscarsmanna)
Sound editing: Pirates of the Caribbean (vad är egentligen skillnaden på sound editing och sound mixing? Gissar hejvilt här)
Sound mixing: Pirates of the Caribbean (se ovan)
Visual effects: Pirates of the Caribbean (ingen åsikt, har faktiskt inte sett någon av filmerna)
Manus som bygger på tidigare förlaga: The Departed (Borat!!!)
Originalmanus: The Queen (Little Miss Sunshine)

Generellt hoppas jag mest på Pans labyrint och minst på Dreamgirls, som ni ser.

Förresten, diggar uppdateringen av International Movie Data Base (imdb i folkmun). Snyggare och mer överskådligt. Det var på tiden, den har ju sett ut som en amerikansk sida designad av en amatör 1997. Fast det är väl det den är, antar jag.

Music and lyrics

Var och kollade på The Pursuit of Happyness i Helsingfors igår. Insåg hur länge sedan det är jag varit på vanlig bio och hur mycket jag saknar det. Inte för att det är superkul att en typ nioårig flicka snett bakom en hela filmen håller på pepprar sin pappa med högljudda frågor a la "Varför är han ledsen?" (frågan är väl snarare "varför har du tagit med mig på en film som jag inte förstår något av?"), men själva grejen att gå på bio en söndagskväll och käka popcorn och dricka läsk och se alla reklamer och trailers är ju underbar. Det brukar vara någon trailer innan pressvisningar också, men inte alls lika många förstås.

Innan gårdagens film visade de trailern till Music and lyrics, en romantisk komedi med Hugh Grant och Drew Barrymore. Den verkar riktigt rolig, Grant har inte samma fuzzy frisyr som vanligt, utan både en nördig längre Modern Talking-aktig frisyr för 80-talsbitarna (så rolig) och en semisnygg halvkort frisyr (bäst har hans frisyr dock varit som riktigt kort i Om en pojke, som för övrigt var första gången jag tyckte han var lite het). Kolla in trailern nedan. Filmen har premiär 16 mars i Sverige.

Sportlov

Är på lande med min familj och firar sportlov, misstänker att det kanske inte blir några uppdateringar på bloggen förrän till helgen. Bara så ni vet.

Den innersta kretsen

Läste lite i Gunnar Rehlins blogg för Stardust från Berlins filmfestival, han har bl.a. träffat Robert De Niro för att snacka om hans senaste film som regissör, Den innersta kretsen (The Good Shephard). Såg filmen i måndags och var inte imponerad. Två och en halv timme av Matt Damon som åker av och an och gör uppdrag för CIA utan att röra en min. Tro mig, han har exakt samma min i hela filmen (se bilden). Fast det brukar ju Matt Damon å andra sidan typ alltid ha. Ålderssminkningen av Alec Baldwin var dock skitbra, även om det uppvägdes negativt av att Angelina Jolie såg exakt 30 år gammal ut hela tiden (filmen spänner över ca 25 år).

Vad är förresten dealen med att alla filmer ska vara två och en halv timme långa nuförtiden? Det är mycket få filmer som verkligen håller hela vägen så länge. Det är faktiskt ohemult att kräva 2,5 timmar ur en persons liv (tid är pengar, you know) och inte göra det värt den tiden. En av de värsta grejerna i mitt yrke som filmkritiker är att sitta där i den förbannade biostolen och bara dö för att man så gärna vill gå ut och bara inte orkar se den där filmen som fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag vet att det är ett problem som är ungefär på första plats av alla triviala i-landsproblem som finns, men när man sitter där och plågas hjälper det föga att intala sig hur lyckligt lottad man är. Och om man för att ge sig själv lite perspektiv försöker tänka på hur många som lider på riktigt i världen blir man ju bara ännu mer deprimerad. Svårt, mycket svårt...

10 konstnärer mot HIV

Fick precis ett mejl:

"Vincent Skoglund, JH Engström, Olle Ljungström, Caroline af Ugglas, Anders Petersen mfl har skänkt sina tavlor till förmån för hiv-drabbade barn!

Välkomna till Elverket lördag 17/2 19.30-22.30.
Lyssna på DJ Sally Cinnamon & Anna Lindström, köp ett glas i baren & buda på konst från den aktuella utställningen "10 konstnärer mot HIV "

Gå dit! Vincent är min f.d. pojkvän och nuvarande goda vän och inte bara en rejäl mas och den 32:a sexigaste mannen i Sverige enligt Elle 2005 (hehe) utan också en jävligt bra fotograf, så det är bara att buda. Han gjorde ett fotoprojekt för Adicolor förra våren och ställde ut på Wetterlings i Kungsträdgården, det var otroligt fina bilder. Och en jävligt legendarisk fest som jag aldrig kommer att glömma.

300... igen

Jag har ju tidigare hypat trailern till 300 och nu läste jag på Filmdelta att filmen fick stående ovationer och jubel vid den efterlängtade världspremiären på Berlins filmfestival i onsdags. Yes! Det är Zack Snyder som regisserat, han gjorde den superlyckade remaken av Dawn of the Dead, så även det talar för att filmen kommer att vara HUR BRA SOM HELST. Jag älskade verkligen Dawn of the Dead, kommer ihåg när jag träffade Orvar Säfström i Cannes precis när han sett den, han var helt tagen av hur fantastisk den var. Och han hade ju rätt.

Fy faaan vad jag längtar efter att se 300 (den har premiär i Sverige 4 april, så en tidig pressvisning borde dyka upp rätt snart), har inte haft sådan här förväntningspepp sedan jag såg Borat i höstas. Sweet! Om någon missat att se trailern lägger jag än en gång ut den här tillsammans med trailer 2, som nästan är lika epic. Helst av allt ska ni följa länken här och se dem i high definition. Glöm inte att skruva upp ljudet till max. Spartans! Tonight we fight in hell!

Trailer 1:

Trailer 2:

Metro: Bobby, Hollywoodland, Hannibal Rising - ondskan vaknar och Tenacious D - världens bästa rockband

Har recenserat fyra filmer i dagens Metro, läs recensionerna här. Sågar de värdelösa Hannibal Rising - ondskan vaknar och Tenacious D - världens bästa rockband. Det kanske finns någon regel kring att filmer med en svensk underrubrik i titeln automatiskt blir dåliga? Kommer bara på ett undantag som bekräftar regeln, i Finland hette Pulp Fiction inte bara det utan hade också underrubriken "berättelser om våld".

Bobby (bilden) handlar om dagen då Bobby Kennedy blev skjuten, 6 juni 1968. Det är ett ensembledrama med hela 22 karaktärer, alla spelade av kända skådisar. Mina absoluta favoriter var Sharon Stone och Freddy Rodriguez, men mest överraskad var jag av Demi Moore. Hon var förträfflig i rollen som alkoholiserad och åldrande sångerska.

Hollywoodland bygger på den riktiga historien om halvt misslyckade skådisen George Reeves som spelade Stålmannen i en tv-serie på slutet av 50-talet. Tydligen måste man heta Reeves i efternamn för att få spela Stålis?! Ben Affleck är perfekt castad som lite lönnfet och bedagad skådis och han är riktigt riktigt bra. Trodde aldrig att jag skulle få säga det om honom, han är ju ett av mina favoritobjekt att håna (efter Nicolas Cage) och han lyckas ju definitivt inte välja bra manus någonsin. Innan nu alltså. Adrien Brody spelar detektiv som utreder Reeves "självmord" och som vanligt ser han utmärkt ut i tidstypiska hattar (filmen utspelar sig 1959 i Hollywood), han är verkligen en skådis som på något sätt är född under fel tid, han har en slags "filmstjärna från 40-talet"-känsla kring sig.

Såsom i himmelen

Fick precis det här pressmeddelandet:

"Så som i himmelen i Australien

Det är inte bara ABBA utan också svensk film som går hem i Australien. Så som i himmelen har redan spelat in $ 186 000, vilket motsvarar en dryg miljon svenska kronor, under de första åtta veckorna.

Filmen får fina recensioner i Australien, bland annat i Urban Cinefile som kallar den för ett ”gripande drama av stora mänskliga proportioner”, och även publiken hyllar den. På biografen Hayden Orpheum Picture Palace avslutas varje visning med applåder. Det är första gången i Orpheums historia som en film fortsätter öka nio veckor i rad efter premiären. Just nu går den bättre än Dreamgirls, Happy Feet, Blood Diamond och Casino Royale.
- Under våra 20 år har jag aldrig hört så mycket gott om en film, säger Paul Dravet, ägare av Orpheum Theatre"

Vad ska man säga? Såsom i himmelen är en fruktansvärd film som ville sälja något åt mig som jag ansolut inte ville köpa. Tydligen är det inte bara 1,2 miljoner svenskar som är galna, en bunt australiensare vill också hoppa på det körsektsfrikyrkliga tåget. Man får rysningar.

Greatest American Hero

Min nyzeeländska kompis Anneke visade mig häromdagen vinjetten till åttiotalsserien Greatest American Hero. Check it out nedan. Helt otroligt bra! Fatta att de gjorde två minuter långa vinjetter som såg så ut på åttiotalet. Och de var seriösa. Musiken är ju bara för medryckande, går och nynnar på den hela tiden. Tack moder internet för miljonte gången för Youtube. Hur kunde vi leva innan det fanns?

Stationery movies och The Shrine

Min polare Viktor skickade precis denna länk, Stationery movies, till mig. Gå in och gör testet som består av kända filmscener uppbyggda av kontorsmaterial. Så kul! För alla oss som sitter framför datorn hela dagen och försöker låtsas jobba trots att vi mest surfar på nätet. Undrar förresten vad folk gjorde på kontor innan internet fanns? De kan ju knappast heller ha jobbat hela tiden... Kanske de byggde upp scener ur filmer med hjälp av kontorsmaterial?

Själv lyckades jag pinsamt nog bara få hälften rätt i testet, hoppas ni är skickligare!

Som ni vet älskar jag ju Tyskland och allt minimalistiskt därifrån, så när min kompis James skickade den här länken, The Shrine, till mig var peppet högt. Vilken humor idé, den går rakt in i mitt autobahnälskande hjärta. Jawohl!

Metro: Children of Men, Reuters ruta m.m.

I fredags hade hela åtta filmer premiär och flera av dem är riktigt bra. Pans labyrint är överlägsen, men både Children of Men och Darling förtjänar biobesök. Läs alla mina och C-G:s recensioner i Metro här. Det var min vecka så ni kan också läsa Reuters ruta, där jag bl.a. hypar tyska filmen Ein Freund von Mir (briljant!) och tipsar om biografen Stures hångelhörna.

Situation Magnusson

Skrattade konstant under premiärprogrammet av Peter Magnussons nya Borataktiga humorprogram Situation Magnusson. Snacka om politiskt inkorrekt att spela en rörelsehindrad som fallit ur rollstolen på trottoaren vid La Croisette i Cannes. Och senare åla sig ur rullstolen och bada genom att släpa sig fram med hjälp av händerna. Det finns massor extra klipp på fyrans hemsida, missa inte nästa avsnitt på torsdagen. Hey Baberiba har länge varit det enda programmet värt att se på den eviga pensionärskanalen TV4, typiskt att det är en av dem som gör något nytt. Fyran är bara för usel, de lyckas vara så svenniga och tråkiga i allt de gör att man knappt tror sina ögon. Såg Let´s Dance för första gången i söndags och höll på att förgås. Patrik Ekwall? I spända röda byxor, staplandes fram. You gotta be kidding?!

Lovestory och andra stories

Pust, vilken dag. Började med Alpha Dog (en total rip off på Bully, men helt ok), sedan Blood Diamond (bilden) och sist och minst Hannibal rising. Ska recensera Blood Diamond i Filmkrönikan om två veckor, Björn Kjellman ska vara gäst. Sandrews hade ordnat en specialvisning åt oss på deras kontor och när Björn inte dök upp ringde de honom. Han hade glömt... Men som tur var han i närheten, så de tio pers som satt i salongen (där var ngn från Röda korset också) behövde bara vänta tjugo min... Filmen var sjukt hard core, två och en halvtimmes macheteslaktande, maskingevärsmejande, hjärntvättning av barnsoldater och annat kul. TIA (This is Africa), som de säger i filmen. Det utspelar sig i Sierra Leone 1999 och handlar om den blodiga diamanthandeln (duh!). Leonardo Di Caprio är svinbra, med grym sydafrikansk dialket. Han är t.om. snygg. Oväntat. Förtjänar verkligen sin Oscarnominering, även om det trol. är Forest Whittaker som kommer att vinna för sin roll som Idi Amin i Last King of Scotland.

Hannibal Rising var fruktansvärt kass, helt omöjlig att engagera sig i och inte det minsta skrämmande, bara skrattretande. Gaspar Ulliel spelade över så inni och det faktum att den respekterade skådisen Gong Li var med i den där smörjan är chockerande.

Efter filmerna mötte jag upp min kompis och f.d. rumskamrat Camilla och gick på genrepet av Love story på Intiman. När jag träffade Rafael Edholm (som regisserat pjösen) på Guldbaggen tyckte han att jag skulle komma och kolla den och jag blev verkligen glad när han sms:ade mig i fredags och sa att jag kunde plocka upp två biljetter i kassan. Pjäsen var riktigt underhållande, Måns Nathanaelson var verkligt bra, historien OK och Fatboys musik skitbra. Länge sedan jag var på teater, har inte varit på Intiman tidigare. Undrar förresten om den heter Intiman för att det är så sjukt lite benutrymme i sätena på parketten? Man blir liksom intim med sin knän...

Kan i alla fall rekommendera pjäsen. Andreas Wilson var usel som vanligt, men hey what´s new? Linus Wahlgren var faktiskt lite het, jag blev helt chockad. Hade inget emot att de var nästan nakna när de kom ut och tackade (även om jag inte förstod poängen med att det enda de hade på sig var vuxenblöjor...).

NBA i halvtid, Dita von Teese och R Kelly

Käkade lunch med David Bexelius (känd från Raggadish) igår. Han jobbar med programmet "NBA i halvtid", som TV400 ska sända senare i vår insprängt i inköpta matcher från USAs basketballiga NBA. Programledare är Mogge (från bl.a. Idol, f.d. kollega på TV400 och nuvarande kompis), som precis blev vald till Sveriges bäst klädda man av tidningen Elle. Rätt humor med tanke på att han ju inte direkt klär sig värst mer innovativt än att han adderar en hatt till sin uppsättning av We-kläder. Nåja, det fanns väl ett tema i att belöna hans gubbiga stil när tanten Marit Bergman fick pris för bäst klädda kvinna, vilket var helt rätt.
Jag var förresten på själva galan för Elles stora modepris på Grand hotel, så jag hör till en av de utvalda som fick se den exklusiva burleska stripshowen (inkl. det stora champagneglaset) som Dita von Teese uppförde. Hon var skicklig förstås och såg otrolig ut, men visst var det absurt att se en människa strippa i Grands Spegelsal. Hon hällde t.o.m. champagne över sin stringbeklädda lekamen. Tyckte dock inte att det var det minsta upprörande, bl.a. för att det inte hade något alls med sex att göra. Showen var otroligt oerotisk och oporrig, det var som om en plastdocka klätt av sig kläderna, Dita ändrade inte ansiktsuttryck på hela tiden.

Tillbaka till NBA. På söndagen ska de i a f spela in sex av de planerade åttaminutersprogrammen och då ska jag vara med i ett av dem och snacka om basketball i film. Jag har valt ut Hoop Dreams (förstås!), legendarisk dokumentär om två fattiga killar uppvuxna i Projects (USAs hardcore version av våra miljonprogram) i Chicago, som försöker göra karriär inom basket. Vidare ska jag ta upp Spike Lees He Got Game, den nya filmen Glory Road, Love & Basketball och Space Jam (som avskräckande exempel på allt möjligt). Då har vi en dokumentär, en allvarlig rätt klassisk basketfilm av en respekterad regissör, en basketfilm placerad mitt i de svartas kamp om medborgerliga rättigheter och ett romantiskt drama där tjejen faktiskt också spelar basket. Och en film som för evigt kommer att ha en plats i historien som filmen R Kelly skrev sin enorma låt I believe I can fly till.

Min relation till R Kelly är en helt annan historia, men varje gång jag försöker förklara för skeptiska människor att den käre Robert gör mitt liv bättre möts jag av förklenande uttalanden om hans förkärlek för småflickor. Nu är det väl så att brudarna han satt på har varit från 14 år gamla och uppåt och de har säkert inte haft något emot att få ligga med honom, det är ingalunda några 11-åringar, men i USA blir man byxmyndig först vid 18 år, så han borde ju definitivit ha tänkt på vad han gjorde och i a f inte filmat det hela... Nåja, oberoende så har hans privatliv inget att göra med själva grejen (jag tycker ju att Woody Allen är en lysande filmskapare också), det fantastiska med R Kelly är hans totala oförmåga till självdistans och hans enorma ego (kolla hans blick på bilden!). Den mannen har aldrig ens hört talas om ironi. Istället sjunger han på fullt allvar överpompösa R&B-ballader/låtar med klappande gospelkörer eller barnkörer (!!!) i bakgrunden. Ibland blir han så uppspelt att han inte kan annat än skriksjunga "yeah" och "ooh" i refrängen. Att spela hans låtar på HÖG volym och sjunga och dansa med är så sjukt roligt och musikupplevelser med humor i behöver inte alltid vara kopplade till kvalitet och minst av allt till street cred (hos artisten eller hos den som valt att lyssna på den artisten). Bästa låtarna att göra detta till:

1. The World´s Greatest
2. Gotham City
3. I believe I can fly
4. The Storm is Over
5. I am your angel (duett med det fruktansvärda hästansiktet Celine Dion)

Nu kommer jag säkert att få en massa skit för det här, men jag har försökt förklara det så bra det går, så om människor inte förstår så finns det inte mycket som kan göras. Bara en sak till: för typ fem år sedan skrev Marimba Roney (som jag senare hade som kollega på TV400) i Aftonbladets dåvarande bilaga Puls om en R Kellykonsert hennes kompis hade varit på i England. R hade stått på scenen med en liten bebis i armarna, invirad i en amerikansk flagga och med bilder på hungande barn på skärmen bakom sig och sjungit I believe I can fly samtidigt som han lyfte ungen mot himlen. Enough said!

Pans labyrint

Kan inte sluta tänka på Pans labyrint, som jag såg i måndags. Mexikanske regissören Guillermo Del Toro har lyckats konstruera en perfekt film där verklighet och fantasi är lika verkliga och lika otäcka. Jag ska genast kolla in hans The Devil´s Backbone, som han kallar broderfilm till Pans labyrint. Läs även intervjun med honom i The Guardian, här har vi en snubbe som gillar monster lika mycket som Peter Jackson.

Sergi Lopez, som jag upptäckte i franska thrillerdramat Harry, en vän som vill dig väl (skitbra film förresten, regissens senaste Lemming var också otroligt bra, som en modern Hitchcockfilm), spelar övervåldsam sadist precis så snyggt och exakt som man vill och fantasivärlden är spännande och lockande och skrämmande och sjukt koolt designad. Kolla in bilden på monstret som har sina ögon i handflatorna, briljant tänkt. Och musiken, fantastisk.

Årets hittills bästa film, ett riktigt mästerverk. Se den i helgen! Det enda negativa man kan säga om den är att den gör det omöjligt för Efter bröllopet att vinna Oscar för bästa utländska film.

Smokin´ Aces

Nu ligger min sågning av wannabe cool-rullen Smokin´ Aces på Filmkrönikans hemsida. Alltså filmen som jag recenserade i Metro så här:

"Svettiga illusionisten Buddy ”Aces” Israel jagas av FBI och maffians torpeder. Urbota dum och övervåldsam action vars krystade försök att vara kool får en att hata Tarantino för skapandet av en genre full av ”inspirerade” adepters misslyckanden."

Sugen på mer? Följ länken.

Sångöverdos

Ja, jag vet att jag inte får klaga på ett jobb som består av att sitta och kolla på film på bio hela dagarna, men efter att tvingats se Dreamgirls och Tenacious D efter varann så hade jag verkligen fått nog. Även om jag inte är någon stor fan av musikaler, så finns det ju massor bra sådana på film (Moulin Rouge, Sound of Music, Team America, South Park-filmen, Singin´ in the Rain m.m.), men gränsen går fan vid när de börjar sjungsäga sina repliker. Ett samtal där dialogen både sjungs och sägs om vartannat och dessutom levereras "med känsla" a la musikal, då vill jag bara lämna salongen.

Dreamgirls, filmen som bygger på Broadwaymusikalen som i sin tur löst bygger på The Supremes framgångssaga, började riktigt lovande med ett fartfyllt sångnummer och vanlig dialog, men rätt fort urartade det till en enda kavalkad av folk som sjöng (wailade!) vad de kände och tyckte utan att man brydde sig värst mycket. Hursomhelst var det i alla fall inte fruktansvärt och jag skulle ha varit såå tacksam över att vara på den visningen om jag vetat hur olidlig Tenacious D skulle vara. Det är självklart att jag väntat mig att den skulle suga och det var med mycket långa tänder jag gick med på att recensera den i Metro (C-G owes me big time), men att den skulle vara så poänglös och jobbig hade jag inte trott.

Jag tycker att alla filmer är viktiga och ska få en likadan chans att bedömas, även om man redan i förväg vet att de bara kommer att få 245 tecken i Metro, och dit hör förstås att se hela filmen, men under Tenacious D försökte jag verkligen aktivt somna för att slippa se smörjan och ta mig igenom plågan snabbare. Men inte ens den taktiken funkade, för Jack Black insisterade på att vråla och grimasera så högt hela tiden att man aldrig fick en lugn stund. Än en gång är det bevisat, jag hatar rockmusik.

Dåliga ursäkter

Såg serbiska filmen The Powder Keg nere på Göteborgs filmfestival, främst för att jag höll i ett seminarium om film från forna Jugoslavien, men den och de två andra filmerna av regissören Goran Paskaljevic var riktigt bra.

Men det jag skulle kommentera var att det i filmen fanns en scen där en man och en kvinna (som tidigare var ett par) ses för första gången på tio år. Det visar sig att mannen stack utan att säga något och när kvinnan konfronterar honom med det använder han den urgamla (film)ursäkten: du vet ju hur mycket jag hatar att ta avsked. Öh, ja, det kanske hon vet, men ursäktar det något överhuvudtaget? Nej, självklart inte. Det finns många saker man inte gillar som man tvingar sig själv till att göra ändå, av respekt för sina medmänniskor.

En lika dålig ursäkt som jag också alltid hatat är "men hon/han är ju så blyg". Den används ju alltid bara när dryga människor varit riktiga idioter. Blyg är inte samma sak som dryg, det är faktiskt en skillnad på två bokstäver. En stor skillnad.

Knugen i IT-landet

Köpte ett ex av nyaste Situation Stockholm idag och det innehöll en intervju med kungen. Han sade som vanligt inte så mycket, så den var rätt ointressant, men hans nuna påminde mig än en gång om en ofattbra grej som med jämna mellanrum dyker upp i vår vänskapskrets diskussioner om kungen. Nämligen att han i en intervju i DN (tror det var i Söndagsbilagan för ca ett år sedan) berättade att han ALDRIG skickat ett mejl i hela sitt liv. Det är så bisarrt att man bara inte förstår att det är sant. Att han aldrig skickat ett mejl är chockerande pinsamt (har han aldrig undrat vad den där "nymodigheten" mejl är?) och bevisar med kraft att han inte har någon koll överhuvudtaget, men det galnaste är nog att han sådär bara erkänner det i landets största tidning och att INGEN reagerar! Han är kung för ett helt land och har inte ens varit nyfiken på något så basalt som att skriva mejl? Något som i princip alla i hela hans land gör varje dag. Flera gånger.

Nå, han kanske menade att han bara dikterat mejl som andra sedan skickat iväg å hans vägnar, det är säkert inte så lätt för honom att skriva med sin dyslexi, men jag betvivlar att så är fallet.

Intervju i pablohommes

Den manliga stilguiden pablohommes.se har gjort en intervju med mig, lite om mig och film, lite om mig och mode. Läs den här.

Heroes

Det var ju bara en tidsfråga efter allt hypande, nu har jag också fastnat för tv-serien Heroes. Piloten fångade verkligen mitt intresse, det var något speciellt i allting: karaktärerna, sättet att berätta historien, tilltalet. Tappade lite pepp av andra avsnittets extremt amerikanska och pinsamt löjliga recap i början, berättarrösten var bara för fel, kan de inte bara utgå från att alla sett pilotavsnittet om de ändå inte kan återberätta händelserna utan att man vill spy. Nåja, men jag tog mig igenom det och nu ska jag förstås plöja hela säsongen. Härligt! Håller på plöjer Family Guy också, skönt att ha en dramaserie och en animerad och rolig serie md korta avsnitt parallellt. På samma sätt som jag oftast har en deckare, en roman och en populärvetenskaplig bok på gång samtidigt.

Wii!

Hängde med min polare Victor och hans kollega Lars (de jobbar på flashiga reklambyrån Forsman & Bodenfors, som jag fick kolla in ovanför NK här i Göteborg. Najs kontor!) och dennes brorsa Mattias i fredags. Vi drack vin och spelade Nintendo Wii. Ända sedan jag såg det senaste dubbelavsnittet av South Park (avsnitt 12 och 13 på 10:e säsongen) har jag velat testa Wii. Cartman promenerar av och an utanför köpcentret och stönar "come on" när det är tre veckor kvar tills konsolen släpps... Så det måste ju vara bra. Har aldrig spelat värst mycket tv-spel i mitt liv, men det här var perfekt. Såå humor och enkelt och idiotiskt. Vi spelade Wario Ware (Super Marios onda kusin typ) Smooth Moves, som är 200 små spelbanor med simpla uppgifter som skaka bananen så att flugorna faller av, hitta killen på den mörka rutan med din ficklampa eller slå ihjäl en fluga med en flugsmälla. Man höll kontrollen som man håller i ett paraply, eller en fjärrkontroll eller et cykelhandtag, beroende på vad momenten gick ut på. Alla moment tar typ 3 minuter. Så jävla kul! Speciellt om man hänger ut och snackar skit med killar, jag älskar att vara one of the guys.

Yes, sir, Ich kann boogie!

Igår kväll upplevde jag total lycka. Total lycka! Fick ett sms av min finlandssvenska polare Mimmo som frågade om jag ville hänga med på konsert med M.A. Numminen. The man, the myth, the legend, M.A. Numminen. Jag höll på förgås av lycka när jag förstod att jag skulle få se honom. Det kändes verkligen som att komma in i en Kaurismäkifilm, lokalen (Brew House) var rätt stor och öppen, med bord och ståbord utplacerade rätt glest. Det var max 50 personer i publiken och spelningen blev fantastisk, intim och extremt underhållande. När andras föräldrar spelade Beatles för dem när de var små, spelade mina föräldrar M.A. Numminens Negerjazz på svenska (ja, skivan heter så). Har aldrig sett honom spela live i Sverige tidigare och nu stod han där med sin banjo. Det var ren kärlek och humor i form av det bästa scensnacket ever ("vad är en landsväg? det är som en motorväg, men gammaldags" eller den politiska analysen "det är Kekkonens förtjänst att Finland fortfarande är självständigt, han söp så mycket med ryssen") blandat med godbitar som Fröken Ellen satt i badet (delvis på tyska!) och Dägä dägä dägä. Han kan inte förklaras, den gode M.A., man måste uppleva honom.

Sms:ade förstås min f.d. kollega, filmkritikern Stefan Nylén, som erkände att han blev sjukt avis. När vi jobbade ihop på TV400 snackade jag om just Negerjazz på svenska och han blev så inspirerad att han köpte den på LP på Tradera för över 300 kr.

Ibland är jag bara så stolt och glad över att vara finländare, det finns delar av den finska kulturen som har så mycket bisarr humor och vemodighet samtidigt på ett sätt som bara inte existerar i Sverige. Det kanske låter väl förenklat, men det är nog kriget som är förklaringen. Susanna Alakoski uttrycker det så bra i sin bok Svinalängorna (förra årets Augustprisvinnare) som jag precis börjat läsa:

"Då fick jag höra saker om Finland. Om hur det hade varit i Finland när mamma och Helmi var små och det var krig. Kriget fanns men det fanns inte. De sa att det var omöjligt att prata om det. Ingen frågade och det var lika bra det, för det hade varit för jobbigt för folk att fatta om de verkligen berättade. Och svenskarna verkade ha så svårt att både skratta och gråta åt saker som var jobbiga. Det var nästan det värsta av allt tyckte Helmi."

Götlaborg!

Kom ner till Göteborg för filmfestivalen sent i onsdags och sedan dess har det varit full fart. Var på min kompis James klubb på Peacock i onsdags, superkul. De hade flugit in tyske DJ:n Krister Linder, så det blev lite dans. Peacock ligger på Avenyn, men är sjukt najs, jävligt snyggt designat ställe och softa människor (i alla fall i onsdags). I mitten finns en ellipsformad bar och i mitten av den står DJ:n på en upphöjning. Funkar perfekt.

Igår hann jag se två filmer, Midwinter Night´s Dream och The Optimists av den serbiske regissören Goran Paskaljevic. Jag ska hålla i ett seminarium på Cinemix på söndagen, War and Peace: what's new from from Croatia, Serbia and Bosnia?, så jag försöker se så många filmer ur sektionen Under construction (filmer från Bosnien, Serbien, Montenegro och Kroatien) som möjligt. The Optimists var riktigt bra, bestod av fem kortfilmer, de två sista med en hård svart humor som jag gillade.

Idag ska jag se hans första film i trilogin om Serbien efter kriget, The Powder Keg. Aleksi Salmenperäs nya film Miehen työ (A man´s job) är slutsåld kl 17.30, men jag är inställd på att lyckas ta mig in ändå, de brukar spara ett antal platser för folk med VIP-ackreditering (vilken lyx!). Aleksi är en av de två mest spännande regissörerna i Finland just nu, vi visade hans debut Lapsia ja aikuisia (Hela vägen) på Stockholms filmfestival 2004 och det var en av mina favoriter det året. Hans nya film handlar om en man som börjar jobba som manlig prostituerad för att dra in lite extra cash och den är mycket omskriven i Finland. Och den andra spännande regissören då? Ja, det är förstås Aku Louhimies som gjorde Paha maa (Fruset land), som vann hela fyra priser här på festivalen för två år sedan (och som är med på min topp 10 lista på biofilmer 2006). Det är den hårdaste occh jobbigaste och bästa finska filmen på åratal. Den finns på dvd, så mitt råd är: se den!

19.30 visas Maria Bloms debutfilm Fishy, som aldrig visats tidigare. Hon gjorde den som en övningsfilm för Memfis innan hon gjorde härliga Masjävlar och jag trodde inte att man skulle få chansen att se den, speciellt inte på bio, så nu hoppas jag att jag kommer in trots att visningen är slutsåld. Filmen visas på SF:s storsatsning Bergakungens sal, som jag inte hunnit besöka än, så det ska bli kul. Beroende på hur det går att komma in idag är jag alltså en mycket glad eller extremt sur Andrea ikväll.

Metro: Linas kvällsbok, Smokin´Aces och Arthur och minimojerna

I dagens Metro har jag recenserat tre filmer: den underbara ungdomsfilmen Linas kvällsbok, actionrullen Smokin´ Aces (bilden) som försöker allt för att vara kool men naturligtvis misslyckas (Ben Affleck...) och så barnfilmen Arthur och minimojerna. Den filmen är inte bara ett bevis på att Freddy Highmore enligt lag måste spela alla 10-åriga pojkar på film (Finding Neverland, Kalle och chokladfabriken m.m.) utan också det slutliga beviset på att all hajp som existerade kring Luc Besson för ca 1000 år sedan är TOTALT över. Det stora blå, Nikita och Leon var bra filmer, det är sant, men sedan dess har han ägnat sig åt att gräva sin egen grav så till den milda grad att man faktiskt frågar sig om han någonsin var något att ha. Kanske de tre ovannämnda filmerna bara var ren tur? Hursomhelst är hans namn något jag fruktar nuförtiden.